Förvirrad

Känner mig helt förvirrad. Det har hänt så himla mycket nu de senaste veckorna att allt bara snurrar i skallen. Ibland önskar man att dygnet borde ha mer än 24h men som det har vatt nu tycker jag att det har vatt fullständigt tillräckligt. Hade hellre önskat att det skulle vara färre timmar på ett dygn. När man har vaknat om mornarna så har typ första tanken vatt "jaha, nu är det bara X timmar kvar tills jag får gå å lägga mig igen". Innan har det inte hänt så mycket en vanlig vecka mer än att jag åkt till 11 månd, tisd och torsd. Då har ja vatt borta 7.30-13.30 så sen har ja bara gått hemma och kännt mig totalt värdelös eftersom det finns massor av saker som behöver göras som tex städa, tvätta, stryka men att jag inte orkar göra nåt el om ja orkar att ja inte hinner göra allt klart innan mamma kommer hem och drar igång. Men nu händer det helt plötsligt jättemycket varje dag och jag känner ändå mig helt värdelös även fast jag inte är hemma och kan göra nån av hussysslorna. Månd å tors är värst för då har jag saker inplanerat hela dagen. Månd tränar ja å mitt boendestöd agility med Sammie och sen åker jag direkt till Växjö på DBT och kommer inte hem förrän typ 17. På torsd åker ja till 11 i Ljungby och sen på DBT i Växjö så det blir en himla massa farande oxå är man inte hemma förrän kl 17. Sen tvingar de en att äta kvällsmat och när man väl kommit därifrån och flytt upp på rummet så kommer de med kvällsmedicinen. Täånker alltid "va är klockan så mycket redan?! Åhh! Jag har inte gjort NÅNTING meningsfullt idag!!!" oxå känner man sig grymt värdelös. Visst, att ja har vatt på 11 å DBT är väl nåt jag gjort och det är väl meningsfullt men det känns inte så. Det känns bara som att jag är en trist deppig looser som inte tillför världen nån nytta utan bara kostar samhället pengar.

I onsdags var ja å mamma i Ullared å handlade =) Va å fynda massa roliga pysselsaker på panduros outlet och en ny dataskärm på netonnet. Sen gick vi in på gekås å körde lasaloppet som pappa kallar det. Hittade jättemycket saker =) Men jag fick grymt ont i benet så när vi åkte hem skrek ja typ vid varenda liten ojämnhet i vägen och när vi väl var hemma önskade jag bara att dagen skulle ta slut så jag fick gå och lägga mig. Bara somna ifrån smärtan. Kände mig så himla elak. Mamma hade tatt ledigt från jobbet för att vi skulle åka å ha mysigt tillsammans och så önskar jag bara att dagen ska ta slut! Jag begriper mig inte på migsjälv asså...

Jag har blitt helt snurrig av det vi går igenom på DBTn. Alla tankar ska komma och gå utan att man ska stanna upp vid nån och man ska inte värdera nån av tankarna el nåt annat. Men sen ska man ändå hålla sig fast och värdera nåt. Hur ska man veta vilka tankar man ska hålla sig fast vid och hur ska man veta vad man ska värdera? Jag känner mig helt känslokall ibland. Nåt jättehemskt el jättebra kan hända och jag bryr mig lixom inte. Jag känner inget.

Förra söndagen medverkade Sofia Åkerman och Camilla Svensson i Nyhetsmorgon. Camilla berättade om när hon som självskadepatient låstes in på Rättspsyk i Sundsvall och Sofia rent allmänt om vården av LPTpatienter tillsammans med de som är dömda till LRV. Sen medverkade Camilla i kvällens avsnitt av Kalla fakta. Hon berättade hur fruktansvärt illa hon hade behandlats och hur de faktiskt vårdar LPTpatienter där. Det är inte vård utan vanvård! Det och bestraffningar! De metoder som används har inte ens stöd av lagar! Personalen som utsätter dessa stackars patienter för tex isolering i 3,5 dygn borde bli anmälda själva!

Camilla, Lauren och Louise, TACK för att ni ställde upp och medverkade i Kalla fakta! Ni var SÅ bra och modiga! Världen utanför rättspsyks murar måste få veta vad som händer där innanför!

/ Sandra