Känslobrottning

Det har hänt en himla massa sen jag skrev här sist men att jag inte skriver förrän nu har lite olika förklaringar...

Den 7/9 hände nåt som aldrig ska hända igen. Jag insåg inte hur allvarligt det var. Elisabet blev av en slump min räddande ängel. Utan hennes insats hade jag inte berättat för mamma och pappa och då hade jag inte suttit här nu.

Den 8/9 när jag vaknade på IVA fick jag mig en riktig tankeställare och lovade jag att jag aldrig mer ska. Jag tog ett beslut som jag innerligt hoppas på att jag kan hålla och som jag är livrädd för att bryta. Innan jag vaknade hade jag nån konstigt slags dröm. Jag var medveten om att det var personal runt mig men jag var helt övertygad om att jag var i Helvetet. Helt plötsligt var allt så himla varmt att jag trodde att jag skulle smälta rent bokstavligt. Det dunkade i huvudet och magen. Försökte röra mig men det gick inte. Hettan gjorde att det kändes som om jag skulle sprängas i bitar. Jag fick reda på att personalen skulle rädda oss därifrån men de skulle rädda alla barn först. Men sen kom de fram till att jag var yngst på avd för tillfället så de skulle rädda alla de äldre först. Hettan kändes helt omöjlig att stå ut med och jag visste att bara nån kom och väckte mig ur drömmen så skulle jag vara räddad från den. Jag såg hur allt bara brann runt omkring mig. Eld eld eld överallt. Men i mitten var en brun kista. Min kista. Den var påväg ner i magman och det brann i den. Jag visste inte om jag låg i den el om jag levde. Försökte röra mig igen men det gick inte. Blev rädd och trodde att jag var död. Såg kistan brinna upp. Sen kom en sjuksköterska och sa att det var morgon. Äntligen var jag räddad från Helvetet. Hettan försvann och jag kunde röra lite på mig men det dunkade fortfarande i huvudet och magen värkte nåt grymt.

Jag var så trött så trött. Ville bara sova. Hamnade i en annan lustig dröm som jag fortfarande ibland tror är verklighet. Hela världen höll på att smälta. Det vällde upp magma från jordens inre och orsakade översvämningar så miljontals människor blev hemlösa och hamnade i havet. På kartan såg man att allt började i mitten och spred sig snabbt. Det var rött, orange och gult. Den djävulska hettan skulle göra så att det alltid var någon på jorden som skulle dö. Varje dag i all evighet. Folket som drabbats fick inte göra nåt åt situationen för det var emot deras religion så resten av världen fick försöka hjälpa dem i kampen mot hettan från jordens inre. Man kunde följa på TV hur värmen spred sig. Helt plötsligt var jag blå, alltså kall, och om jag gick ut så skulle det hjälpa lite mot värmen men jag skulle bli skjuten eftersom det skulle hindra naturen från att göra sitt. Trots det gick jag ut. Jag kom undan och det blev lite blått på kartan. Sen blev det mer och mer blått - det var fler blåa som gick ut. På kartan såg man hur färgerna skvalpade runt på kartan. Efter ett tag hade värmen spritt sig runt hela jordklotet och även upp till Norden. Nu var även vi hotade. Det kalla hade däremot börjat göra sitt och man såg hur det blev mer och mer blått på kartan. Tillslut blev det grönt på vissa ställen. Det betydde att hettan var borta där. Nu kunde man även skicka sms för att hjälpa till och göra kartan mer blå. Det symboliserades som diamanter på kartan och jag vet om att jag skickade iväg några. Ett inslag på TVn visade tre kvinnor som hade ramlat ner i en djup brunn i havet och ur djupet hade ett stort rött eldklot kommit. Kvinnorna kom inte därifrån utan trampade vatten i några dygn. Sen svalnade vattnet av och de upptäckte att de var brännskadade.

Vi skulle på födelsedagskalas till min ena kusin. Klädde man sig i blått så hjälpte det världen med hettan och jag och en av mina andra kusiner sprang runt på en stor äng med öppna fält runt omkring. Hennes hund var oxå med och det var planerat att han skulle dö en naturlig död för att slippa plågas av hettan kl 11 dagen efter. Bara det att i verkligheten har den hunden vatt död i 4 år redan...Den 10/9-2005 sprang han upp till Hundhimmeln. Ruskigt nära årsdatumet jag drömde detta...

Jag sov i princip hela förmiddagen. Fick reda på att de skulle komma från psyk om minst 1h. Kl va 11 när de sa det. Tänkte att om 1h är det lunch så de kommer dröja minst 1,5-2h ist. Sen stägde de dörren in till UVA så jag inte kunde se klockan. Drygt el vad, hoppas jag somnar igen tänkte jag. Men för att hålla något sädär hum om vad kl var så räknade jag med minst 3 blodtrycksmätningar. Blodtrycket togs automatiskt var 30min. Det hann gå 5 blodtryck innan de kom. Men men...Jag sov. Blev glad när jag såg Annas ansikte. Hon såg på mig på samma sätt hon gjorde förra gången hon kom för att träffa mig på IVA. Ett varmt leende som sprider sig i hela kroppen. Oxå en försiktig fråga - känner du igen mig? Min skötare var oxå med och en sjuksköterska. Denna gången sa jag inte lika mycket som förra gången. Orkade inte och kände mig ännu lökigare än sist. Hade spytt i flera omgångar och sjukhusets engångstandborstar gör inte att man känner sig så go i munnen hur länge man än borstar. Låg på en antidecubitusmadrass. En slags luftmadrass som ändrar tryck automatiskt så att trycket inte är samma hela tiden på samma ställen. Förebygger liggsår och sånt mysigt. När madrassen ändrar tryck känner man det och jag kan säg att jag blev asrädd när jag såg min arm sakta höjas fast jag var bombsäker på att jag inte rörde den. Jag blev dessutom åksjuk av tryckändringarna. Hejhå, ingen bergochdalbana idag inte!

Anna sa att hon tänkte skriva remiss till PIVA. Suck...När Anna och de hade gått så var kl 14. Pappa skulle komma typ vid kl17 och hämta mig oxå skulle vi köra vidare till Växjö. 3h...3 långa sega timmar. Jag somnade och drömde en fortsättning på den dröm jag drömde när jag var på IVA 2 veckor tidigare. En helsjuk dröm det oxå...Jag var typ 2 år ibland och runt 5 ibland. Vi bodde i ett hus tillsammans med farmor, min faster, hennes man och min kusin. Sen kom Johan in i bilden på nåt vis. Allt som hände kunde man läsa i mina och Johans sagoböcker. Allt var väldigt konstigt och otäckt. Ist för TV hade vi en stor spegel på väggen, jag minns hur vi gick in i kyrkan på farfars begravning, jag var 5 år. Bara det att jag fick tyvärr aldrig chansen att träffa min farfar i verkligheten, han dog när pappa bara var 19. Sen kom den där spinnrocken upp. Den var med i drömmen från förra gången jag var där. Farfars aska låg i den och den stod både vid graven och hemma i huset. Det var mycket diskussioner om hur farmor ville ha det. Hon ville inte ligga i spinnrocken.

Äntligen kom pappa och väckte mig ur drömmarna! Fast hade sån himla ångest över vad jag gjort. Farfar kom till Himlen alldeles för tidigt och jag hade vatt nära att inte vakna mer. Var livrädd att det skulle hända nån av mina närmaste nåt.

När vi kom till psykakuten var jag jättetrött. Lena som sitter i receptionen är så himla snäll. Hon frågade om jag ville gå in och sitta i "den sköna stolen" som är en stol med skinnsits ist för bara trä. Men det gjorde jag gärna. Var så känslig mot ljud och ljus och i det väntrummet var det skum belysning. När läkaren kom så var det min gamla psykiater som hade jouren. Kul å se henne igen =) Det blev rätt mycket diskussion, jag hade sån ångest, var jättetrött, kände mig lökig och ville bara duscha. När jag lyssnade på vad pappa och Eva pratade om så tänkte jag att det lika gärna kunde ha tatt slut där på IVA. Orkade inte med sånt och orkade inte ta några beslut. Det blev iaf att jag fick komma till PIVA och sen skrev jag ut mig 2 dagar efter. Hade sån hemlängtan! Tänkte att det kunde vatt sista gången jag gick ut genom dörren hemma, sista gången jag kramade mamma, pappa och Sammie, sista gången jag sa hejdå till Alle innan han stack och tränade. Jag ville bara hem. Hem och träffa mina närmaste. Jag vill inte att mormor, morfar och farmor ska behöva oroa sig över mig. Jag vill att de ska ha det så bra som möjligt den tiden de har kvar hos oss på Jorden.

Jag har aldrig haft nån idol innan precis men nu har jag fått en. Helt klart. Den 15/9 var jag och lyssnade på henne i Örkelljunga. Sofia Åkerman. Kan inte fatta att jag träffat henne 2ggr på 2v. Mina föräldrar ville så gärna lyssna på hennes föredrag oxå så de var oxå med. När vi kom till Örkelljunga såg vi att min LSS-handläggare och mitt ena boendestöd oxå var där =) De ville veta mer om självskadebeteende för att kunna hjälpa mig på bästa sätt. Uppskattar verkligen det! Satt och funderade på om jag vågade gå fram och hälsa på Sofia. Hade min zebratröja på mig som jag hittat av en slump i Ljungby tidigare på dagen när jag väntade på bussen hem. Funderade på om Sofia skulle tycka jag va löjlig som hade den. Tog iaf mod till mig och gick fram till henne. Hon kände igen mig och gillade tröjan! =) Tänk att hon kände igen mig, hon träffar ju hur många som helst! Kan inte begripa det...Föredraget var lika bra som sist. Bara älskar att höra när hon berättar om allt bus de gjorde på avdelningen. Även fast jag är 5-6 år äldre än de var när de gjorde det så känns det som om det skulle kunna vara jag som gjorde nån av sakerna. ;) Måste säg att nivån var väldigt bra lagd på föredraget. Det i Växjö var för sjuksköterskeelever med förkunskaper och detta var för allmänheten så det var mer terminologi i Växjö.

Det känns så skönt att mamma och pappa var med och lyssnade! Nu har de fått höra från nån annan som verkligen vet vad hon pratar om att det inte är föräldrarnas fel att deras barn mår dåligt. Att det kan gå snett även fast man haft en bra uppväxt mm. Det kändes så himla skönt när Sofia berättade om varför man skär sig, hur man tänker, att DBT är en bra behandling och att hon tycker det vore bra om man fick hjälp i hemmet ist för att vara inlagd. Det är precis dit jag kommit. Jag har börjat DBT och har boendestöd två förmiddagar i veckan.

Efter föredraget var det lite fika och så kunde man ställa frågor. Hade några frågor som jag inte ville att alla skulle höra. Tack Sofia för att du tog dig tid och lyssna och för en jättebra kväll! Du hjälper mig verkligen!

Det var en skötare på PIVA som sa att man kunde ha en sten och gnida i handen när man hade för mycket tankar och sen efter ett tag så la man stenen i fickan och då skulle man även lämna tankarna. Pappa köpte en jättefin hjärtformad len sten till mig som jag haft med mig överallt, min grubbelsten.Innan vi åkte till Örkelljunga upptäckte jag att jag hade tappat den Fick sån ångest och blev så lessen! Tänkte att detta var mitt straff för att jag vatt och shoppat tidigare på dagen. Tänkte att pappa trodde att jag inte brydde mig om stenen även fast både han och mamma sa att jag inte skulle bry mig om att stenen var borta. Jag kunde få en annan sten ist. Men NEJ! Jag ville ha DEN stenen! Bara den! Betedde mig ungefär som ett barn som tappat bort sitt älskade gosedjur el nåt men men...

På Samos så var det inte sandstränder utan klappersten och bland alla miljontals stenar där fanns så lyckades jag hitta 3 hjärtformade stenar. En till mamma, en till pappa och en till Alle. Mamma kom upp på mitt rum med den ena av stenarna och sa att jag skulle ha den ist. "Men den är ju DIN ju! Du har fått den av mig den är din!" Men mamma sa att jag fick den iaf. Hennes, pappas och Alles hjärta fanns i den stenen och den skulle jag ha med mig. Jag gick med på det och vi kom iväg till Örkelljunga. När vi åkte hem sen på kvällen hade jag en sån skön känsla inom mig. Jag var så glad!

Dagen efter så hittade jag den stenen jag trodde att jag tappat. Den låg i ett hörn av mitt rum. Har ingen aning om hur den hamnat där men den låg där under en kasse. Även fast jag hittat den gamla stenen så ville jag inte lämna tillbaks den nya så nu har jag båda. När jag berättade det för mina kontaktpersoner på 11 så frågade AL vad den hette. Först hade det ju vatt min nya grubbelsten men efter att jag hittat den gamla så hade den faktiskt inget namn. "Ge den ett namn" sa AL. Satt och funderade en liten stund. Sofia sa jag sen. Den ska heta Sofia! Det är min familjs hjärtan i den och Sofias mod, styrka och inspiration. Mina kontaktpersoner tyckte det var ett jättebra namn =)

När jag vaknade på IVA så tänkte jag på några som påverkat mitt liv på ett el annat sätt och som verkligen betyder nåt för mig. Förutom min familj så tänkte jag på Sofia, Karin, skolsköterskan på min gamla gymnasieskola och Kajsa som var min mentor på gymnasiet. Tänk att jag var så nära att gå ifrån dem! En förmiddag innan jag skulle till Växjö så lånade jag päronens bil (bara för att det är kul å köra bil) och körde ner till skolan. Jag ville bara träffa Kajsa och Karin och ge dem en stor bamsekram. Först gick jag bort till Karin. Precis när jag skulle knacka på hennes dörr så öppnades den. Vet inte om jag el Karin blev räddast. Men jag berättade för Karin och fick både, två och tre stora varma kramar. Sånna som bara Karin kan ge. Sen skulle Karin till Ljungby så jag gick bort till skolbyggnaden. Hittade Kajsa och vi gick en runda vid sjön och pratade. Jag berättade för henne att Sofia kallade personer som betytt speciellt mycket och el hjälpt henne för guldpersoner. Intressant tyckte Kajsa. Sa sen att hon var en av mina guldpersoner och att hon vatt det enda sen jag började 1an för 5 år sen. Kände mig aslöjlig men Kajsa tyckte det var en ära =) Det kändes bra.

Efter DBTn var slut för dagen åkte jag och mamma till Landstoken. Ett paradis för alla som gillar att pyssla. Där finns allt! Jag var trött och hade ont i huvudet men blev glad när vi kom till affären. Jag skulle köpa nya Pro Markerpennor. Min blenderpenna hade tatt slut kvällen innan så det var akut. Jag minns att jag och mamma stod och valde pennor sen vaknade jag i en sjukhussäng och hade sladdar och slangar överallt. "Åhh vad har jag nu gjort?! tänkte jag. Inget faktiskt. Precis inget. När vi skulle gå ut från Landstoken hade jag sagt hejdå till Helena och sen ramlat ihop medvetslös några cm från en hög tröskel. Hade blitt ambulans till sjukhuset och sen hade jag vatt medvetslös i 3,5h. Fick reda på att jag var på AVA. Begrep ingenting och var jätterädd att jag hade tatt nån överdos el nåt men nej det hade jag inte. Däremot hade jag fått lite antidoter (motgift) fall i fall. När det sakta gick upp för mig att jag ännu en gång handlöst hade fallit ihop medvetslös kom den där speciella känslan som jag alltid får efter sånna anfall och höll på att kväva mig. En känsla av besvikelse, hopplöshet, funderingar, rädsla, maktlöshet mm mm. Ska dethär aldrig sluta? Ska jag alltid gå omkring och kunna bli medvetslös när som helst utan att känna nåt innan? Kommer de ta mitt körkort? Om, när får jag tebax det? Får jag tebax det alls? Vad hade hänt om jag hade tappat medvetandet när jag körde till skolan innan idag? VARFÖR blir det såhär? När ska jag till min neurolog nästa gång? När ska jag till neurolgen i Lund nästa gång? När ska jag till min endokrinolog nästa gång?

Den kvällen skulle Sofia Åkerman vara med i ett inslag av Fråga doktorn. Jag hade sett det i tidningen nån dag innan och självklart bestämt mig för att se det. Blev så arg, lessen och besviken när jag insåg att jag missat det. Varför funkar ja inte som andra?

Som vanligt hade jag ett X antal plåster där de hade försökt ta blodprover och sätta PVK. En narkossköterska sa en gång till mig att det borde stå i min journal att jag var omöjlig att sticka. Omöjlig...De säger att narkossköterskor är bra på att sticka för att de gör det så mycket. Grejen är bara att de bara sticker nerdrogade/sövda personer som inte kan säga till om det gör ont så de kan hålla på å gräva i kärlen hur mycket de vill...=P

Det tog ett tag innan det gick att hålla ett seriöst samtal med mig. Tyckte att frågor som vilket år det var, vad jag hette och hur gammal jag var, var svåra frågor. Mamma hade fått köra hem för Sammie var i bilen och när pappa oxå körde hem hade jag redan sovit de senaste timmarna. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att en sjuksköterska kom in och ville ge mig medicin. Eftersom jag låg i samma rum som sist så visste jag var klockan hängde. 00.30...

Vad ska jag ha för medicin nu?! undrade jag.
Dina kvällsmediciner.
NU...?! Jag vill inte ha mina propavan.
Jasså inte?
Nej, då kommer jag aldrig upp imån.
Jasså du tycker det är för sent för dem sa sköterskan och såg helt oföstående ut.
Jösses....

Vaknade tidigt på morgonen av att de tog blodtrycket. Jag skulle få träffa läkaren efter middagen. Var tydligen väldigt förvirrad. Har fått reda på att jag lämnat avdelningen ett par gånger, vatt uppe på avd 3 där jag brukar vara inlagd och på vägen tillbax till AVA inte förstått varför jag inte fick gå till lekterapin som vanligt, vatt ute på balkongen, babblat massa gojja av obegripliga osammanhängande saker. Det var väl därför det slutade som det gjorde. De kom två skötare från PIVA och hämtade mig...Jag minns att jag inte kunde gå riktigt, mådde illa och var yr. I bilen pratade jag och Erik om Sofias föreläsning. Han tyckte att han kände igen saker som hon berättade i mig. Väl uppe på PIVA fick jag vänta lite innan jag fick prata med läkaren. Satt och sov på en pinnastol. Lena i receptionen kom fram och frågade om jag ville sitta i "den sköna stolen" ist. Visst sa jag. Tänkte nej nu ser hon hur korkad jag är oxå, det räcker inte med att jag vatt här varannan vecka hela sommaren utan nu måste hon se mig hängandes på en stol. Och jag har inte ens gjort nåt denna gången! Inte tatt ett piller för mycket, jag har inte ens fått min astmamedicin! Inte skadat mig, jag har inte gjort nånting alls. Suck...När jag äntligen kom in på avd somnade jag nästan direkt och vaknade inte förrän vid 19.30. Jag gick upp en runda. När jag gick förbi stället de har TVn såg jag nån som jag verkligen blev glad att se igen. Lena!=) Vi delade rum på avd 3 i våras. Jag var inne på utredning av min tumör och det visade sig att hon oxå hade haft en fast den hade försvunnit. Det visade sig att vi hade väldigt mycket gemensamt och även fast det skiljer 19 år på oss så kändes det som vilken klasskompis som helst. Det var jättekul att träffa henne igen, synd bara att det var på ett sånt ställe...

Eftersom jag missat Sofia på TVn satt jag och tittade i tidningen om och när det gick i repris. Blev lättad över att det skulle sändas i repris rätt många gånger så nån gång skulle jag kunna se det. Michael kom och frågade om det var nåt bra på TV som ja ville se.
Ja sa jag, imån kl 5 på morronen ska ja titta på Fråga doktorn.
Kl 5!? Sandra ja vet att du är intresserad av sånna program men kl 5 är lite tidigt.
Ja ska se det, sa jag bestämt.
Ja vaknade vid 4.45 av ett astmaanfall. Ok, typiskt att det händer nu men ja vakna iaf. Har ja lite flyt så tar det bara 15 min att inhalera och då hinner jag precis se programmet. Det tog 20 min att inhalera och när ja väl var klar så satt nattpersonalen och tittade på nåt annat program då.
Mög oxå! tänkte jag. Men vid 5.30 var det programmet slut och ja var snabb med att säg att jag ville byta kanal.
Nej gå och lägg dig ist!
Nej! Jag SKA se detta! Dessutom har jag ont i bröstet efter astmaanfallet och det brukar släppa om jag sitter upp ett tag efteråt...
Precis när ja bytte kanal välkomnade de Sofia till programmet. Blev glad att ja inte missat de!
Titta! sa jag. Det är Sofia!
Åh, vad bra. Detta borde vi oxå se sa en av personalen.
Kände mig glad och nöjd. Ja sa ju att de va nåt viktigt på TV..! =)

Senare på dagen fick jag veta att jag skulle flyttas ner till avd 24. Blev jättelessen. Jag vill inte vara där! Jag trivs bättre på PIVA. Låg och grät i Annas (en skötare jag tycker väldigt mycket om) knä. Jag vill inte ner dit om du är här! Jag vill vara med dig! Jag trivs inte där! Jag känner mig tryggare här! Jag vill inte ner dit, jag vill inte! Men det blev ju ändå att jag fick byta avd. Fick iaf ett enkelrum denna gången. Skönt det. Var jättetrött. Sov mest hela tiden. Delvis för att jag var så himla trött och delvis för att få tiden att gå. Ville bara att tiden skulle gå fort. Ville sova bort allt. Begrep inte hur personalen resonerade heller. På PIVA hade jag en 1a men helt plötsligt fick jag en en 2a...Var uppe lite efter kvällsmaten. Var kul å träffa alla gamla medpatienter. Hade träffat alla utom en innan.

På torsdagen var jag snurrig igen. Svimmade tydligen av på morronqi-gongen. Sov rätt mycket sen. Tristessen avlöste sig själv. På PIVA finns det alltid nåt att göra. Titta på TV, rita, lägga pussel, spela spel el prata med nån i personalen men det känns inte lika naturligt att göra det på 24. Trots att avd har hälften så stor yta så känns det ändå som om man är så långt ifrån alla om man är i allrummet längst ner. Jag och Pauline hade iaf mycket att prata om. Det var kul att se henne igen. Hon var en helt annan människa än de gånger vi setts på PIVA.

Blev jättearg och lessen över att jag inte fick mina kortisontabletter i den dos jag brukar ta när jag ska på DBT. Jag fick bara hälften både på morronen å middagen. Jag bönade och bad, snälla snälla jag avskyr mina kortisontabletter. Jag får ångest varje gång jag ska ta dem men de dagar jag ska på DBT måste jag verkligen öka dosen för jag somnar annars och det är nåt jag fasar över. Jag somnade första gången jag var där och det var det jag hade vatt räddast för att göra. Jag brydde mig inte om att jag skulle komma in i en grupp där alla redan kände varann, bara jag inte somnade...I sånna stunder förbannar jag verkligen min tumör...

Fredag. Ja! Hemresa idag tänkte jag när jag vaknade men då var läkaren hemma pga sjukt barn. Blev jätteorolig att jag skulle behöva stanna över helgen oxå. Ville verkligen inte det. Men som tur va så gick det att ordna med en annan läkare. Den läkaren som gjorde att jag rymde från avdelningen sist visserligen men ändå...

/Sandra