Glad på riktigt!

Igår var jag glad på riktigt en hel dag! =) Vaknade tidigt. Kunde inte sova. Det pirrade i magen. Den dagen hade jag väntat och väntat spänt på enda sen i somras. Äntligen var det den dagen Sofia Åkerman skulle ha sin föreläsning i Växjö för sjuksköterskeeleverna i termin 4 och jag skulle få åka dit! Helt själv dessutom! Mamma och pappa är inte så glada över att jag är ute ensam. Det kan hända så mycket, typ att jag blir medvetslös el får för mig att gå in på ett apotek och börja samla mediciner. Som en bonus så kände jag mig inte så dålig heller. Hade mest värk i musklerna och ont i halsen så jag fick åka iväg =)

Hade mycket funderingar. Ska jag ha långärmat el går det bra med kortärmat? Vad kommer Sofia ha och vad tycker hon att man borde ha? Jag bryr mig inte om mina ärr och omplåstrade armar, men de andra på föreläsningen, jag går ju inte i deras klass och vill inte att de ska tänka att jag är en tönttyp som går omkring och visar mina ärr och tycker synd om mig själv och vill ha uppmärksamhet. Tog en 3/4 ärmad tröja tillsist. Har hatt stunder som jag frossar och vissa som jag tror att jag ska smälta nu när jag vatt sjuk så ville inte ha för varma kläder på mig. Var så himla rädd för att jag skulle somna på nån buss och kanske inte hinna fram i tid el ännu värre, somna inne på föreläsningen! När jag är sjuk måste jag öka kortisondosen för att bli frisk. hade kunnat ta hur mycket som helst bara jag inte skulle somna, men nu har jag ju inte hand om mina mediciner själv så jag fick en tablett på morgonen och en med mig som jag skulle ta innan föreläsningen. Tänkte att om jag känner mig trött nu så tar jag mina betapred el min adrenalinspruta som jag alltid måste ha med mig ifall jag skulle få nån allergisk reaktion el ett svårt astmaanfall, jag vill inte somna nu!

Var så glad när jag var framme på skolan. Jag hade klarat att komma dit iaf. Fast samtidigt kände jag mig totalmisslyckad för att jag inte gick på skolan på riktigt nu men tanken på att Sofias föreläsning vägde över och jag blev glad igen. Träffade min kontaktperson Anna där. Hon blev jätteglad att jag var där och att jag var där själv. Hon frågade om jag hade tankar på att göra nåt jag inte borde och det hade jag faktiskt inte. =) Jag hade längtat så mycket och länge på att få gå på Sofias föreläsning och att bara få se henne på riktigt och tänkte hela tiden att gör jag nåt nu så sabbar jag allt. Jag har inte tid att åka in till akuten och sitta och vänta på nån läkare som ska sy ihop nåt sår el ligga fastsatt i väggen med sladdar för att jag har tagit nån överdos. Gör jag det nu så missar jag min chans och det är inte värt det! Bara hoppas att Ödet inte tänkt att jag skulle bli medvetslös idag och just nu.

Gick in i M-huset och i salen vi skulle vara. Där satt redan några. Visste inte vart jag skulle sätta mig. Långt bak där jag inte syntes el långt fram där ingen vill sitta. Satte mig på andra raden och la mina saker. När jag tittade mot dörren såg kom det in personal från PIVA. Ehh..Hejsan... Började fundera. Går DE i denna klassen?! Pinsamt, men det är sånthär ja kommer att få vänja mig vid om jag ska bli sjuksköterska så det är väl bara att ta det. Gick ut för att titta efter Cissi. Såg inte henne, men såg däremot Sofia. Stannade. Kände hur puslen ökade, vågar jag säg hej till henne? Kom på att jag antagligen såg ut som en jubelidiot där jag stod och tittade på henne så jag fick fram ett litet "hej...". Då hände nåt ofattbart. "Hej! Är det Sandra?" svarade Sofia med såndär riktigt go skånedialekt. Ehh..Ja det är det svarade jag blygt. "Vad roligt att du kunde komma!" och så fick jag en kram. "Tack för att jag fick komma!" sa jag helt omtumlad. Hon kom ihåg mitt namn! Hon krama mig! Jag kunde inte släppa det. Det var helt var helt oförståligt. Jag hade mailat henne och frågat om jag fick komma och hon får ju ett X antal mail om dagen och så kom hon ihåg mitt namn. Det är helt ofattbart...! Vi gick in i salen. Jag gick och satte mig och började plocka upp mina grejor. Hade anteckningsblock och böckerna Sofia skrivit med mig för att smälta in lite mer bland de andra. Sen kom Cissi och satte sig brevid mig. Vi prata lite och sen började Sofia berätta om sin gripande historia. Hon var en väldigt duktig föreläsare! Lättsamt och med humor berättade hon bit för bit. Vi skrattade många gånger. Det var väldigt roligt när hon berättade om IKEAS koppar de hade på den avdelningen hon var inlagd på. BANG hette de och det sa bang också ganska ofta när nån smällde sönder en kopp för att kunna skada sig med skärvorna. Hon berättade om andra bus de hittade på också som att rymma och låsa in sig i nåt rum genom att sätta saker förr dörren el smörja in handtaget med handkräm. Kunde inte låta bli att fnissa för migsjälv. Undrade vad personalen på PIVA tänkte, där har man ju ändå både försökt och hittat på en hel del saker...=P Kände mig genast som "en trotsig tonåring som testar var gränserna går" som en läkare en gång sa att jag var som. Brydde mig inte om det. Jag har alltid vatt lite busig av mig och hittat på rackartyg och barnslig har jag räknat med att vara hela livet. En annan kul grej var när hon sa att vissa ger namn åt sin "sjuka" del. Hon kallade sin för Lucifer och hon visste nån som kallade sin Anna. En av de som jobbar på PIVA och satt och lyssnade på föreläsningen heter Anna...Undrar förresten om Anna minns när hon och jag satt och tittade i Sofias böcker. Vi tittade på listorna med saker man kan göra när man har ångest och så visade jag några stycken som överensstämde helt med hur jag tänkte och kände.

Det kändes bra på föreläsningen. Jag tyckte jag hann med att både anteckna, lyssna och faktiskt hänga med på vad Sofia berättade om och många gånger visste jag vad hon skulle säg för det hade jag läst i nån av hennes böcker. Rätt som det va så var det dags för 20 min paus och alla reste på sig. Jag satt kvar. Fattade inte att halva tiden redan hade gått. Jag var inte det minsta trött (!) och jag ville inte att tiden skulle ta slut. Satt och tittade på porträttet jag gjort av Sofia på bussen upp och kortet som jag gjort till henne som tack för att jag fick komma på föreläsningen. Ville ge det till henne men vågade inte. Tankarna började snurra igen. Tycker hon jag är töntig om jag gör det? Är det töntigt att ge bort sånna saker på en föreläsning? Vad ska jag säga till henne när jag ger henne det då, jag kan ju inte bara räcka fram det och säg "här" och sen låssas som om jag inte finns sen. Vågar jag säga till henne att hennes ögon är otroligt vackra och att jag ritade dem om och om igen bara för att de va så fina? Det kom fram en från klassen och frågade om hon fick titta i min ena bok och visst fick hon det. Tillslut bestämde jag mig för att ta sakerna med mig och iaf gå ut ur klassrummet. Såg Sofia och Ulrika stå och prata en bit bort. Satte mig på ett bord och svarade på ett sms. Sen såg jag hon som frågat om hon fick titta i min bok gå fram och prata med Sofia. Efter en stund tog jag mod till mig och gick fram jag också. Kände hur pulsen rusade iväg igen. Som tur var stod de vid ett par ihopfällda bord så jag ställde mig bakom dem och väntade på att de skulle prata klart. När de gjort det kom Sofia och ställde sig brevid mig och sa "jaha Sandra. Du har suttit här och lyssnat..." Ja, sa jag, och jag känner igen mig jättemycket..! Vi småpratade lite och sen var det dags att gå in igen. "Ehh..Jag tycker också om att rita" fick jag fram. "Jasså vad roligt" sa Sofia. Jag räckte fram porträttet av henne och kände mig totalt dum i huvet. "Oj, det är ju jag!" sa hon när hon fick se det. Ja, också har jag gjort ett kort som tack för att jag fick komma...Jag räckte fram det och kände mig riktigt korkad. Hon måste ju tycka att jag är helblåst! Men...Hon log sitt varma leende, sa tack och gav mig en kram till! Trodde att jag drömde. Sen sa hon "jag såg att du hade en bok med dig? Är den din?" Ja, det är den. "Då måste jag skriva i den! Kom bara fram efteråt." sa hon med ett leende. Hon är ju för gudasnäll denna människa! Jag gick och satte mig igen och kunde inte förstå hur hon kunde vara så snäll mot mig. Föreläsningen fortsatte och jag var inte trött nånting! Det fanns nog helt enkelt inte plats för det. Hela tiden berättade Sofia som fick mig att tänka annorlunda. Som tex när hennes vänner på teatern skickade chipsskålen till henne fast de visste att hon hade ätstörningar, att de aldrig tittade konstigt på henne när hon åt nåt, att de alltid ringde och frågade vart hon var när hon inte kom till teatern och inte bara utgick ifrån att hon låg på sjukhus. Är det så verkligheten är? Är det verkligen möjligt? Tänker inte alla "titta nu äter hon!" när man äter så det känns så himla skamligt och som att varenda liten bit kommer att sätta sig på magen? Det gick inte att begripa.
När föreläsningen var slut blev det pinsamt tyst. "Har ni några frågor el funderingar?" undrade Sofia. Ingen sa nåt. Kände mig så himla. dum. Hon hade berättat om en flicka som hade suttit och skrivit en lista med frågor under en av hennes förelänsnignar som de sedan gick igenom. Jag tänkte på min lista som jag skrivit. Den som jag skrivit frågor och funderingar på sen i somras. Jag vågade inte fråga nåt. Precis som vanligt. Tillslut var det några som frågade nåt. Tänkte hela tiden "bara hon inte tror att vi tycker det har vatt ointressant! Hon får inte göra de! Jag har miljoner frågor men jag vågar inte fråga! Du är jätteduktig på att föreläsa och få med dig de som lyssnar! Jag var nära att börja gråta flera gånger! Jag vill bara breömma dig för allt!" Många saker hade varit lite väl personliga att fråga inför en hel klass jag bara kände en person i förutom de från PIVA och speciellt när det gällde saker som jag undrade där personalen spelar stor roll men bara hon inte trodde att hon haft en tråkig föreläsning!
Det vår klass var känd för på gymnasiet var att vi aldrig hade några frågor på lektionerna. Våra lärare brukade alltid säg "det bästa sättet att få tyst på denna klassen är att ställa en fråga!" Efter föreläsningen packade jag ner alla mina saker utom böckerna. Tog god tid på mig och sa hejdå till Cissi. Ville jättegärna att Sofia skulle skriva i mina böcker men vågade inte gå fram om det var en massa folk kvar i klassrummet. Men när klassrummet i stort sett var tomt gick jag försiktigt fram. Möttes av Sofias underbara leende och tyckte det kändes lättare då. Hon skrev i båda mina böcker =D Blev jätteglad. Sa till henne hur duktig jag tyckte hon var.
Det var en mycket glad Sandra som lämnade M-huset efter att fått en hejdåkram av Sofia. Ringde till mamma för hon och pappa skulle hämta mig var det planerat. Dock svarade varken hon el pappa på mobilen vilket var väldigt konstigt eftersom de alltid svarar annars. Gick runt på parkeringarna och tittade efter dem och ringde igen men såg inte dem och de svarade inte heller. Gick in en runda i K-byggnaden. Gick bort till SMISK-kontoret och tittade på alla pärmarna som alla klassgrupper står i och gick sen förbi salarna där vi har vårdteknik. Tittade på listorna som man skriver upp sig på när man anmäler sig till en tenta. Var första gången som jag tänkte att jag ville skriva upp mig på en lista. Speciellt till den tentan som Sofias föreläsning var grunden till. Undrade hur den kommer att se ut. Kunde tänka mig B och C delen på en tenta också. Så man hade det gjort lixom. Funderade bara på om jag hade orkat plugga till dom och om jag hade kunnat koncentrera mig på tentan och förstått frågorna.
Ringde till mamma igen. Denna gången svarade hon. De hade inte kommit ifrån Ljungby än så vi bestämde att jag skulle ta bussen hem ist. När jag tog bussen in till stan kändes det som en seger att jag var så glad när vi åkte förbi S:t Sigfrids sjukhus. Jag trodde inte jag skulle kunna vara glad nån gång när jag åkte förbi det stället. Tänkte på alla sakerna som fanns inne på Netto. De patienterna som inte går i likadana sjukhuskläder går i likadana kläder som de köpt på Netto ist. När jag gick på bussen hem var jag helt i min egen värld och hörde knappt att nån hälsade på mig. När jag tittade upp så var det Eva, min gamla läkare, som hälsade! =) Åh vad jag saknat henne! "Vad du ser glad ut och vilken gnista du har i ögonen!" sa hon. Det är för att jag har träffat Sofia Åkerman, sa jag. Sen satt vi och pratade om både sjukdomar, skador och saker i den nya Pandurokatalogen som jag hade med mig.
När vi kom till Ljungby var jag jättetrött. Somna nästan direkt och när jag vaknade åkte vi förbi lägenheterna på intäppan. Nej! ropade jag. Busschaffören tittade upp. "Oj, är du kvar. Men du skulle av i Markaryd idag också?" Suck...Ja det skulle jag. Förlåt för att jag somnade. Sen släppte hon av mig. Ringde till mamma som skulle hämta mig på busstationen. "Hej var är du? Jag är påväg uppför backen, det var nära bussgaraget idag!" Vi var inbjudna till våra grannar så det blev ett populärt samtal när vi kom dit. Vid kl 22.30 orkade jag inte mer så jag gick hem för att sova. Då hade jag börjat hosta som en galning och var heltäppt så jag var inte så pigg. Somnade nästan direkt och drömde att jag skulle på en av Sofias föreläsningar nere i Lund på USiL. Jag och nårra gymnasiekompisar hade åkt buss dit och blitt avsläppta en bit från sjukhuset. Fast en av dem hade ändå vatt och parkerat en bil...Vi gick rundor och letade efter busshållsplatsen. Såg bussen komma men missade den. Frågade nån i nån affär om vi var långt ifrån sjukhuset. Nej, det var vi inte, man såg tydligen det därifrån vi var. Men när vi kom ut igen så såg jag bara höghus och inget av dem tillhörde USiL. Såg inte ens helikopterplattan...Sen hittade vi hållplatsen fast då va föreläsningen i princip slut och om vi inte tog bussen hem till Markaryd då så skulle vi inte komma hem.

Har berättat flera gånger om för mamma och pappa om hur bra jag tyckte föreläsningen var och hur glad jag var för att ha fått träffa Sofia i verkligheten. Och att hon hade kommit ihåg mitt namn!

Sofia,
nu vet jag varför alla jag pratat med tycker att dina föreläsningar är bra
nu vet jag varför de tycker du är en bra föreläsare
nu vet jag varför du är så framgångsrik som föreläsare

jag vet inte hur man kan tycka om en person som man inte träffat innan så mycket
jag vet inte hur nån man aldrig hört talas om kan förändra ens liv efter att man läst ett par rader i en bok som denna personen skrivit
jag vet inte hur man kan få en person som förebild från en sekund till en annan
jag vet inte hu man kan se upp till en person så mycket som jag gör genom att bara ha läst dennes böcker
men Sofia, jag vet varför flickan i teatergruppen spontant kunde säg "jag vet inte vad ni andra tycker, men Sofia, jag älskar dig!"

du ger inspiration
du ger hopp
du ger tro
du sprider kunskap
du berättar lättsamt och med humor
du är en bra förebild
du visar att det går att komma ifatt livet trots att man missat mycket
du tar fram viljan som man inte trodde fanns långt, långt inne i en i svåra stunder
du är underbar!

Kan inte tacka dig nog! <3

/ Sandra