Upp o ner

De senaste dagarna har allt verkligen vatt botten ena sekunden för att i nästa vara helt ok. Jag har sovit bort det mesta av veckan och minns i princip inget som har hänt. Fast vissa saker finns kvar...

Tisdagen var helt körd. Kände redan på morginen att jag verkligen inte ville gå upp och absolut inte åka till 11. Tanken på att jag skulle träffa Kerstin på bussen gjorde att jag kom iväg iaf. Kunde få fokus på nåt annat än mina dumma tankar medan ja pratade med henne. Fast efter hon hoppat av i Strömsnäs så började tankarna på annat rusa iväg med världens hastighet. Ansträngde mig verkligen för att inte börja gråta el skrika mitt i bussen och satt ist å räkna bilar, ränder på bussätenas tyg, gjorde 3,2,1 övningen, beskrev människorna jag såg på bussen i detalj mm mm men mitt i allt såg jag nåt blänka till på golvet. Jag tog upp det för att se vad det var. Kom inte fram till det men däremot kände jag att det var väldigt vasst...Min friska del skrek "NEJ detta var ju INTE vad du behövde just nu!!!!" medans mitt inneboende monster jublade och tyckte det var riktigt lägligt för nu hade jag chans att göra nåt så omgivningen med säkerhet förstod att jag väl vet om hur lite jag är värd.
Jag klarade mig till Kungshögshallen. Sen tog monstret över. Efter det slängde jag den vassa saken och min friska del var rasande över att jag över huvud taget tatt den med mig. Uppe i receptionen på 11 hade det blött igenom tröjärmarna så det kom blod på disken när jag skulle skriva under kvittot. Receptionisten ringde till avd o bad min ssk el skötare att komma. Skötaren kom å sen hittade de inte AL så Susanne tittade på såren. "Det där måste sys, det tänker jag inte tejpa för det håller aldrig." Vi gick ner till Kungshögen alla tre. Ja å Inga sto å vänta utanför medan Susanne prata med ssk om de hade nån läkare som kunde sy akut. Sen fick jag å Inga gå in. Susanne sa att jag skulle sitta på bänken utanför sskexpeditionen å vänta på att en ssk kom å gav mig läkartid. Mådde så himla kasst så bara nicka å dunsa ner på bänken. Kände mig så himla förvirrad oxå. Visste knappt vart jag var. "Du kan sitta här själv va?" sa Inga. Visst sa jag. Nej sa Susanne hon ska inte vara själv. Sen hade de en liten diskussion om Inga hade tid att sitta där el inte. Det blev att Susanne i princip tvingade Inga att sitta kvar med mig. Jag hatade mer än innan. "Jag är totalt värdelös, de har inte tid med mig, jag bara är ivägen, jag borde inte få finnas." Efter en liten stund kom en ssk ut och sa att de hade en läkare som kunde sy en timme senare så jag skulle komma tebax då. I trappan på väg upp till 11 igen sa Inga "har du nåt med dig som du kan sitta o pyssla med?" Mmm..svarade jag. Kände mig helt totalt misslyckad, värdelös, korkad å allt möjligt. Varför bokar de en tid till mig när ja ändå inte får prata med nån? De säger ju alltid annars att efter sånna händelser ska man prata om det för att se vad som gick fel men nejdå de har inte tid med mig. Innan var det så att jag kom vid 9 för att bussen var där då. Sen hade jag inbokad samtalstid med Inga å AL kl 10-11 å NADA kl 11-12. Sen gick min buss hem 12.15. Sen ändrades det till att de pratade med mig när de hade tid. Längden på samtalen blev väldigt olika. Ibland varade de bara 15 min. Men nu känns de som om jag får prata med dem om de har tid...
Visserligen va Inga med mig hos läkaren 1,5h när jag sydde men ändå...
Jag känner inte mig riktigt välkommen där längre...

Igår va ja, Amanda, Anton å Affe i Stockhult å fikade. För en gångs skull kände jag mig riktigt glad. De är så underbara dessa människor! Jag kunde prata om och minnas tiden på gymnasiet när vi träffades varje dag å skratta åt alla knasiga saker vi gjorde då helt utan att vara arädd för att förstöra minnena med min dåliga stämning jag vanligtvis har.

När jag kom hem därifrån gjorde jag å pappa en älg/ren (rälg) och en elefant av granris oxå en snögubbe av mossa. Rälgen bleb asgrym. Den har skägg. Elfantens snabel gjorde vi av metalltråden i Alles punkterade cykeldäck. För övrigt har den rätt konstiga proportioner å snögubben ser ut som Morran i Mumindalen. Men vi hade askul =)

Idag har det vatt en sunkdag igen. Vaknade vid 10.30 å kände att allt var mög. Tänkte att jag skulle redigera nårra bilder till mina julkort och ev lägga upp bilder på de kort jag gjort men jag har inte gjort nåt av det. Har sovit bort denna dagen oxå. Känner mig allmänt förvirrad, vet inte riktigt vad som är verklighet å bara tankar. DBTn har gjort att jag inte känner nåt alls vissa tillfällen oavsett hur bra/dåliga saker det kan va men sen kan jag börja stortjuta bara av att tappa en penna i golvet. Man ska inte värdera nåt, inte bra känslor/tankar heller men samtidigt ska man värdera vissa saker. Jag fattar inte hur man ska veta vilka saker man ska värdera.
Ibland känner jag mig lite känslomässigt lobotomerad...

/Sandra