Pysslat

Tänkte visa upp lite mer saker som jag pysslat fram under året som gått.

Ljus och tändsticksaskar till mormor, morfar och farmor.

Olika julkort

Detta tackkort fick min kontaktperson efter att ha vatt på julpysseldag hos henne.

Två grattiskort. Ett flaskkort och ett vanligt.


Farsdagkort till morfar.

Denna lilla grej fick pappa på Fars dag.

Själva grunden är en tillklippt bit av ett skumskydd som satt runt min extrena hårddisk i kartongen. Jag gjorde först greenen genom att vika små pappersremsor och klippa fransar ena endan för att det skulle se ut som gräs. Sen klädde jag grunden med papper med fransar längst upp. Därefter tryckte jag igenom en peg och limmade fast en stor styolitkula. Sen var det bara att dekorera sidorna på grunden. Pilligt men kul =)

Denna bakelse fick mamma på Mors dag. Formen är gjord av veckad cardstock och själva bakelsen av en styolitkula. Jag har limmat på pappersbitar med decourpagelim och hällt på glitter. På toppen limmade jag fast en röd knapp och runt bakelsen limmade jag dit ett veckat vitt band så det skulle se ut som grädde.

Farmors 80-årskort.

Ett bröllopskort till Jennie och Joel.
Alla papper utom det som är på insidan och baksidan av kuvertet var vita från början. Först stämplade jag olika motiv med Versa Mark Watermark och målade sen med torrchalks över. Då träder stämpelmotiven fram bättre. Brudparet och banderollen är från ett klippark från Tilda. Sen har jag dekorerat med guldembossingpulver på vigselringarna, lite blingstenar, pappersrosor och ett band.
Begriper inte varför den sista detaljbilden lägger sig på sidan, men men....

Det var allt för denna gången. Kommer fortsätta att lägga upp fler bilder så småningom.

/ Sandra

Snart nytt decennium

Snart har det gått ett decennium av 00-talet! Kan inte begripa att det redan gått 10 år sen vi firade milleniumskiftet i mormor och morfars stuga Skummeslöv med fam Ohlsson och Henling. Jag, Johan och Elin var 3st spända och busiga 11åringar som titt som tätt skulle "ut å lufta sig vid havet". Vi lyckades få tag på en tändsticksask och en tändare sen tog vi med oss lite smällare och gick ner till havet och smällde. Det var roligt i sig men eftersom vi inte fick smälla smällare själva blev det extra spännande.

De vuxna satt i köket och vi satt tillsammans med våra småsyskon i allrummet. När vi hade ätit fick vi smälla "inomhussmällare" och det slutade med att hela nedervåningen var fylld med konfetti.

Elin, Johan och jag...

...och våra söta småsyskon Ida, Alexander och Oskar

Vid tolvslaget var vi nere vid havet. Det var så fint! Man såg fyrverkerier från hela Laholmsbukten. Båstad, Skummeslöv, Mellby, Halmstad och Tylösand. Det var riktigt riktigt fint! Nårra hade åkt ut med båt på havet och avfyrade fyrverkerier där. Fint men farligt. Såg många nödraketer gå upp oxå även fast de som tände dem inte var i nöd. Hela himlen lystes upp och ett rött ljus sjönk sakta ner.
Som grädde på moset så skulle alla sova över ute i stugan. Alla barn sov i mamma och pappas sovrum. Mysigt =)

Nu sitter man här 10 år senare och tänker tillbaks på allt som hänt sen dess.
Jag har slutat 9an, haft en fantastisk gymnasietid, fått helt underbara vänner, tatt studenten, börjat läsa till sjuksköterska, vatt på helt fantastiska resor, firat min 18 årsdag (som var på midsommarafton) och min 20årsdag (som firades i ett varmt Kroatien), haft en guldhamster, ett marsvin och så har jag blitt så frisk från astma och allergi att familjen kunde skaffa hund! Älskade Sammie! Jag blev inte bara av med pälsdjursallergin utan all annan allergi oxå förutom nötter och jordnötter. Det har gett mig ett helt nytt liv.
Precis som för alla andra så har det hänt mindre roliga saker oxå. När vi stod där på stranden i Skummeslöv vid tolvslaget tänkte jag tillbaks på hur min nyårsafton var året innan. Jag var glad att allt det hände då och inte vid milleniumskiftet. Skolan möglade och jag blev jättesjuk i astma och allergi. Det hjälpte inte att jag var hemma från skolan, jag var sjuk ändå av nån anledning. Jag hade ätit minst 12 betapred (rent kortison) 1 gång om dagen sen höstterminen började och var därför "kortisonrund". Hela dagen var jag jättedålig och kunde knappt andas. Mamma ringde till min barnläkare och det slutade med att jag och pappa fick åka till barnakuten. Jag var jättelessen över att behöva vara där på nyårsafton, jag hade inte tid med det. Jag, Johan, Elin och Emil skulle ju smälla raketer på kvällen ju! Jag hade tur, jag fick åka hem. Innan jag åkte sa min läkare att jag var barnakutens sista patient det året. Hon sa det på ett sånt sätt så att jag skulle känna mig stolt över det. Men nu stod jag iaf på stranden och mina lungor fylldes med frisk havsluft samtidigt som himlen var färgglad av alla fyrverkerier - härligt!
Men aldrig kunde jag tänka mig att jag 10 år senare skulle vara drabbad av ännu en kortisonrundhet. Jag hade hoppats på att jag hade gjort mitt bland sjukdomarna.
Men det blev inte så. Nu har jag sekundär binjurebarkssvikt pga en tumör på hypofysen som gör att jag bla har ACTH-brist och måste äta kortison varje dag för att överleva. Jag har konstant smärta i fotleden efter en fibulafraktur i februari 2006 oxå har jag hamnat i självskadeträsket.

Jag har länge tänkt att "vaddå fira nyår?" Fira ännu ett år av misslyckande, jag har inte gjort nåt vettigt detta året! Jag försöker tänka att jag ska lämna allt dåligt bakom mig ist och se att jag går in i det nya decenniumet med fulla krafter och vilja för att bli frisk och kunna börja skolan till hösten igen men det är inte lätt...

Igår var vi hos mormor och morfar. Uffe o Anki va oxå där och Andreas, Jon och Johanna! =D Jon och Johanna har jag inte träffat sen i somras eftersom de bor i England men Andreas har jag träffat nån gång sen dess. Han är ute och reser jättemycket i jobbet. Han har vatt i Vietnam 2 ggr och kom hem från Washington nu å åker på tisd igen. Jon o Johanna åker redan på sönd. Ida och Morgan kom inte för att de är i Thailand och firar Morgans mammas 50årsdag. Att det ska va så himla svårt att samla 3 syskon i samma världsdel... =P

Trots att morfar fyller 84 i april så är han så himla pigg. Alltid har han hittat på nåt som vi ska göra när vi är där. Det kan va frågesporter, tipsrundor mm mm. Man vet aldrig vad han hittar på å ingen fattar vad han får allt ifrån. Igår fick vi iaf först ett papper med frågor som vi skulle svara på, sen ett papper med bilnamn på där bokstäverna var omkastade. Och sen delade han ut sånghäften....Jösses säger jag bara! Julen 07 skulle vi spela in en hälsning till Conny som han skulle få när han fyllde 50. Jag hade min gitarr med mig. Det slutade med att morfar börja sjunga Pärleporten och för hans skull sjöng resten med det de kunde. Jon var inte tillsammans med Johanna då (inte officiellt iaf =P) men vi har berättat om det för henne. Som väntat börja hon asgarva och man funderade på om hon undrade vad för konstig släkt hon hamnat i. Detta året hade morfar skrivit upp vilka låtar vi skulle sjunga men det var låtar som bara han och mormor kunde i princip. Men..Pärleporten kom i repris...Så nu har även Johanna fått uppleva detta, ja det är en upplevelse! Jag filmade en sång och spelade in 2. Johanna och pappa skratta så de grät när vi sjöng Pärleporten. Johanna var tvungen att gå ifrån rummet och pappa hade behövt men kunde inte för att morfar stod bakom honom och sjöng. Men det var en rolig kväll! =)

Jag vill önska er alla ett riktigt gott nytt år!

/ Sandra

Så trött så trött

Ja är så himla trött så det är helt sjukt. Har vatt det nu i nån månad fast nu de senaste veckorna har de blitt värre. Varje dag har jag somnat vid matbordet vid frukosten, sen har jag somnat så fort jag satt mig ner i nån fåtölj, soffa el nåt oxå har jag somnat varje gång jag suttit vid datorn el hållt på med korttillverkningen. Det är inte normalt. När jag var hos Maria sist hade jag lämnat blodprover som är standard för att kunna läsa av kortisonhalten innan så att provsvaren skulle ha kommit till henne när jag var där. Nårra prover hade kommit men inte de jag ville veta mest. Iaf så ledde vår diskussion till att jag fick lämna fler prover som skulle skickas till Stockholm när jag var där. Sen skulle hon ringa mig veckan efter och ge mig provsvaren på de svar som saknades. Ev skulle hon vänta med att ringa 3v till för att svaren från Stockholm skulle komma oxå. Men det har gått ett par månader sen jag var hos henne nu och hon har inte ringt. Jag ringde till endokrinmottagningen för rätt många veckor sen och sa att jag ville ha en telefontid med henne. Jag fick en tid 5/1-10. Hurra! Bättre än inget men ändå. Det är jobbigt att vänta! Speciellt nu sen jag blitt så mycket tröttare oxå. Jag vill att hon ska veta det så att hon kan ge mig råd om vad jag ska göra. Om jag ska öka kortisondosen ytterligare el nåt annat. Hade gärna velat lämna standardblodproverna nu innan så hon har svaren den 5. Det är prover på allt möjligt. Men speciellt saltbalansen i kroppen är viktig. I stora drag kan man säg att om kalium och natrium ligger normalt gör ofta kortisolet det oxå.

Jag hade tänkt börja på ett litet minialbumalbum länge nu men har bara somnat ifrån det. Idag gick jag upp vid 7 som vanligt men sen somnade jag vid matbordet och sen i fåröljen framför brasan så där gick nårra timmar. Ska se om jag kan börja nu ist innan jag och Sammie ska till Södergård. Ifall jag inte somnar nu oxå vill säga, jag är astrött...Om ni undrar varför jag går upp vid 7 så är det för att mamma kommer med mina mediciner då och jag tänker alltid att ev kan jag få en massa bra gjort om jag går upp nu och håller mig vaken. Det har funkat nån gång...


/ Sandra

Tankar

Jag var på raketuppvisningen med pappa. Det var fint. och kallt och halt. Glashalt. Jag ska inte köpa nårra raketer i år heller. Har köpt thailendska luftballonger el vad de kallas. De fylls med varmluft iaf och sen svävar de sakta iväg. Inget smällande utan bara fint att titta på. Djurvänligt. Sammie hade blitt orolig när det började smälla sa mamma. Undrar hur det kommer gå för han på nyår i år. Tur att mamma och pappa ska fira med Johans föräldrar så att han har Bamse. Fast Bamse är jätterädd. Men ändå.

Johan. Tur att jag har Johan. Han vet inte hur mycket han betyder och har hjälpt mig under alla år. Bara det att han har funnits har hjälpt mig lixom. Inget har vatt självklart för mig när det gäller kompisar och saker man ska göra tillsammans och så men jag har alltid hatt Johan. Som balen tex. Hade jag inte hatt Johan hade jag blitt lottad. Det var lika självklart att vi skulle gå som att Jenny skulle gå med Rasmus och Anton med Amanda. Kan inte begreipa att jag var självklar...
Johan ska oxå till Anton på nyår. Känns skönt. Vi har firat nyår ihop sen vi var 8år. 13år...
Fast vi har haft 21år tillsammans allt som allt. Vi har växt upp tillsammans, vatt på både sol och vintersemestrar ihop. Alltid har vi hittat på nåt.

Jag saknar Anna. Min Goseanna på PIVA. Sist jag var där jobbade hon bara den dagen jag kom. Iof jobbade hon 3,5h längre än hon skulle men ändå. Jag tycker att hon kunde vatt där de andra dagarna oxå. Hon är alltid så himla snäll, gullig o glad! Hon kommer med sitt leende och hjälper en upp ur träsket jag har ramlat ner i. Jag minns inte det men hon säger att hon gick brevid första gången jag var på PIVA. Då var allt så nytt och skrämmande och när jag väl lyckats komma in i allt lite bättre så var det dags att flytta till 24. Det var bland det värsta jag vatt med om. Däremot minns jag den gången jag trodde var första gången jag träffade Anna. Jag fick nåt utbrott och hon var med inne på mitt rum och försökte lugna mig. Sen låg jag i hennes knä och pratade och var lessen tills hon skulle gå hem. Jag har svårt att få förtroende för andra men vissa går det lätt och Anna var en sån. Jag fick förtroende för henne direkt. Varje gång jag har vatt på PIVA å hon har jobbat så har vi suttit och pratat länge länge el spelat Skip-Bo el nåt. Hon tar sig tid att prata och vara med en. Även fast hon har fått säga till mig att jag måste sluta skada mig i ett halvår nu så ger hon inte upp. Hon tror på mig har hon sagt. Det värmde jättemycket när hon sa det! Hon är en av de få som jag vågar titta i ögonen när vi pratar. Jag har hatt tur. Anna säger att hon inte jobbar så mycket och jag tycker att hon jobbar jämt. Men det har bara vatt så att hon har jobbat när jag vatt inlagd. Det kallas tur! Även hur dåligt jag än mår så blir jag alltid gladare när Anna kommer. Hon är för underbar!
Jag tycker om att sitta och lyssna på Anna. Hon har så mycket att berätta. Hon verkar veta så himla mycket, tipsar om böcker och filmer, har mycket erfarenhet och har många resor att berätta om.
Sofia Åkerman kallar människor som hjälpt/hjälper en mycket i tillfrisknandet för guldpersoner. Anna är definitivt en av mina guldpersoner!
Anna. Min Goseanna! <3

Var är Fjant?! Här Anna!

/ Sandra

Jul jul strålande jul

Ja det har verkligen vatt en strålande jul!
På julafton var vi o faster med familj hemma hos farmor o doppa i grytan. Johanna hade sin snart 9v gamla valp med sig. SÅ söt!!! Lilla Kilala. Trodde aldrg att jag skulle lära mig säga det men det funkar. Efter maten åkte vi hem så vi såg Kalle Anka hemma. Lite innan det var slut kom mormor och morfar. Sen kom... TOMTEN! Sammie skällde inte på han i år heller, han har lärt sig. Tyvärr missa farmor tomten men huvudsaken var att hon kom sen. Då fortsatte jag och Alexander att dela ut julklapparna. Tydligen har jag vatt snäll i år för jag fick massor av julklappar =)

För att lättare kunna se vem som fick vad av vem när vi öppnar paketen gör vi så att en person börjar med att säg vem han/hon fick paketet av o öppnar det sen. Sen är det nästa persons tur oxå går det runt så.

Julklappsöppningen var mysig. Det var många JAAA! Åh va fin! och mycket skratt. Farmor, mormor och morfar fick en tändare för farmor går runt å bränner upp ett paket tändstickor varje gång hon ska tända ljus å morfar köper sånna tändare för 10kr som inte är påfyllbara å de funkar inte heller för den delen. Iaf så öppna morfar å farmor paketen de låg i samtigit. När de öppnat det höll båda tändaren upp o ner och ingen visste vad det var för nåt. Jösses vad vi skratta åt dem! =)

Efter vi öppnat alla julklappar var det dags för julmat. Mums! =) Fast det dumma är att man äter alldeles för mycket oavsett hur lite man tar. Men det är ju det, man ska smaka av allt osv å helt plötsligt har man ätit lika mycket som man gör på en vecka i vanliga fall.

Jag minns den julen vi hade gjort upp i förväg om vad och hur mycket jag skulle äta när det var matdags. Minns att jag tyckte att om jag var tvungen att ta alla de där sakerna så skulle 1/4 köttbulle räcka. I år ser jag ut som en köttbulle...Inget av det var/är kul men jag undrar vad som var värst egentligen. Många gånger ser jag att jag hellre är som jag var då än att vara så som jag är nu. Även fast det är det där nedrans kortisonet som gör att jag rullar fram så avskyr jag att se ut såhär!

När vi hade ätit så satt vi o pratade, tittade på våra julklappar och åt julgodis. I bakgrunden var nån julkonsert på TV igång. Sammie var helt utslagen. Han somna som en stock mitt i julklappsutdelningen och sov i princip resten av kvällen. Det blev mycket mentalt för honom. Han har några paktet kvar den rackarn. Den som spar han har. Det hade blitt för mycket godis för honom om han öppnat alla paket å han blir lika glad om han får nåt paket då och då.

När vi hade tryckt ner en massa julgodis å pratat en bra stund var det dags för ris a la malta med saftsås. Gott gott! =) Det är så kul att sitta o lyssna på de äldre när de pratar. Ingen hör hälften av vad nån säger och det kan komma svar från ingenstans el ett helknäppt svar på nån fråga. Men det är mysigt att sitta å lyssna på hur de hade det när de var små el i min o Alles ålder och allt vad de har gjort under åren. Det är nåt jag tar vara på.

Farmor, mormor och morfar, jag älskar er! <3

Efter yttligare en pratstund begav sig farmor, mormor och morfar hemåt. Sen låg vi å halvsov i soffan och tittade på nån film.

Ännu en lyckad julafton! Och i år var det 21 år sen jag kom till Sverige. På den tiden var jag 6mån, vägde 5kg och kom i en vit dress med luva.

Första mötet med mamma och pappa.

På juldagen tog vi det bara lugnt och pysslade lite med våra julklappar. På morgonen tittade jag på Polarexpressen. Jag och mamma började lägga pusslet hon fick av mig. Motivet är en familjebild från när vi var i Hafjell 2007. Pusslet blir ganska stort oxå är det 1000 bitar. Aldrig kunde jag tänka mig att det blev så mycket vita bitar =P

Tur hade vi oxå med vädret. Det regnade...Mycket av snön försvann, bla den som vatt på träden. Men vi fick iaf en vit julafton och en jättefin tid fram till dess! =)

På annandagen var vi o farmor hos faster o hennes familj. Tessan var oxå där. Kul å träffa henne igen, det var ett tag sen. =) Lilla Kilala var där oxå. Hon är så himla söt! Efter all mat när Johanna o Tessan åkt hem till Johanna så tittade jag o Alle på Harry Potter och Hemligheternas kammare.
När vi kom hem tittade vi på en Johan Falk Leo Gaut.

Det är nåt inbyggt i mig. Jag kommer inte överns med söndagar! Kände bara hur kasst jag mådde igår. Även fast jag inte kännt den där speciella glädjen, spänningen och förväntan som jag alltid gjort innan när det var jul så insåg jag ändå hur bra jag mått. Jag tänkte många gånger "varför trasslar jag till det så ibland? Hur kan jag vilja sova bort livet? Livet är ju härligt! Jag vill inte missa det! Jag ska kämpa allt vad jag kan, jag ska bli frisk! Och det kan väl inte va så svårt att bli om allt är såhär, nej det kommer att gå snabbt!" Men helt plötsligt var jag tillbaks på ruta 1 igen där jag befunnit mig nu ett himla bra tag. Tänkte att det var 5e söndagen i rad som jag bara avskydde mig själv för att jag inte klarade av nåt. Fick dumma tankar å tankarna på hur bra julen vatt gjorde det ännu värre.
Vi tittade på Johan Falk National Target på kvällen. Jag kände migg kass och halvsov.

Idag har inte vatt nån höjdardag heller. Skulle va på dagsakrivitet på Södergård 10.30 å träffa Pia o vovvarna. Men det blev inte så..... Fick dumma tankar o kunde inte stå emot. Pia skjutsa mig till vårdcentralen. Fick en himla kompetent kirurg. Hon sydde på ett sätt som hon sa va ovanligt. Hon klippte inte av tråden efter varje stygn utan "nästade" ihop såren så det blev som ett broderi. Personalen tvingade mig att ringa 24. Sa att de kan läsa i min journal vad som hänt men jag skulle tydligen prata med dem för att komma på bättre tankar. Men det gjorde jag inte ändå. Sen kom mamma å hämta mig. Pia hade ringt efter henne å sjuksköterskan oxå. Sen dess har jag sovit o avskytt mig själv genom märg och ben när jag vatt vaken.

Ikväll är det raketuppvisning vid Jetesjön. Pappa ska dit o titta. Vet inte om jag ska följa med.
Är så arg på mig själv så det finns inte! Fick nån slags panikkänsla som jag inte klarade att stå emot. Försökte länge, länge men det gick inte. Jag har sagt att jag inte ska till PIVA mer i år. Inte för att jag planerar att jag ska dit nästa år men när personalen säger "åh! Kan du inte ta med dig kort och visa nästa gång?!" o liknande saker så känns det som om att jag har en bit kvar innan jag kan säg hejdå till PIVA. En liknande känsla kom på morronen. "Detta blir sista gången för i år" Sen en häftig impuls oxå var det gjort....35 blev det...MÖG!

Känner mig så misslyckad! Många vet om att jag tillverkar kort och att jag även säljer dem. Nu till jul så har jag haft många beställningar och så sålde jag på julsklyltningen oxå. Men jag har inte skickat ett enda julkort själv! Så himla kasst! Visserligen skickade jag en himlens massa sms på julafton å önskade folk god jul men visst förväntar man sig ett kort från en kortmakare...Så..Förlåt alla! Jag har inte hunnit...Pappa gav mig idén att skicka nyårskort ist och det har jag tillverkat nårra men inte skrivit dem. Vill känna att kortmakeriet är en rolig hobby och vill därför inte sitta och göra en massa kort bara för att det måste göras. Då väntar jag hellre nån dag med att skicka dem så att de kommer iväg med en hälsning från mitt hjärta.

Många har sagt till mig att jag borde sälja kort på internet å de har sagt att ja får ha en låda med kort på 2 ställen i byn. En i en affär å en i en frisörsalong. =) Tänkte att jag kunde visa upp nårra julkort jag gjort. Bilderna är inte de bästa men hoppas det går att se hyfsat iaf.

Jag visar mer en annan gång. Jag har lovat att kortförsäljningen att lägga upp bilder på mina kort på min blog får bli 2010 projekt.

God fortsättning på er alla!

/ Sandra

God jul

God jul alla!
Hoppas ni får en mysig och stämningsfull jul! I år har vi snö vilket jag tycker är helt underbart!

Jul, barn, tomte, snö, glitter, is, frost, snögubbe, pulka, skridskor, skidor, snöflinga, ljus, en tänd brasa, julgodis, pepparkakor, lussebullar, glögg, julklappar, tindrande barnaögon, barn som möter tomten, barn som öppnar en julklapp, gemenskap, förväntan, spänning, familj, vänner, julgran

Visst är det fina ord/saker. Jag blir varm i kroppen av att tänka på dem.

/ Sandra

Snö snö snö!

För att va i Markaryd är här fantastiskt mycket snö! Jag bara älskar det! Jag va ute med Sammie i skogen 2h i måndes. Vi gick i skogen å tog fina vinterbilder. Sammie älskar snön. Helt plötsligt ser man hur gul han är i pälsen.

En dag när det hade snöat hela dagen frågade min underbara kusin Ida om jag ville följa med henne ut å rida i skogen. Jag blev helt överlycklig! Tänk att få rida inne i en vit skog på kvällen när det snöar! Jag kan bara kalla det underbart.
Jag brukar alltid rida Lucas för att Jasmine bara får skritta pga att hon har ont i hovleden. Men Lucas är bisigare av sig och precis innan jag skulle sitta upp på Lucas sa hon "nä, jag känner bara på mig att du ska rida Jasmine idag.." Det var nog tur att det blev så. Visserligen så älskar Jasmine snön väldigt mycket och hon ville så gärna galoppera men det fick hon inte. Jag och Jasmine har rätt mycket gemensamnt. Hon har ont i höger hovled och jag har ont i höger fotled så båda måste ta det tråkigt lugnt. Båda har astma och båda har Ventoline mot det. Coolt.

Pga en viss grej + snökaos så missade jag julmarknaden jag skulle gått på med SHEDO-gänget. Hoppas verkligen på att det blir fler tillfällen vi får att ses.

När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran
och alla barnen räknar, dan före dan före dopparedan

Första advent var jag dålig. Gick å la mig tidigt och hade dåligt samvete för det. Tänkte att det kommer ju 3 adventhelger till i år, jag är nog glad nästa helg. Men inte heller 2a och 3e avdent var jag glad. Var så arg på mig för att jag inte var det. Kände bara sånt hat mot mig själv! Jag har alltid älskat julen, varför kan jag inte känna glädje längre?!
Fjärde advent var värst. Då var jag riktigt dålig och det var nästan att det blev PIVA men som tur slapp jag det. Jag hade dumma tankar och var arg och lessen på mig för att jag inte var glad, mamma frågade vad som var fel och jag svarade. Det var dumt gjort, ska aldrig mer säg så. Samtidigt som jag ville va vaken och känna julstämningen så ville jag bara ta en överdos och somna ifrån allt ett tag. Det hade inte behövt va en stor överdos utan bara så att man somnade och verkligen var ifrån allt ett litet tag. Men...man kan inte fly från verkligheten, jag vet det. Hade sån lust att bara riva upp båda armarna så det var helt sjukt. Ville bara att blodet skulle forsa ur mina armar ur stora öppna fula sår men jag lyckades hålla mig ifrån mig det. Satt å ritade i vrede. Kantiga figurer med håret för ögonen, kantiga fjärilar och vissna blommor...

Igår efter DBTn var jag, mamma och Susanne och julhandlade uppe på Samarkand. Hittade alla klappar i stort sett. Ska bara in i en affär idag och se om de har en grej, annars löser jag det på ett annat sätt.

Vi mellanlandade i Ljungby på vägen hem och körde en sista runda inne på Maxi. Sen var vi och lämnade två beställningskort jag gjort åt min frisör. Hennes barn är för underbara! Jättesöta! De gillade korten =)

Sitter i pyjamas än. Har vatt uppe sen 7. Sitter och gör kort och lite pysseljulklappar. Ida ska komma sen och hämta lite saker vi köpe till hon och Morgan igår. Sen ska jag ner till Södergård.

Jag har hela tiden tänkt att jag kommer känna den där julstämningen och kommer att va glad sen. Sen sen och sen. Det var inte förrän igår jag insåg att det inte är så många dagar kvar till julafton. Sen är allt över. Allt man förberett under en månads tid kommer vara över på en kväll... Bara tanken på det gör mig lessen. Att jag missat en hel julmånad. Vill bara skada mig hela tiden för att straffa mig för att jag inte kan va glad när jag har sånna stora förutsättningar att vara det. Än så länge har jag inte gjort nåt men det känns på gränsen till outhärdligt...

Imån får man läsa jultidningstidningarna enligt en tradition vi har. Oxå ska vi lägga in alla juklappar under granen. Måste slå in alla mina idag.

God jul alla!

/ Sandra

Sankta Lucia

Ja för 5 år sen hade vi luciafest på Stora Hotellet. Avslutning med Lions Lucia i Markaryd 2004. Vi var 7 trötta men glada tjejer som hade haft en fullspäckad dag med lussande.

För 4 år sen hade jag och 6 andra tjejer hunnit med ungefär halva vårt luciaprogram för Sunnerbolucia 2005. Vi hade lussat några dagar innan och hade några kvar. Fast på själva luciadagen var det såklart flest tillfällen.

Detta är två saker som har gett mig två väldigt fina minnen som jag kommer bära med mig hela livet. Det är en underbar tid att titta tillbaka på och det ger en varm känsla att tänka tillbaks på allt roligt vi hade tillsammans.

Lions Lucia i Markaryd 2004 har bla kommit av sig mitt i en sång och bara stått knäpptysta som frågetecken tills en skriker förlåt, blivit fotograferade av ett stort fan från 50cm avstånd och nått upp till trestrukna C# med en halv halsfluss kl 5.30 på morronen

Sunnerbolucia 2005 har bla tappat bort sin lucia,lussat för en tom sjukhussäng och sjungit samma sång två gånger under samma uppträde.

Det finns många många fler roliga saker att skriva men det skulle ta en evighet att skriva.



När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr
och mamma bakar kakor och har ett fasligt styr

Idag var det tänkt att det skulle bli en kortmakarheldag. Skulle sätta in sista stöten nu innan alla julkort måste skickas men det blev inte alls som jag tänkt.
Även fast det har snöat fint, sett grannarnas 7 och 4-åriga barnbarn lussa, vatt på "Luftslottet som sprängdes" med mamma så känner jag mig ändå så himla totalt misslyckad och missnöjd med migsjälv. Känner att jag bara sviker alla. jag lovade att göra kort idag så att mamma kunde skicka dem sen men det har jag inte gjort, jag fick en chans att få hjälp att sätta in min gran på mitt rum men jag tyckte att jag var tvungen att göra kort ist, vatt på bio med mamma men inte visat minsta uppskattning tycker inte jag. Jag känner ingen glädje, jag försöker få fram lite julkänsla nu när det kommit snö och allt men det går inte. Avskyr migsjälv så mycket för det! Jag borde vara glad för jag har sånna förutsättningar för att vara det!


Veckan som gått har jag spenderat på IVA i Ljungby och på PIVA. Fortfarande har jag inte fattat varför jag hamnade på IVA av alla ställen på sjukhuset. Kulverten hade vatt mer rimligt tycker jag. OK, jag hade haft ett jättestort astmaanfall och sen krampat och blitt medvetslös. Men astmaanfall brukar reda ut sig med lite medicin, annars löser de det på akuten. Det har vatt lite olika med medvetandesänkningarna, nån gång har jag inte ens behövt åka iväg, annars har jag blitt inlagd på AVA el på avd 3 el 4 i Ljungby el Växjö. Det hänt att jag hamnat på IVA men då har jag fått en rimlig förklaring till det. Denna gången vaknade jag som vanligt med en massa plåster och blåmärken på hela mig efter försök att sätta PVK men denna gången vaknade jag med PVK, svalgtub, reservoarmask, och en ARTÄRNÅL. Kan inte begripa varför. När jag kom till IVA var det redan bestämt att jag skulle till PIVA så det gick inte att säga emot där inte...

Men väl där träffade jag min Goseanna och blev glad över det. Träffade Cecilia igen oxå. Vi var inlagda där samtidigt i somras fast då pratade vi inte så mycket. Denna gången däremot vände vi uppåner på halva avd haha =P Personalen var nog rätt trötta på oss men vi hade jättekul!

Kom ihåg att ingen av oss ska förlora denna gången Cissi! Vi ska båda bli vinnare!

/Sandra

Julfest med SHEDO

Igår va va ja i Malmö på julfest me SHEDO. Vi bakade pepparkakor, spelade spel, hade pepparkakor, glögg å lussebullar. Riktigt mysigt! Tack Liv å Helena för att ni fixade denna träffen!

Liv hade me sig sin lilla dotter Ylva, SÅ söt! Ett riktigt litet charmtroll! =)

Kan ju berätta om själva redandet. Jag har ju inte så bra lokalsinne å så =P
Mamma å pappa skjutsa mig iaf till Hässleholm å därifrån åkte jag tåg till Malmö. JAG åkte TÅG SJÄLV!!!
Var livrädd att somna men de gick jättebra. Hittade de andra lätt när ja kom till Malmö oxå. Sen åkte vi buss till damfrigården. De tyckte inte det var så långt men det tog ca 15 min å då hade man ju för 17 nästan vatt i Strömsnäs om man åkt hemma...
När vi var ute å köpte mat så tittade ja mig omkring lite för att se vart ja skulle hoppa på bussen tebax till stationen. Tänkte att de måste ju va andra sidan vägen annars åker ja åt fel håll. Såg en busshållsplats å tänkte att nu var den biten avklarad. Vid 21tiden sa ja att ja var tvungen å gå. Mitt tåg gick 21.48 å ja behövde lite förvirrningstid för att hitta rätt å så. Kan säg att den tiden var väl avänd =P
När jag stod vid övergångsstället för att komma till busskuren såg ja en buss komma körandes mot mig. Tänkte att ja hinner över gatan innan bilarna börja köra, annars missar ja bussen. När ja väl kom till busskuren såg ja att det var buss nr 5 som ja skulle åka med. Men...Den svängde i korsningen å när ja titta på hållplatsskylten såg ja att det var linje 1 som stannade till där. Sören tänkte ja o sprang åt de hållet bussen svängde. Den hade ju såklart redan hunnit köra vidare å nästa buss skulle gå 20min senare. Jag missa bussen på minuten...Inte mycket att göra åt. Satte mig i busskuren å vänta. Tänkte att de är mycket bättre hemma för där stannar alla bussar vid alla busshållsplatser =P Nårra minuter innan bussen skulle komma slog de mig att det var vid denna busskuren vi klev av. Alltså skulle ja åka åt fel håll om ja tog den bussen som stanna där. Sprang åt de hållet jag sett den andra bussen komma från å såg en busskur. Precis då kom en buss å de va den bussen ja skulle me! Himla tur ja hade tänkte ja. Men..När ja klev på bussen å frågade vad biljetten kostade sachaffisen att ja var tvungen å ha en biljett för att få åka. Sören oxå tänkte ja. Nu får ja väl inte åka me å då kommer ja missa tåget. Men som tur va sa chaffisen bara att jag fick betala en kontrollavgift om det kom en kontrollant å som tur va gjorde de inte de.
Det var det lilla äventyret när lantisen Sandra kommer till storstan =P Men när ja kom till centralen gick allt jättebra å ja somna inte på tåget heller . Mamma å pappa var å hämta mig i Hässleholm.

Tack för en jättemysig kväll SHEDO-gänget!

Idag ska jag göra julkort å ikväll ska ja å Julia gå på bio. Ska bli så kul å träffa henne =)

När andra ljuset brinner lucia snart är här
Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

Ha en mysig adventshelg alla!

/Sandra

Julmys

Idag är det en vecka sen jag, mamma, pappa, Morgan å Ida var på julmarknad på Liseberg. Det var helt fantasktistk! Hur fint å mysigt som helst! Miljoner ljus, julmusik, konstsnö, skrid å skridskoåkning, åka släde bakom en ren, glögg o pepparkakor, där fanns allt! Jag skulle lätt kunna åka dit igen! Vi hade tur med vädret oxå. Jag o pappa hade tur i spel oxå =P Pappa vann 2center, en påse chips å en daimpåse. Jag vann två marabo chokladkakor, en Anton Bergchokladkaka å en kexchoklad stjärnvinst =D

Jag å Ida åkte en ny karusell, Ida skrek hela tiden å det var bara hon som hördes. Sen gick alla in på Hotel Gasten. Mamma skrek hela tiden å hon hördes mest. Skrikagenen har alltså gått i rakt nedåtstigande led...

När vi skulle ta ut pengar var Morgan före mig. När ja sen fick mitt kontoutdrag fick ja nästan hjärtinfarkt. Hade precis fått aktivitetsbidrag men det var typ 200kr kvar på kortet. Sen hörde ja mamma säg " Sandra du fick nog Morgans kontoutdrag för här kom ett nu." Blev lite lugnare då men börja asgarva åt Morgan. Han hade inte så mycket pengar på det kontot =P

Att åka upp i Lisebergstornet var verkligen jättefint! Man såg hela Göteborg upplyst och ett jättefint Liseberg.
Har ni inte vatt där rekommenderar jag det starkt! =)

1 advent
När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla barnen glädjas att fira få advent

På julskyltningen var jag på Sädergård å sålde julkort. Det gick riktigt bra faktiskt! =) Var å tittade på luciakandidaterna sen, gick en liten runda å sen tillbax till SÖdergård. Kan säg att det var inte mycket till julskyltning faktiskt... =/
När vi kom hem var det adventsmys med tända ljus, pepparkarkor å glögg å bara slappa.

Mamma hade med sig mina julkort på jobbet. Om man räknar med söndagen så fick jag sålt 54st på 3 dagar! =)De känns bra =)

BUP

Idag var jag på NP i Ljungby. Jag har aldrig vatt där så jag var lite osäker på vart jag skulle anmäla mig och så när jag kom dit. Dessutom hade jag glömt min kallelse så jag var inte riktigt säker på om jag kommit rätt. När hon i receptionen frågade vem jag skulle träffa sa jag att att jag inte kom ihåg å att jag glömt min kallelse men visade upp mitt körkort som legitimation. Då sa hon "men jag tror att du har kommit fel. Du ska en våning ner." Jaha svarade jag förvirrat. "Ja, du ska väl till BUP?" Öh...Är inte jag för gammal för det frågade jag å höll upp mitt körkort ännu mer. Hon tog det, tittade på det och sa "jomen jo det är du ju! Sätt dig å vänta i soffan så kommer det nån å hämtar dig snart". Jösses...Det är ingen på BUP som har körkort...

Eftermiddagen spenderade jag nere på Södergård. Först gick vi en runda runt sjön med hundarna. Titzi, Meva å Cissi =) Busiga damer =)
Sen när vi kom tebax pysslade vi i bakstugan. Jättemysigt!
Innan de skulle stänga där så kom mamma med Sammie. Han blev glad å träffa alla vovvarna. Jag passade Meva igår igen. Man ser tydligt att de gillar varann =)
Carina sa det när ja höll Meva i fammnen idag innan hon skulle åka hem "det är verkligen din hund Sandra. Man ser det i ansiktet." Blev jätteglad =)

/ Sandra

Svårt men ändå så mycket lättare

Förra måndagen kännde jag att medicinens biverkningar verkligen gjorde sitt så det slutade med att jag ringde PIVA för att få råd. Då hade jag vatt nära att göra dumma saker i flera timmar. Det gick bara inte att lägga ifrån sig. Pratade med en jäkla idiotkärring på PIVA. Jag var i ett tillstånd där jag inte har full koll på vad som händer och hon började prata mordbrand så jag hade ont i magen sen hela dagen för jag trodde att jag hade mördat nån. Fick prata med Karolina på 24 oxå. Hon sa att om jag var likadan efter DBTn så skulle jag upp på akuten och så blev det. Efter ett småbråk som blev stort för mig med en av 24 Hitlers. Tanten var med på DBTn å verkligen totalnobbade mig. Hon sa att jag var löjlig mm.

Fick iaf komma in på PIVA och på tisdagen flyttades jag ner till 24. Min Goseanna var där och jag passade på att prata och mysa så mycket jag kunde innan jag blev nerflyttad. Anna ssk var oxå där. Vi gick o prata i korridoren om den Sandra jag är utanför sjukhusets väggar. "Jag blev så glad när jag såg en pigg och glad Sandra sitta och ropa och vinka på mig när jag kom in i klassrummet..." Tack Anna. Det var på Sofia Åkermans föreläsning i september vi sågs på skolan. Ja, det var mycket trevligare att ses där, hoppas det kan bli fler gånger. Jag kände knappt igen Anna, Erik o Lena i vanliga kläder...

24...Det första jag får se när jag kommer innanför dörren är en som sagt att han var kär i mig när vi sågs på PIVA å sen dess har visat det tydligt flera gånger efteråt. Ville bara vända i dörren men det gick inte. Fick samma enkelrum som sist. Skönt. När jag packade upp mina saker kom min kära Emelie-Melinda o ställde sig i dörren. Blev så himla glad av å se henne så de var helt sjukt! Har saknat henne så. Sen när jag gick ut på avd igen så träffade jag Kristina. Hon är bland de gosigaste människor jag känner asså! Man kan sitta å bara gosa me henne i flera timmar. Blev presenterad för de nya jag inte kände på avd. Himla trevliga personer =)
Sen hade ja å E-M lite småprat å tittade på TV i allrummet.

Onsd
Betonade graden av mysighet när man blir väckt av nån man verkligen gillar å nån som man inte riktigt går ihop med. Tyckte det var betydligt mysigare när jag vaknade på PIVA dagen innan av Linas röst som sa "Nu är det morron Sandra dags att vakna!" Kände att dethär inte var min dag precis men kunde inte ana att den skulle sluta som den gjorde. Bältad och 3 lugnande sprutor....Dagen i sig var rätt lugn. Hade mys med de andra patienterna och sov en stund. Ritade lite oxå. Tycker det är väldigt avkopplande. Monika beställde en nalle som jag skulle rita åt henne.

Helt plötsligt bryts lugnet. Demonen tar övet. Jag blir en annan person. Började babbla om mordbranden igen. Ville ut, jorden höll på att smälta. Jag var tvungen att komma ut. Jag skulle bli skjuten, men ingen annan skulle dö bara jag kom ut. Personalen försökte få mig lugn igen men det funkade inget vidare. Efter ett tag hade jag råkat slå i knogen på låset till dörren så det blödde lite. Fast det lilla såg mycket ut när det hamnade på dörren å rutan in till äldrepsyk. Det tolkades som att jag försökte skada mig och då tog personalen på hårdhanskarna. De drog i mig å höll fast mig. Kände hur det gjorde ont i armarna. Det var mina stygn som slets upp så det blev öppna sår igen. Skrek aj men ingen verkade bry sig. De slängde ner mig i sängen sen satt 2st på mina ben, 2 höll i armarna å en satt på ryggen. Panik!!! Skrek som en jag vet inte vad. Försökte komma loss. Fick en tvångsinjektion med lugnande. Ansträngde mig till det yttersta för att röra mig det lilla minsta samtidigt som jag försökte intala mig att personalens kränkande ord inte var riktade till mig. "Ja, hon får ju luft iaf", "Jävla dåre", "Nu får du för fan lugna dig", "Skärp dig nu! Detta är inget dårhus!", "Du är ju inte klok i huvet!" mm mm...En tryckte en kudde över ansiktet på mig en gång å senare slängde han en filt över ansiktet på mig när jag läg fastbältad. Fast personalen skrek åt han att så kunde han inte göra för då fick jag ingen luft.
Minns när de körde ut mitt sängbord. Det betydde bara en sak - bältessängen var påväg in. Det hade vatt läkare inne hos mig men de fick inte röra mig. Ingen fick det. Det var otäckt! Det kom iaf ner peronal från PIVA när de bälta mig. De behövde "minst 2 starka män till" hörde jag. När de vände mig så jag läg på rygg såg jag en som jag önskar att hon sluppit få se vad hon gjorde - min goa underbara vän Cissi.
När jag låg fastbältad turades de om att sitta inne hos mig. Jag lyckades lirka ut ena handen vid ett tillfälle och andra handen lite senare. Då spände de åt ännu hårdare. Jag riktigt kände hur remmen skar ner i mina sår på handleden som blödde som bara den. AAAAAJJJJJJJJJJJ!!!!! Skrek jag men jag fick bara höra att jag fick skylla mig själv.
Efter 4 plågsamma timmar fick jag flyttas upp till PIVA igen. De rulla dit mig i bältessängen. Jäkla uppfinning...! Fick va i ett av "de avskilda rummen". Min gamla kursare Ryan var den första som satt vak hos mig. Jag önskar att han hade sluppit se mig sån. Sen fick jag två tvångs injektioner till med olika lugnadne medel. Hade så sjukt ont i min vänsteraxel att jag inte visste vad jag skulle göra när de vände på mig för att kunna sätta sprutorna i skinkan. AJ vad ont det gjorde i axeln!
Efter en stund när det lugnande hade verkat blev jag släppt. Vilken känsla det är asså! Hade grymt ont i axeln så fick 2 alvedon ihop med kvällsmedicinen. Sen kom Göran in med nattmedicinen. Var skönt att somna ifrån allt. Gjorde nåt som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, somnade med jätteblodigakläder i bältessängen...Kände mig trygg med mitt klossvak. Hon påminnde om Jenny...

Vakna på torsdamorronen i mina äckliga blodiga kläder. Fick komma ut från mitt rum och duscha å få nya kläder. Helt underbart! Jag fick ett nytt rum oxå så ja slapp va i ett av de avskilda. Personalen var jättesnäll och hämtade lite saker ja ville ha från 24. Så jag kunde göra mina vanliga dagissaker, rita, måla å läsa. Jag fick reda på att jag skulle va LPTad i nårra dar till å gick å var lite surmulen över det. Men då kom Goseanna med hela underbara sig o allt blev bättre. Läkaren ville titta lite på mina sår. På kvällen när jag kommit till avd hade det inte funnits nån som kunde sy även fast de borde gjorts å läkaren ville inte sy det som det var nu för att det hade vatt öppet för länge. Men hon tejpade ihop alla såren så fint å på ena armen plockade hon bara bort varannat stygn. Resten skulle sitta till morrondagen. Jag sa till henne att jag aldrig hatt nån som brytt sig så mycket om mina sår och jag menade de verkligen. "Men du är så himla ung än. Jag vill att det ska bli fint" Det värmde att få höra det. Tack Elisabeth.
Sen sov jag rätt mycket av dagen. Hade nån olustig känsla hela tiden. Kände mig inte bra. Mådde illa, var trött, kände mig kräkfärdig. På kvällen låg ja å James i en varsin soffa å titta på TV. El ja, tittade å tittade, båda sov rätt gott tills Göran kom å gav oss nattmedicinen vid 21.

Fred.
Min hårborste hade vatt borttrollad och jag började mer och mer likna ett troll med en växande tova i hela huvet. Det hade vatt nån nere på 24 och letat efter borsten men inte hittat den men Goseanna gick ner å med sig upp hade hon borsten! Det var skönt å få den där hårbollen utredd =P
Erik Var min kontaktperson precis som dagen innan och jag tycker verkligen om han! Han är så snäll, mysig å underbar! Jag hade sovit i princip hela dagen när han kom in och sa att det var läkarsamtal. Jag tänkte att jaha, underar hur länge jag måste va här nu. Anders var snäll. Han skrev ut mig samma dag =) Sen fortsatte jag sova. Fast hann å busa en hel del med Mattias oxå. Han är oxå för himla underbar! Jag bara älskar när han kommer å piggar upp en med sina små skämt å bus! Han å Erik var å hämtade mina saker på 24. Sen kom pappa. Innan vi åkte så tog Erik de sista stygnen som läkaren ville skulle sitta en dag extra. Han tittade så att de andra såren var fint tejpade å så oxå.
Innan Goseanna släppte ut mig så sa hon nåt som hon sagt i över ett halvår nu "Du måste kämpa Sandra. Det är bara du som kan ändra på din situation. Du måste sluta skada dig! Jag vet att du kan! Det är inte alla jag brinner så för men jag brinner för dig för jag tror på dig!" Älskade Anna. Om jag bara kunde visa dig LITE av all den tacksamhet jag känner inför dig. Du har hjälpt mig så mycket o gör det än. Du ger inte upp även fast jag inte ens börjar kämpa. Du betyder verkligen mycket för mig! <3


/ Sandra

Upp o ner

De senaste dagarna har allt verkligen vatt botten ena sekunden för att i nästa vara helt ok. Jag har sovit bort det mesta av veckan och minns i princip inget som har hänt. Fast vissa saker finns kvar...

Tisdagen var helt körd. Kände redan på morginen att jag verkligen inte ville gå upp och absolut inte åka till 11. Tanken på att jag skulle träffa Kerstin på bussen gjorde att jag kom iväg iaf. Kunde få fokus på nåt annat än mina dumma tankar medan ja pratade med henne. Fast efter hon hoppat av i Strömsnäs så började tankarna på annat rusa iväg med världens hastighet. Ansträngde mig verkligen för att inte börja gråta el skrika mitt i bussen och satt ist å räkna bilar, ränder på bussätenas tyg, gjorde 3,2,1 övningen, beskrev människorna jag såg på bussen i detalj mm mm men mitt i allt såg jag nåt blänka till på golvet. Jag tog upp det för att se vad det var. Kom inte fram till det men däremot kände jag att det var väldigt vasst...Min friska del skrek "NEJ detta var ju INTE vad du behövde just nu!!!!" medans mitt inneboende monster jublade och tyckte det var riktigt lägligt för nu hade jag chans att göra nåt så omgivningen med säkerhet förstod att jag väl vet om hur lite jag är värd.
Jag klarade mig till Kungshögshallen. Sen tog monstret över. Efter det slängde jag den vassa saken och min friska del var rasande över att jag över huvud taget tatt den med mig. Uppe i receptionen på 11 hade det blött igenom tröjärmarna så det kom blod på disken när jag skulle skriva under kvittot. Receptionisten ringde till avd o bad min ssk el skötare att komma. Skötaren kom å sen hittade de inte AL så Susanne tittade på såren. "Det där måste sys, det tänker jag inte tejpa för det håller aldrig." Vi gick ner till Kungshögen alla tre. Ja å Inga sto å vänta utanför medan Susanne prata med ssk om de hade nån läkare som kunde sy akut. Sen fick jag å Inga gå in. Susanne sa att jag skulle sitta på bänken utanför sskexpeditionen å vänta på att en ssk kom å gav mig läkartid. Mådde så himla kasst så bara nicka å dunsa ner på bänken. Kände mig så himla förvirrad oxå. Visste knappt vart jag var. "Du kan sitta här själv va?" sa Inga. Visst sa jag. Nej sa Susanne hon ska inte vara själv. Sen hade de en liten diskussion om Inga hade tid att sitta där el inte. Det blev att Susanne i princip tvingade Inga att sitta kvar med mig. Jag hatade mer än innan. "Jag är totalt värdelös, de har inte tid med mig, jag bara är ivägen, jag borde inte få finnas." Efter en liten stund kom en ssk ut och sa att de hade en läkare som kunde sy en timme senare så jag skulle komma tebax då. I trappan på väg upp till 11 igen sa Inga "har du nåt med dig som du kan sitta o pyssla med?" Mmm..svarade jag. Kände mig helt totalt misslyckad, värdelös, korkad å allt möjligt. Varför bokar de en tid till mig när ja ändå inte får prata med nån? De säger ju alltid annars att efter sånna händelser ska man prata om det för att se vad som gick fel men nejdå de har inte tid med mig. Innan var det så att jag kom vid 9 för att bussen var där då. Sen hade jag inbokad samtalstid med Inga å AL kl 10-11 å NADA kl 11-12. Sen gick min buss hem 12.15. Sen ändrades det till att de pratade med mig när de hade tid. Längden på samtalen blev väldigt olika. Ibland varade de bara 15 min. Men nu känns de som om jag får prata med dem om de har tid...
Visserligen va Inga med mig hos läkaren 1,5h när jag sydde men ändå...
Jag känner inte mig riktigt välkommen där längre...

Igår va ja, Amanda, Anton å Affe i Stockhult å fikade. För en gångs skull kände jag mig riktigt glad. De är så underbara dessa människor! Jag kunde prata om och minnas tiden på gymnasiet när vi träffades varje dag å skratta åt alla knasiga saker vi gjorde då helt utan att vara arädd för att förstöra minnena med min dåliga stämning jag vanligtvis har.

När jag kom hem därifrån gjorde jag å pappa en älg/ren (rälg) och en elefant av granris oxå en snögubbe av mossa. Rälgen bleb asgrym. Den har skägg. Elfantens snabel gjorde vi av metalltråden i Alles punkterade cykeldäck. För övrigt har den rätt konstiga proportioner å snögubben ser ut som Morran i Mumindalen. Men vi hade askul =)

Idag har det vatt en sunkdag igen. Vaknade vid 10.30 å kände att allt var mög. Tänkte att jag skulle redigera nårra bilder till mina julkort och ev lägga upp bilder på de kort jag gjort men jag har inte gjort nåt av det. Har sovit bort denna dagen oxå. Känner mig allmänt förvirrad, vet inte riktigt vad som är verklighet å bara tankar. DBTn har gjort att jag inte känner nåt alls vissa tillfällen oavsett hur bra/dåliga saker det kan va men sen kan jag börja stortjuta bara av att tappa en penna i golvet. Man ska inte värdera nåt, inte bra känslor/tankar heller men samtidigt ska man värdera vissa saker. Jag fattar inte hur man ska veta vilka saker man ska värdera.
Ibland känner jag mig lite känslomässigt lobotomerad...

/Sandra

Snurr å virr

Det är så många saker som snurrar i huvet på mig nu så ja blir alldeles yr..Va hos Maria på läkarbesök. Hon ville ta fler blodprover.Jag hade lämnat blodprover 2 dagar innan besöket och alla svaren hade kommit utom det som jag var mest intrsserad av att få reda på. Typiskt. Men men...Hon skullr ringt denna veckan men har inte gjort det och nu är hon och forskar i 2v så det blir att vänta ännu längre. Visserligen skulle några av proverna till Stockholm på analys så det tar ju sin tid men iaf. Det är jobbigt att vänta, att inte veta och att ständigt undra!

Jag har fått ny medicin oxå. Den gör livet till ett ännu varmare helvete än det redan var. Min sjuksköterska på 11 skulle "hålla koll" på mig om jag fick värre skadebeteende el blev självmordsbenägen men ja har inte träffat henne nu på över en vecka. Brukar träffas tisd och torsd annars. Fast jag har träffat min skötare, men hon kan inte göra den bedömningen och eftersom jag har mått sämre av tabletterna och velat skada mig mer och värre än innan så känns det rätt jobbigt att inte få prata med AL. Det är lixom hon som ska sköta kontakten mellan mig och läkaren om jag ska fortsätta med medicinen el inte så det hade ju vatt bra om vi träffats. Fast jag får träffa henne på tisd iaf.

Igår va vi hos farmor. Mormor och morfar och Antita och Ronny var där oxå =) Vi hade en trvlig kväll. Jag hade mina julkort med mig som jag gjort och fick sålt jättemånga =)

Vi kom in på knasiga smeknamn och vidare in på barncitat. Helt sjukt kul!
"Ja Brand-Johan är ju och hjälper Doris-Borås..." va det nån som sa. Jag kommenterade smeknamnen och då sa Anita att de smeknamnen var ingenting jämfört med de i Strömsnäs. Min nästkusin Victoria jobbar på posten och hade berättat att nån kallades Råttan och nån stackare för Sven-sket-i-bilen...

Jag känner mig så himla efterbliven! Så fort vi ska nånstans el när vi ska göra nåt frågar Alle om han måste följa med el så kör han moppe dit och kör iväg efter ett tag för att han å några kompisar skulle göra nåt. Mina kusiner är och gjorde oxå så. Men jag...Jag är en sån som följer med överallt och stannar hela tiden. Det känns som att ja förväntas va en sån iaf. Det är inte det att jag tycker de vi umgås med är tråkiga men jag får tex alltid höra "åh vad de är kul att du ville komma oxå", "åh de är så roligt så länge du vill komma" och liknande. De tycker det är normalt att man nån gång senare inte kan följa med för att man tex ska på fest el nåt. Men inte jag...Ja är som en grej som automatiskt bara kommer med överallt.En sak som de vill få ut på olika grejer så de händer nåt i mitt liv. Ja är ingen människa utan bara ett objekt.

Nu ska ja sova...

/Sandra

Änglar, barn och stjärnor

Kom nyss hem från kyrkogården. Var och tittade på när alla ljusen brann. Vackert, det ger en känsla av lugn, vila och frid.
Vi började vid farfars grav. Han vilar brevid pappas mormor och morfar. Igår var mamma och pappa ute och gjorde fint vid gravarna och idag hade trädet brevid farfars grav tappat en massa löv men farmor hade vatt där och tatt bort så mycket som det gick. Jag hade med mig det röda hjärtat som jag alltid lägger på farfars grav vid Alla Helgons dag. Satt i bilen påväg till kyrkan och kramade det hårt i handen. Fyllde det med så mycket kärlek som jag bara kunde.

Även fast jag aldrig fick träffa dig farfar så älskar jag dig av hela mitt hjärta och du finns alltid med mig i mina tankar.

Jag stod framför din grav. Funderade på vart jag skulle lägga hjärtat. La det sen på granriset på vänster sida där det syntes väl i skenet av ljuslyktan. Det är på vänster sida du ligger så det var en bra plats. Alla män ligger till vänster.

Ställde mig framför pappas mormor och morfars grav och tittade. Deras grav var dekorerad på samma sätt som farfars. Tänkte på mitt högra ringfinger. När jag konfirmerades fick jag pappas mormors förlovningsring av farmor och den har jag ofta på mig, idag oxå. Ville visa henne att jag tycker väldigt mycket om den.

Vi gick vidare till mammas farmor och farfars grav. Såg många gravar som var fint dekorerade. Ljuset brann fridfullt även på deras grav. Därifrån ser man minneslunden och asklunden oxå. Det är fint med många tända ljus på samma ställe.
Sen gick vi vägen upp till urnlunden. Där är oxå väldigt fint.

Vet att du var och köpte ett hjärta i mossa med tre rosor i. När man är 21 år ska man inte behöva göra en sån sak till sin ena förälder.
Man ska inte heller behöva gå till sin förälders grav och tända ljus när man är inte är äldre och har ett litet liv i magen...Barnbarn är livets efterrätt. Det är meningen att ens föräldrar ska träffa sina barnbarn. Men den bittra sanningen är ju en annan.
Precis som att barn ska slippa gå till sina föräldrars grav så ska inte föräldrar behöva gå till sina barns grav. Allt för många har det så.


Funderar mycket på vad som händer efter döden. Tanken på att det finns en Himmel tilltalar mig mer än att man bara ligger i jorden och är död. Farfar är i Himmelen. Jag brukar alltid svara att jag ska träffa farfar när jag pratar om döden med mina kontakter inom psykiatrin. Skulle nån av mina handlingar gå fel, som det var nära att göra för två månader sen, så har jag farfar som tar hand om mig i Himmelen. Han skulle stå och vänta på mig vid Sankte Pers stora port och skulle visa mig runt och sen skulle vi ta igen det som vi aldrig fick chansen att göra nere på Jorden.
Bara det att...Den där gången för två månader sen var det nån som drog mig tillbaks till Jordelivet i sista stund. Min tid här var tydligen inte slut än. Men den platsen jag var på var inte bland moln och änglar utan där jag var så var det varmt. Jättevarmt, det var eld överallt. Jag var i Helvetet. Det är alltså dit jag kommer att komma den dagen mitt Jordeliv är slut. Helvetet. Inte Himmelen. Kommer jag ALDRIG få chansen att träffa farfar?
Han är iaf min Ängel som vakar över mig här på Jorden.


Karin
Jag saknar Karin jättemycket. Min Karin. Saknar hennes varma kramar som bara just hon kan ge. Hennes leende, hennes lugna sätt att prata på, hennes mjuka röst, hennes sätt att se på en, allt. Hela hon är en Ängel. Hennes plats i mitt liv går inte att mäta med nån annans. Hon räddade mig. Hon var min räddning den sista terminen på gymnasiet. Det var hon som var ljuset i det mörka. Även idag 2,5år senare gör hon en enorm insats för att mitt liv ska se ljusare ut. Hon har inte rollen som min skolsköterska längre, hon är en helt underbar människa som bara bryr sig.
Då är man en riktig Ängel.

/Sandra

Förvirrad

Känner mig helt förvirrad. Det har hänt så himla mycket nu de senaste veckorna att allt bara snurrar i skallen. Ibland önskar man att dygnet borde ha mer än 24h men som det har vatt nu tycker jag att det har vatt fullständigt tillräckligt. Hade hellre önskat att det skulle vara färre timmar på ett dygn. När man har vaknat om mornarna så har typ första tanken vatt "jaha, nu är det bara X timmar kvar tills jag får gå å lägga mig igen". Innan har det inte hänt så mycket en vanlig vecka mer än att jag åkt till 11 månd, tisd och torsd. Då har ja vatt borta 7.30-13.30 så sen har ja bara gått hemma och kännt mig totalt värdelös eftersom det finns massor av saker som behöver göras som tex städa, tvätta, stryka men att jag inte orkar göra nåt el om ja orkar att ja inte hinner göra allt klart innan mamma kommer hem och drar igång. Men nu händer det helt plötsligt jättemycket varje dag och jag känner ändå mig helt värdelös även fast jag inte är hemma och kan göra nån av hussysslorna. Månd å tors är värst för då har jag saker inplanerat hela dagen. Månd tränar ja å mitt boendestöd agility med Sammie och sen åker jag direkt till Växjö på DBT och kommer inte hem förrän typ 17. På torsd åker ja till 11 i Ljungby och sen på DBT i Växjö så det blir en himla massa farande oxå är man inte hemma förrän kl 17. Sen tvingar de en att äta kvällsmat och när man väl kommit därifrån och flytt upp på rummet så kommer de med kvällsmedicinen. Täånker alltid "va är klockan så mycket redan?! Åhh! Jag har inte gjort NÅNTING meningsfullt idag!!!" oxå känner man sig grymt värdelös. Visst, att ja har vatt på 11 å DBT är väl nåt jag gjort och det är väl meningsfullt men det känns inte så. Det känns bara som att jag är en trist deppig looser som inte tillför världen nån nytta utan bara kostar samhället pengar.

I onsdags var ja å mamma i Ullared å handlade =) Va å fynda massa roliga pysselsaker på panduros outlet och en ny dataskärm på netonnet. Sen gick vi in på gekås å körde lasaloppet som pappa kallar det. Hittade jättemycket saker =) Men jag fick grymt ont i benet så när vi åkte hem skrek ja typ vid varenda liten ojämnhet i vägen och när vi väl var hemma önskade jag bara att dagen skulle ta slut så jag fick gå och lägga mig. Bara somna ifrån smärtan. Kände mig så himla elak. Mamma hade tatt ledigt från jobbet för att vi skulle åka å ha mysigt tillsammans och så önskar jag bara att dagen ska ta slut! Jag begriper mig inte på migsjälv asså...

Jag har blitt helt snurrig av det vi går igenom på DBTn. Alla tankar ska komma och gå utan att man ska stanna upp vid nån och man ska inte värdera nån av tankarna el nåt annat. Men sen ska man ändå hålla sig fast och värdera nåt. Hur ska man veta vilka tankar man ska hålla sig fast vid och hur ska man veta vad man ska värdera? Jag känner mig helt känslokall ibland. Nåt jättehemskt el jättebra kan hända och jag bryr mig lixom inte. Jag känner inget.

Förra söndagen medverkade Sofia Åkerman och Camilla Svensson i Nyhetsmorgon. Camilla berättade om när hon som självskadepatient låstes in på Rättspsyk i Sundsvall och Sofia rent allmänt om vården av LPTpatienter tillsammans med de som är dömda till LRV. Sen medverkade Camilla i kvällens avsnitt av Kalla fakta. Hon berättade hur fruktansvärt illa hon hade behandlats och hur de faktiskt vårdar LPTpatienter där. Det är inte vård utan vanvård! Det och bestraffningar! De metoder som används har inte ens stöd av lagar! Personalen som utsätter dessa stackars patienter för tex isolering i 3,5 dygn borde bli anmälda själva!

Camilla, Lauren och Louise, TACK för att ni ställde upp och medverkade i Kalla fakta! Ni var SÅ bra och modiga! Världen utanför rättspsyks murar måste få veta vad som händer där innanför!

/ Sandra

Rida på en zebra

Min lillebror berättade just en kul grej om ett onlinespel han och hans kompisar spelar. Han hade fått nån klasskompis att börja spela och som belöning fick han det lättare att komma upp i en högre level och...en zebra att rida på...Börja asgarva. Skulle vilja se nån krigare komma ridandes på en zebra. The big hero!

Känslobrottning

Det har hänt en himla massa sen jag skrev här sist men att jag inte skriver förrän nu har lite olika förklaringar...

Den 7/9 hände nåt som aldrig ska hända igen. Jag insåg inte hur allvarligt det var. Elisabet blev av en slump min räddande ängel. Utan hennes insats hade jag inte berättat för mamma och pappa och då hade jag inte suttit här nu.

Den 8/9 när jag vaknade på IVA fick jag mig en riktig tankeställare och lovade jag att jag aldrig mer ska. Jag tog ett beslut som jag innerligt hoppas på att jag kan hålla och som jag är livrädd för att bryta. Innan jag vaknade hade jag nån konstigt slags dröm. Jag var medveten om att det var personal runt mig men jag var helt övertygad om att jag var i Helvetet. Helt plötsligt var allt så himla varmt att jag trodde att jag skulle smälta rent bokstavligt. Det dunkade i huvudet och magen. Försökte röra mig men det gick inte. Hettan gjorde att det kändes som om jag skulle sprängas i bitar. Jag fick reda på att personalen skulle rädda oss därifrån men de skulle rädda alla barn först. Men sen kom de fram till att jag var yngst på avd för tillfället så de skulle rädda alla de äldre först. Hettan kändes helt omöjlig att stå ut med och jag visste att bara nån kom och väckte mig ur drömmen så skulle jag vara räddad från den. Jag såg hur allt bara brann runt omkring mig. Eld eld eld överallt. Men i mitten var en brun kista. Min kista. Den var påväg ner i magman och det brann i den. Jag visste inte om jag låg i den el om jag levde. Försökte röra mig igen men det gick inte. Blev rädd och trodde att jag var död. Såg kistan brinna upp. Sen kom en sjuksköterska och sa att det var morgon. Äntligen var jag räddad från Helvetet. Hettan försvann och jag kunde röra lite på mig men det dunkade fortfarande i huvudet och magen värkte nåt grymt.

Jag var så trött så trött. Ville bara sova. Hamnade i en annan lustig dröm som jag fortfarande ibland tror är verklighet. Hela världen höll på att smälta. Det vällde upp magma från jordens inre och orsakade översvämningar så miljontals människor blev hemlösa och hamnade i havet. På kartan såg man att allt började i mitten och spred sig snabbt. Det var rött, orange och gult. Den djävulska hettan skulle göra så att det alltid var någon på jorden som skulle dö. Varje dag i all evighet. Folket som drabbats fick inte göra nåt åt situationen för det var emot deras religion så resten av världen fick försöka hjälpa dem i kampen mot hettan från jordens inre. Man kunde följa på TV hur värmen spred sig. Helt plötsligt var jag blå, alltså kall, och om jag gick ut så skulle det hjälpa lite mot värmen men jag skulle bli skjuten eftersom det skulle hindra naturen från att göra sitt. Trots det gick jag ut. Jag kom undan och det blev lite blått på kartan. Sen blev det mer och mer blått - det var fler blåa som gick ut. På kartan såg man hur färgerna skvalpade runt på kartan. Efter ett tag hade värmen spritt sig runt hela jordklotet och även upp till Norden. Nu var även vi hotade. Det kalla hade däremot börjat göra sitt och man såg hur det blev mer och mer blått på kartan. Tillslut blev det grönt på vissa ställen. Det betydde att hettan var borta där. Nu kunde man även skicka sms för att hjälpa till och göra kartan mer blå. Det symboliserades som diamanter på kartan och jag vet om att jag skickade iväg några. Ett inslag på TVn visade tre kvinnor som hade ramlat ner i en djup brunn i havet och ur djupet hade ett stort rött eldklot kommit. Kvinnorna kom inte därifrån utan trampade vatten i några dygn. Sen svalnade vattnet av och de upptäckte att de var brännskadade.

Vi skulle på födelsedagskalas till min ena kusin. Klädde man sig i blått så hjälpte det världen med hettan och jag och en av mina andra kusiner sprang runt på en stor äng med öppna fält runt omkring. Hennes hund var oxå med och det var planerat att han skulle dö en naturlig död för att slippa plågas av hettan kl 11 dagen efter. Bara det att i verkligheten har den hunden vatt död i 4 år redan...Den 10/9-2005 sprang han upp till Hundhimmeln. Ruskigt nära årsdatumet jag drömde detta...

Jag sov i princip hela förmiddagen. Fick reda på att de skulle komma från psyk om minst 1h. Kl va 11 när de sa det. Tänkte att om 1h är det lunch så de kommer dröja minst 1,5-2h ist. Sen stägde de dörren in till UVA så jag inte kunde se klockan. Drygt el vad, hoppas jag somnar igen tänkte jag. Men för att hålla något sädär hum om vad kl var så räknade jag med minst 3 blodtrycksmätningar. Blodtrycket togs automatiskt var 30min. Det hann gå 5 blodtryck innan de kom. Men men...Jag sov. Blev glad när jag såg Annas ansikte. Hon såg på mig på samma sätt hon gjorde förra gången hon kom för att träffa mig på IVA. Ett varmt leende som sprider sig i hela kroppen. Oxå en försiktig fråga - känner du igen mig? Min skötare var oxå med och en sjuksköterska. Denna gången sa jag inte lika mycket som förra gången. Orkade inte och kände mig ännu lökigare än sist. Hade spytt i flera omgångar och sjukhusets engångstandborstar gör inte att man känner sig så go i munnen hur länge man än borstar. Låg på en antidecubitusmadrass. En slags luftmadrass som ändrar tryck automatiskt så att trycket inte är samma hela tiden på samma ställen. Förebygger liggsår och sånt mysigt. När madrassen ändrar tryck känner man det och jag kan säg att jag blev asrädd när jag såg min arm sakta höjas fast jag var bombsäker på att jag inte rörde den. Jag blev dessutom åksjuk av tryckändringarna. Hejhå, ingen bergochdalbana idag inte!

Anna sa att hon tänkte skriva remiss till PIVA. Suck...När Anna och de hade gått så var kl 14. Pappa skulle komma typ vid kl17 och hämta mig oxå skulle vi köra vidare till Växjö. 3h...3 långa sega timmar. Jag somnade och drömde en fortsättning på den dröm jag drömde när jag var på IVA 2 veckor tidigare. En helsjuk dröm det oxå...Jag var typ 2 år ibland och runt 5 ibland. Vi bodde i ett hus tillsammans med farmor, min faster, hennes man och min kusin. Sen kom Johan in i bilden på nåt vis. Allt som hände kunde man läsa i mina och Johans sagoböcker. Allt var väldigt konstigt och otäckt. Ist för TV hade vi en stor spegel på väggen, jag minns hur vi gick in i kyrkan på farfars begravning, jag var 5 år. Bara det att jag fick tyvärr aldrig chansen att träffa min farfar i verkligheten, han dog när pappa bara var 19. Sen kom den där spinnrocken upp. Den var med i drömmen från förra gången jag var där. Farfars aska låg i den och den stod både vid graven och hemma i huset. Det var mycket diskussioner om hur farmor ville ha det. Hon ville inte ligga i spinnrocken.

Äntligen kom pappa och väckte mig ur drömmarna! Fast hade sån himla ångest över vad jag gjort. Farfar kom till Himlen alldeles för tidigt och jag hade vatt nära att inte vakna mer. Var livrädd att det skulle hända nån av mina närmaste nåt.

När vi kom till psykakuten var jag jättetrött. Lena som sitter i receptionen är så himla snäll. Hon frågade om jag ville gå in och sitta i "den sköna stolen" som är en stol med skinnsits ist för bara trä. Men det gjorde jag gärna. Var så känslig mot ljud och ljus och i det väntrummet var det skum belysning. När läkaren kom så var det min gamla psykiater som hade jouren. Kul å se henne igen =) Det blev rätt mycket diskussion, jag hade sån ångest, var jättetrött, kände mig lökig och ville bara duscha. När jag lyssnade på vad pappa och Eva pratade om så tänkte jag att det lika gärna kunde ha tatt slut där på IVA. Orkade inte med sånt och orkade inte ta några beslut. Det blev iaf att jag fick komma till PIVA och sen skrev jag ut mig 2 dagar efter. Hade sån hemlängtan! Tänkte att det kunde vatt sista gången jag gick ut genom dörren hemma, sista gången jag kramade mamma, pappa och Sammie, sista gången jag sa hejdå till Alle innan han stack och tränade. Jag ville bara hem. Hem och träffa mina närmaste. Jag vill inte att mormor, morfar och farmor ska behöva oroa sig över mig. Jag vill att de ska ha det så bra som möjligt den tiden de har kvar hos oss på Jorden.

Jag har aldrig haft nån idol innan precis men nu har jag fått en. Helt klart. Den 15/9 var jag och lyssnade på henne i Örkelljunga. Sofia Åkerman. Kan inte fatta att jag träffat henne 2ggr på 2v. Mina föräldrar ville så gärna lyssna på hennes föredrag oxå så de var oxå med. När vi kom till Örkelljunga såg vi att min LSS-handläggare och mitt ena boendestöd oxå var där =) De ville veta mer om självskadebeteende för att kunna hjälpa mig på bästa sätt. Uppskattar verkligen det! Satt och funderade på om jag vågade gå fram och hälsa på Sofia. Hade min zebratröja på mig som jag hittat av en slump i Ljungby tidigare på dagen när jag väntade på bussen hem. Funderade på om Sofia skulle tycka jag va löjlig som hade den. Tog iaf mod till mig och gick fram till henne. Hon kände igen mig och gillade tröjan! =) Tänk att hon kände igen mig, hon träffar ju hur många som helst! Kan inte begripa det...Föredraget var lika bra som sist. Bara älskar att höra när hon berättar om allt bus de gjorde på avdelningen. Även fast jag är 5-6 år äldre än de var när de gjorde det så känns det som om det skulle kunna vara jag som gjorde nån av sakerna. ;) Måste säg att nivån var väldigt bra lagd på föredraget. Det i Växjö var för sjuksköterskeelever med förkunskaper och detta var för allmänheten så det var mer terminologi i Växjö.

Det känns så skönt att mamma och pappa var med och lyssnade! Nu har de fått höra från nån annan som verkligen vet vad hon pratar om att det inte är föräldrarnas fel att deras barn mår dåligt. Att det kan gå snett även fast man haft en bra uppväxt mm. Det kändes så himla skönt när Sofia berättade om varför man skär sig, hur man tänker, att DBT är en bra behandling och att hon tycker det vore bra om man fick hjälp i hemmet ist för att vara inlagd. Det är precis dit jag kommit. Jag har börjat DBT och har boendestöd två förmiddagar i veckan.

Efter föredraget var det lite fika och så kunde man ställa frågor. Hade några frågor som jag inte ville att alla skulle höra. Tack Sofia för att du tog dig tid och lyssna och för en jättebra kväll! Du hjälper mig verkligen!

Det var en skötare på PIVA som sa att man kunde ha en sten och gnida i handen när man hade för mycket tankar och sen efter ett tag så la man stenen i fickan och då skulle man även lämna tankarna. Pappa köpte en jättefin hjärtformad len sten till mig som jag haft med mig överallt, min grubbelsten.Innan vi åkte till Örkelljunga upptäckte jag att jag hade tappat den Fick sån ångest och blev så lessen! Tänkte att detta var mitt straff för att jag vatt och shoppat tidigare på dagen. Tänkte att pappa trodde att jag inte brydde mig om stenen även fast både han och mamma sa att jag inte skulle bry mig om att stenen var borta. Jag kunde få en annan sten ist. Men NEJ! Jag ville ha DEN stenen! Bara den! Betedde mig ungefär som ett barn som tappat bort sitt älskade gosedjur el nåt men men...

På Samos så var det inte sandstränder utan klappersten och bland alla miljontals stenar där fanns så lyckades jag hitta 3 hjärtformade stenar. En till mamma, en till pappa och en till Alle. Mamma kom upp på mitt rum med den ena av stenarna och sa att jag skulle ha den ist. "Men den är ju DIN ju! Du har fått den av mig den är din!" Men mamma sa att jag fick den iaf. Hennes, pappas och Alles hjärta fanns i den stenen och den skulle jag ha med mig. Jag gick med på det och vi kom iväg till Örkelljunga. När vi åkte hem sen på kvällen hade jag en sån skön känsla inom mig. Jag var så glad!

Dagen efter så hittade jag den stenen jag trodde att jag tappat. Den låg i ett hörn av mitt rum. Har ingen aning om hur den hamnat där men den låg där under en kasse. Även fast jag hittat den gamla stenen så ville jag inte lämna tillbaks den nya så nu har jag båda. När jag berättade det för mina kontaktpersoner på 11 så frågade AL vad den hette. Först hade det ju vatt min nya grubbelsten men efter att jag hittat den gamla så hade den faktiskt inget namn. "Ge den ett namn" sa AL. Satt och funderade en liten stund. Sofia sa jag sen. Den ska heta Sofia! Det är min familjs hjärtan i den och Sofias mod, styrka och inspiration. Mina kontaktpersoner tyckte det var ett jättebra namn =)

När jag vaknade på IVA så tänkte jag på några som påverkat mitt liv på ett el annat sätt och som verkligen betyder nåt för mig. Förutom min familj så tänkte jag på Sofia, Karin, skolsköterskan på min gamla gymnasieskola och Kajsa som var min mentor på gymnasiet. Tänk att jag var så nära att gå ifrån dem! En förmiddag innan jag skulle till Växjö så lånade jag päronens bil (bara för att det är kul å köra bil) och körde ner till skolan. Jag ville bara träffa Kajsa och Karin och ge dem en stor bamsekram. Först gick jag bort till Karin. Precis när jag skulle knacka på hennes dörr så öppnades den. Vet inte om jag el Karin blev räddast. Men jag berättade för Karin och fick både, två och tre stora varma kramar. Sånna som bara Karin kan ge. Sen skulle Karin till Ljungby så jag gick bort till skolbyggnaden. Hittade Kajsa och vi gick en runda vid sjön och pratade. Jag berättade för henne att Sofia kallade personer som betytt speciellt mycket och el hjälpt henne för guldpersoner. Intressant tyckte Kajsa. Sa sen att hon var en av mina guldpersoner och att hon vatt det enda sen jag började 1an för 5 år sen. Kände mig aslöjlig men Kajsa tyckte det var en ära =) Det kändes bra.

Efter DBTn var slut för dagen åkte jag och mamma till Landstoken. Ett paradis för alla som gillar att pyssla. Där finns allt! Jag var trött och hade ont i huvudet men blev glad när vi kom till affären. Jag skulle köpa nya Pro Markerpennor. Min blenderpenna hade tatt slut kvällen innan så det var akut. Jag minns att jag och mamma stod och valde pennor sen vaknade jag i en sjukhussäng och hade sladdar och slangar överallt. "Åhh vad har jag nu gjort?! tänkte jag. Inget faktiskt. Precis inget. När vi skulle gå ut från Landstoken hade jag sagt hejdå till Helena och sen ramlat ihop medvetslös några cm från en hög tröskel. Hade blitt ambulans till sjukhuset och sen hade jag vatt medvetslös i 3,5h. Fick reda på att jag var på AVA. Begrep ingenting och var jätterädd att jag hade tatt nån överdos el nåt men nej det hade jag inte. Däremot hade jag fått lite antidoter (motgift) fall i fall. När det sakta gick upp för mig att jag ännu en gång handlöst hade fallit ihop medvetslös kom den där speciella känslan som jag alltid får efter sånna anfall och höll på att kväva mig. En känsla av besvikelse, hopplöshet, funderingar, rädsla, maktlöshet mm mm. Ska dethär aldrig sluta? Ska jag alltid gå omkring och kunna bli medvetslös när som helst utan att känna nåt innan? Kommer de ta mitt körkort? Om, när får jag tebax det? Får jag tebax det alls? Vad hade hänt om jag hade tappat medvetandet när jag körde till skolan innan idag? VARFÖR blir det såhär? När ska jag till min neurolog nästa gång? När ska jag till neurolgen i Lund nästa gång? När ska jag till min endokrinolog nästa gång?

Den kvällen skulle Sofia Åkerman vara med i ett inslag av Fråga doktorn. Jag hade sett det i tidningen nån dag innan och självklart bestämt mig för att se det. Blev så arg, lessen och besviken när jag insåg att jag missat det. Varför funkar ja inte som andra?

Som vanligt hade jag ett X antal plåster där de hade försökt ta blodprover och sätta PVK. En narkossköterska sa en gång till mig att det borde stå i min journal att jag var omöjlig att sticka. Omöjlig...De säger att narkossköterskor är bra på att sticka för att de gör det så mycket. Grejen är bara att de bara sticker nerdrogade/sövda personer som inte kan säga till om det gör ont så de kan hålla på å gräva i kärlen hur mycket de vill...=P

Det tog ett tag innan det gick att hålla ett seriöst samtal med mig. Tyckte att frågor som vilket år det var, vad jag hette och hur gammal jag var, var svåra frågor. Mamma hade fått köra hem för Sammie var i bilen och när pappa oxå körde hem hade jag redan sovit de senaste timmarna. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att en sjuksköterska kom in och ville ge mig medicin. Eftersom jag låg i samma rum som sist så visste jag var klockan hängde. 00.30...

Vad ska jag ha för medicin nu?! undrade jag.
Dina kvällsmediciner.
NU...?! Jag vill inte ha mina propavan.
Jasså inte?
Nej, då kommer jag aldrig upp imån.
Jasså du tycker det är för sent för dem sa sköterskan och såg helt oföstående ut.
Jösses....

Vaknade tidigt på morgonen av att de tog blodtrycket. Jag skulle få träffa läkaren efter middagen. Var tydligen väldigt förvirrad. Har fått reda på att jag lämnat avdelningen ett par gånger, vatt uppe på avd 3 där jag brukar vara inlagd och på vägen tillbax till AVA inte förstått varför jag inte fick gå till lekterapin som vanligt, vatt ute på balkongen, babblat massa gojja av obegripliga osammanhängande saker. Det var väl därför det slutade som det gjorde. De kom två skötare från PIVA och hämtade mig...Jag minns att jag inte kunde gå riktigt, mådde illa och var yr. I bilen pratade jag och Erik om Sofias föreläsning. Han tyckte att han kände igen saker som hon berättade i mig. Väl uppe på PIVA fick jag vänta lite innan jag fick prata med läkaren. Satt och sov på en pinnastol. Lena i receptionen kom fram och frågade om jag ville sitta i "den sköna stolen" ist. Visst sa jag. Tänkte nej nu ser hon hur korkad jag är oxå, det räcker inte med att jag vatt här varannan vecka hela sommaren utan nu måste hon se mig hängandes på en stol. Och jag har inte ens gjort nåt denna gången! Inte tatt ett piller för mycket, jag har inte ens fått min astmamedicin! Inte skadat mig, jag har inte gjort nånting alls. Suck...När jag äntligen kom in på avd somnade jag nästan direkt och vaknade inte förrän vid 19.30. Jag gick upp en runda. När jag gick förbi stället de har TVn såg jag nån som jag verkligen blev glad att se igen. Lena!=) Vi delade rum på avd 3 i våras. Jag var inne på utredning av min tumör och det visade sig att hon oxå hade haft en fast den hade försvunnit. Det visade sig att vi hade väldigt mycket gemensamt och även fast det skiljer 19 år på oss så kändes det som vilken klasskompis som helst. Det var jättekul att träffa henne igen, synd bara att det var på ett sånt ställe...

Eftersom jag missat Sofia på TVn satt jag och tittade i tidningen om och när det gick i repris. Blev lättad över att det skulle sändas i repris rätt många gånger så nån gång skulle jag kunna se det. Michael kom och frågade om det var nåt bra på TV som ja ville se.
Ja sa jag, imån kl 5 på morronen ska ja titta på Fråga doktorn.
Kl 5!? Sandra ja vet att du är intresserad av sånna program men kl 5 är lite tidigt.
Ja ska se det, sa jag bestämt.
Ja vaknade vid 4.45 av ett astmaanfall. Ok, typiskt att det händer nu men ja vakna iaf. Har ja lite flyt så tar det bara 15 min att inhalera och då hinner jag precis se programmet. Det tog 20 min att inhalera och när ja väl var klar så satt nattpersonalen och tittade på nåt annat program då.
Mög oxå! tänkte jag. Men vid 5.30 var det programmet slut och ja var snabb med att säg att jag ville byta kanal.
Nej gå och lägg dig ist!
Nej! Jag SKA se detta! Dessutom har jag ont i bröstet efter astmaanfallet och det brukar släppa om jag sitter upp ett tag efteråt...
Precis när ja bytte kanal välkomnade de Sofia till programmet. Blev glad att ja inte missat de!
Titta! sa jag. Det är Sofia!
Åh, vad bra. Detta borde vi oxå se sa en av personalen.
Kände mig glad och nöjd. Ja sa ju att de va nåt viktigt på TV..! =)

Senare på dagen fick jag veta att jag skulle flyttas ner till avd 24. Blev jättelessen. Jag vill inte vara där! Jag trivs bättre på PIVA. Låg och grät i Annas (en skötare jag tycker väldigt mycket om) knä. Jag vill inte ner dit om du är här! Jag vill vara med dig! Jag trivs inte där! Jag känner mig tryggare här! Jag vill inte ner dit, jag vill inte! Men det blev ju ändå att jag fick byta avd. Fick iaf ett enkelrum denna gången. Skönt det. Var jättetrött. Sov mest hela tiden. Delvis för att jag var så himla trött och delvis för att få tiden att gå. Ville bara att tiden skulle gå fort. Ville sova bort allt. Begrep inte hur personalen resonerade heller. På PIVA hade jag en 1a men helt plötsligt fick jag en en 2a...Var uppe lite efter kvällsmaten. Var kul å träffa alla gamla medpatienter. Hade träffat alla utom en innan.

På torsdagen var jag snurrig igen. Svimmade tydligen av på morronqi-gongen. Sov rätt mycket sen. Tristessen avlöste sig själv. På PIVA finns det alltid nåt att göra. Titta på TV, rita, lägga pussel, spela spel el prata med nån i personalen men det känns inte lika naturligt att göra det på 24. Trots att avd har hälften så stor yta så känns det ändå som om man är så långt ifrån alla om man är i allrummet längst ner. Jag och Pauline hade iaf mycket att prata om. Det var kul att se henne igen. Hon var en helt annan människa än de gånger vi setts på PIVA.

Blev jättearg och lessen över att jag inte fick mina kortisontabletter i den dos jag brukar ta när jag ska på DBT. Jag fick bara hälften både på morronen å middagen. Jag bönade och bad, snälla snälla jag avskyr mina kortisontabletter. Jag får ångest varje gång jag ska ta dem men de dagar jag ska på DBT måste jag verkligen öka dosen för jag somnar annars och det är nåt jag fasar över. Jag somnade första gången jag var där och det var det jag hade vatt räddast för att göra. Jag brydde mig inte om att jag skulle komma in i en grupp där alla redan kände varann, bara jag inte somnade...I sånna stunder förbannar jag verkligen min tumör...

Fredag. Ja! Hemresa idag tänkte jag när jag vaknade men då var läkaren hemma pga sjukt barn. Blev jätteorolig att jag skulle behöva stanna över helgen oxå. Ville verkligen inte det. Men som tur va så gick det att ordna med en annan läkare. Den läkaren som gjorde att jag rymde från avdelningen sist visserligen men ändå...

/Sandra

Glad på riktigt!

Igår var jag glad på riktigt en hel dag! =) Vaknade tidigt. Kunde inte sova. Det pirrade i magen. Den dagen hade jag väntat och väntat spänt på enda sen i somras. Äntligen var det den dagen Sofia Åkerman skulle ha sin föreläsning i Växjö för sjuksköterskeeleverna i termin 4 och jag skulle få åka dit! Helt själv dessutom! Mamma och pappa är inte så glada över att jag är ute ensam. Det kan hända så mycket, typ att jag blir medvetslös el får för mig att gå in på ett apotek och börja samla mediciner. Som en bonus så kände jag mig inte så dålig heller. Hade mest värk i musklerna och ont i halsen så jag fick åka iväg =)

Hade mycket funderingar. Ska jag ha långärmat el går det bra med kortärmat? Vad kommer Sofia ha och vad tycker hon att man borde ha? Jag bryr mig inte om mina ärr och omplåstrade armar, men de andra på föreläsningen, jag går ju inte i deras klass och vill inte att de ska tänka att jag är en tönttyp som går omkring och visar mina ärr och tycker synd om mig själv och vill ha uppmärksamhet. Tog en 3/4 ärmad tröja tillsist. Har hatt stunder som jag frossar och vissa som jag tror att jag ska smälta nu när jag vatt sjuk så ville inte ha för varma kläder på mig. Var så himla rädd för att jag skulle somna på nån buss och kanske inte hinna fram i tid el ännu värre, somna inne på föreläsningen! När jag är sjuk måste jag öka kortisondosen för att bli frisk. hade kunnat ta hur mycket som helst bara jag inte skulle somna, men nu har jag ju inte hand om mina mediciner själv så jag fick en tablett på morgonen och en med mig som jag skulle ta innan föreläsningen. Tänkte att om jag känner mig trött nu så tar jag mina betapred el min adrenalinspruta som jag alltid måste ha med mig ifall jag skulle få nån allergisk reaktion el ett svårt astmaanfall, jag vill inte somna nu!

Var så glad när jag var framme på skolan. Jag hade klarat att komma dit iaf. Fast samtidigt kände jag mig totalmisslyckad för att jag inte gick på skolan på riktigt nu men tanken på att Sofias föreläsning vägde över och jag blev glad igen. Träffade min kontaktperson Anna där. Hon blev jätteglad att jag var där och att jag var där själv. Hon frågade om jag hade tankar på att göra nåt jag inte borde och det hade jag faktiskt inte. =) Jag hade längtat så mycket och länge på att få gå på Sofias föreläsning och att bara få se henne på riktigt och tänkte hela tiden att gör jag nåt nu så sabbar jag allt. Jag har inte tid att åka in till akuten och sitta och vänta på nån läkare som ska sy ihop nåt sår el ligga fastsatt i väggen med sladdar för att jag har tagit nån överdos. Gör jag det nu så missar jag min chans och det är inte värt det! Bara hoppas att Ödet inte tänkt att jag skulle bli medvetslös idag och just nu.

Gick in i M-huset och i salen vi skulle vara. Där satt redan några. Visste inte vart jag skulle sätta mig. Långt bak där jag inte syntes el långt fram där ingen vill sitta. Satte mig på andra raden och la mina saker. När jag tittade mot dörren såg kom det in personal från PIVA. Ehh..Hejsan... Började fundera. Går DE i denna klassen?! Pinsamt, men det är sånthär ja kommer att få vänja mig vid om jag ska bli sjuksköterska så det är väl bara att ta det. Gick ut för att titta efter Cissi. Såg inte henne, men såg däremot Sofia. Stannade. Kände hur puslen ökade, vågar jag säg hej till henne? Kom på att jag antagligen såg ut som en jubelidiot där jag stod och tittade på henne så jag fick fram ett litet "hej...". Då hände nåt ofattbart. "Hej! Är det Sandra?" svarade Sofia med såndär riktigt go skånedialekt. Ehh..Ja det är det svarade jag blygt. "Vad roligt att du kunde komma!" och så fick jag en kram. "Tack för att jag fick komma!" sa jag helt omtumlad. Hon kom ihåg mitt namn! Hon krama mig! Jag kunde inte släppa det. Det var helt var helt oförståligt. Jag hade mailat henne och frågat om jag fick komma och hon får ju ett X antal mail om dagen och så kom hon ihåg mitt namn. Det är helt ofattbart...! Vi gick in i salen. Jag gick och satte mig och började plocka upp mina grejor. Hade anteckningsblock och böckerna Sofia skrivit med mig för att smälta in lite mer bland de andra. Sen kom Cissi och satte sig brevid mig. Vi prata lite och sen började Sofia berätta om sin gripande historia. Hon var en väldigt duktig föreläsare! Lättsamt och med humor berättade hon bit för bit. Vi skrattade många gånger. Det var väldigt roligt när hon berättade om IKEAS koppar de hade på den avdelningen hon var inlagd på. BANG hette de och det sa bang också ganska ofta när nån smällde sönder en kopp för att kunna skada sig med skärvorna. Hon berättade om andra bus de hittade på också som att rymma och låsa in sig i nåt rum genom att sätta saker förr dörren el smörja in handtaget med handkräm. Kunde inte låta bli att fnissa för migsjälv. Undrade vad personalen på PIVA tänkte, där har man ju ändå både försökt och hittat på en hel del saker...=P Kände mig genast som "en trotsig tonåring som testar var gränserna går" som en läkare en gång sa att jag var som. Brydde mig inte om det. Jag har alltid vatt lite busig av mig och hittat på rackartyg och barnslig har jag räknat med att vara hela livet. En annan kul grej var när hon sa att vissa ger namn åt sin "sjuka" del. Hon kallade sin för Lucifer och hon visste nån som kallade sin Anna. En av de som jobbar på PIVA och satt och lyssnade på föreläsningen heter Anna...Undrar förresten om Anna minns när hon och jag satt och tittade i Sofias böcker. Vi tittade på listorna med saker man kan göra när man har ångest och så visade jag några stycken som överensstämde helt med hur jag tänkte och kände.

Det kändes bra på föreläsningen. Jag tyckte jag hann med att både anteckna, lyssna och faktiskt hänga med på vad Sofia berättade om och många gånger visste jag vad hon skulle säg för det hade jag läst i nån av hennes böcker. Rätt som det va så var det dags för 20 min paus och alla reste på sig. Jag satt kvar. Fattade inte att halva tiden redan hade gått. Jag var inte det minsta trött (!) och jag ville inte att tiden skulle ta slut. Satt och tittade på porträttet jag gjort av Sofia på bussen upp och kortet som jag gjort till henne som tack för att jag fick komma på föreläsningen. Ville ge det till henne men vågade inte. Tankarna började snurra igen. Tycker hon jag är töntig om jag gör det? Är det töntigt att ge bort sånna saker på en föreläsning? Vad ska jag säga till henne när jag ger henne det då, jag kan ju inte bara räcka fram det och säg "här" och sen låssas som om jag inte finns sen. Vågar jag säga till henne att hennes ögon är otroligt vackra och att jag ritade dem om och om igen bara för att de va så fina? Det kom fram en från klassen och frågade om hon fick titta i min ena bok och visst fick hon det. Tillslut bestämde jag mig för att ta sakerna med mig och iaf gå ut ur klassrummet. Såg Sofia och Ulrika stå och prata en bit bort. Satte mig på ett bord och svarade på ett sms. Sen såg jag hon som frågat om hon fick titta i min bok gå fram och prata med Sofia. Efter en stund tog jag mod till mig och gick fram jag också. Kände hur pulsen rusade iväg igen. Som tur var stod de vid ett par ihopfällda bord så jag ställde mig bakom dem och väntade på att de skulle prata klart. När de gjort det kom Sofia och ställde sig brevid mig och sa "jaha Sandra. Du har suttit här och lyssnat..." Ja, sa jag, och jag känner igen mig jättemycket..! Vi småpratade lite och sen var det dags att gå in igen. "Ehh..Jag tycker också om att rita" fick jag fram. "Jasså vad roligt" sa Sofia. Jag räckte fram porträttet av henne och kände mig totalt dum i huvet. "Oj, det är ju jag!" sa hon när hon fick se det. Ja, också har jag gjort ett kort som tack för att jag fick komma...Jag räckte fram det och kände mig riktigt korkad. Hon måste ju tycka att jag är helblåst! Men...Hon log sitt varma leende, sa tack och gav mig en kram till! Trodde att jag drömde. Sen sa hon "jag såg att du hade en bok med dig? Är den din?" Ja, det är den. "Då måste jag skriva i den! Kom bara fram efteråt." sa hon med ett leende. Hon är ju för gudasnäll denna människa! Jag gick och satte mig igen och kunde inte förstå hur hon kunde vara så snäll mot mig. Föreläsningen fortsatte och jag var inte trött nånting! Det fanns nog helt enkelt inte plats för det. Hela tiden berättade Sofia som fick mig att tänka annorlunda. Som tex när hennes vänner på teatern skickade chipsskålen till henne fast de visste att hon hade ätstörningar, att de aldrig tittade konstigt på henne när hon åt nåt, att de alltid ringde och frågade vart hon var när hon inte kom till teatern och inte bara utgick ifrån att hon låg på sjukhus. Är det så verkligheten är? Är det verkligen möjligt? Tänker inte alla "titta nu äter hon!" när man äter så det känns så himla skamligt och som att varenda liten bit kommer att sätta sig på magen? Det gick inte att begripa.
När föreläsningen var slut blev det pinsamt tyst. "Har ni några frågor el funderingar?" undrade Sofia. Ingen sa nåt. Kände mig så himla. dum. Hon hade berättat om en flicka som hade suttit och skrivit en lista med frågor under en av hennes förelänsnignar som de sedan gick igenom. Jag tänkte på min lista som jag skrivit. Den som jag skrivit frågor och funderingar på sen i somras. Jag vågade inte fråga nåt. Precis som vanligt. Tillslut var det några som frågade nåt. Tänkte hela tiden "bara hon inte tror att vi tycker det har vatt ointressant! Hon får inte göra de! Jag har miljoner frågor men jag vågar inte fråga! Du är jätteduktig på att föreläsa och få med dig de som lyssnar! Jag var nära att börja gråta flera gånger! Jag vill bara breömma dig för allt!" Många saker hade varit lite väl personliga att fråga inför en hel klass jag bara kände en person i förutom de från PIVA och speciellt när det gällde saker som jag undrade där personalen spelar stor roll men bara hon inte trodde att hon haft en tråkig föreläsning!
Det vår klass var känd för på gymnasiet var att vi aldrig hade några frågor på lektionerna. Våra lärare brukade alltid säg "det bästa sättet att få tyst på denna klassen är att ställa en fråga!" Efter föreläsningen packade jag ner alla mina saker utom böckerna. Tog god tid på mig och sa hejdå till Cissi. Ville jättegärna att Sofia skulle skriva i mina böcker men vågade inte gå fram om det var en massa folk kvar i klassrummet. Men när klassrummet i stort sett var tomt gick jag försiktigt fram. Möttes av Sofias underbara leende och tyckte det kändes lättare då. Hon skrev i båda mina böcker =D Blev jätteglad. Sa till henne hur duktig jag tyckte hon var.
Det var en mycket glad Sandra som lämnade M-huset efter att fått en hejdåkram av Sofia. Ringde till mamma för hon och pappa skulle hämta mig var det planerat. Dock svarade varken hon el pappa på mobilen vilket var väldigt konstigt eftersom de alltid svarar annars. Gick runt på parkeringarna och tittade efter dem och ringde igen men såg inte dem och de svarade inte heller. Gick in en runda i K-byggnaden. Gick bort till SMISK-kontoret och tittade på alla pärmarna som alla klassgrupper står i och gick sen förbi salarna där vi har vårdteknik. Tittade på listorna som man skriver upp sig på när man anmäler sig till en tenta. Var första gången som jag tänkte att jag ville skriva upp mig på en lista. Speciellt till den tentan som Sofias föreläsning var grunden till. Undrade hur den kommer att se ut. Kunde tänka mig B och C delen på en tenta också. Så man hade det gjort lixom. Funderade bara på om jag hade orkat plugga till dom och om jag hade kunnat koncentrera mig på tentan och förstått frågorna.
Ringde till mamma igen. Denna gången svarade hon. De hade inte kommit ifrån Ljungby än så vi bestämde att jag skulle ta bussen hem ist. När jag tog bussen in till stan kändes det som en seger att jag var så glad när vi åkte förbi S:t Sigfrids sjukhus. Jag trodde inte jag skulle kunna vara glad nån gång när jag åkte förbi det stället. Tänkte på alla sakerna som fanns inne på Netto. De patienterna som inte går i likadana sjukhuskläder går i likadana kläder som de köpt på Netto ist. När jag gick på bussen hem var jag helt i min egen värld och hörde knappt att nån hälsade på mig. När jag tittade upp så var det Eva, min gamla läkare, som hälsade! =) Åh vad jag saknat henne! "Vad du ser glad ut och vilken gnista du har i ögonen!" sa hon. Det är för att jag har träffat Sofia Åkerman, sa jag. Sen satt vi och pratade om både sjukdomar, skador och saker i den nya Pandurokatalogen som jag hade med mig.
När vi kom till Ljungby var jag jättetrött. Somna nästan direkt och när jag vaknade åkte vi förbi lägenheterna på intäppan. Nej! ropade jag. Busschaffören tittade upp. "Oj, är du kvar. Men du skulle av i Markaryd idag också?" Suck...Ja det skulle jag. Förlåt för att jag somnade. Sen släppte hon av mig. Ringde till mamma som skulle hämta mig på busstationen. "Hej var är du? Jag är påväg uppför backen, det var nära bussgaraget idag!" Vi var inbjudna till våra grannar så det blev ett populärt samtal när vi kom dit. Vid kl 22.30 orkade jag inte mer så jag gick hem för att sova. Då hade jag börjat hosta som en galning och var heltäppt så jag var inte så pigg. Somnade nästan direkt och drömde att jag skulle på en av Sofias föreläsningar nere i Lund på USiL. Jag och nårra gymnasiekompisar hade åkt buss dit och blitt avsläppta en bit från sjukhuset. Fast en av dem hade ändå vatt och parkerat en bil...Vi gick rundor och letade efter busshållsplatsen. Såg bussen komma men missade den. Frågade nån i nån affär om vi var långt ifrån sjukhuset. Nej, det var vi inte, man såg tydligen det därifrån vi var. Men när vi kom ut igen så såg jag bara höghus och inget av dem tillhörde USiL. Såg inte ens helikopterplattan...Sen hittade vi hållplatsen fast då va föreläsningen i princip slut och om vi inte tog bussen hem till Markaryd då så skulle vi inte komma hem.

Har berättat flera gånger om för mamma och pappa om hur bra jag tyckte föreläsningen var och hur glad jag var för att ha fått träffa Sofia i verkligheten. Och att hon hade kommit ihåg mitt namn!

Sofia,
nu vet jag varför alla jag pratat med tycker att dina föreläsningar är bra
nu vet jag varför de tycker du är en bra föreläsare
nu vet jag varför du är så framgångsrik som föreläsare

jag vet inte hur man kan tycka om en person som man inte träffat innan så mycket
jag vet inte hur nån man aldrig hört talas om kan förändra ens liv efter att man läst ett par rader i en bok som denna personen skrivit
jag vet inte hur man kan få en person som förebild från en sekund till en annan
jag vet inte hu man kan se upp till en person så mycket som jag gör genom att bara ha läst dennes böcker
men Sofia, jag vet varför flickan i teatergruppen spontant kunde säg "jag vet inte vad ni andra tycker, men Sofia, jag älskar dig!"

du ger inspiration
du ger hopp
du ger tro
du sprider kunskap
du berättar lättsamt och med humor
du är en bra förebild
du visar att det går att komma ifatt livet trots att man missat mycket
du tar fram viljan som man inte trodde fanns långt, långt inne i en i svåra stunder
du är underbar!

Kan inte tacka dig nog! <3

/ Sandra