Alle

Idag fyller Alle 17. Kan inte fatta att han redan är de. Har hatt ett trevligt kalas med roliga lekar. En med förkortningar och en där man skulle sätta ihop rätt landskap med landskapsdjur å landskapsblommor.
Catarina - Denna kan jag. Den vet jag säkert. Vi har vatt där så jag vet att det är rätt.
Pappa som skulle fylla i rätt svar - Men Catarina, det landskapet finns inte med...
=)

Alle fick två tröjor av mig. Tyckte han va värd de för han är så himla duktig och står ut med mig å att jag snor uppmärksamheten hela tiden även fast det inte är meningen.

Grattis Alle! Bara 1år kvar till friheten ;)

/ Sandra

Bio

I förrgår var jag, mamma, Idag och Catarina på bio i Halmstad. Bröderna Karlsson. Den var riktigt rolig! Hoppas att det blir en fortsättning på den. När vi kom ut från bion spörenga det och åskade jättemycket. Såg blixtar lysa upp hela himlen. Som tur är å är inte Sammie så rädd för åkan. Värre är det med Bamse. Han hade legat i Conny och Catarinas säng hela natten stackarn.

Igår så skulle vi åka hem med lite saker över dan. Alle skulle till Hässleholmsfestivalen så mamma och pappa ville va hemma då. Jag åkte med Ida hem. Mysigt. Hon körde riktigt bra =) När vi kom hem så packade jag in lite saker och sen kom Jenny. Vi skulle på bio och se Knight and day. Hade sagt att hon kunde komma lite innan så kunde hon äta med oss. Efter maten skulle vi spela Singstar men då fattades självklart en sladd så det gick inte. Fick ett dampryck och kunde inte sitta still så jag föreslog att vi skulle ut å gå en runda. Vi körde ner till bion och gick en runda därifrån.

Bion va rolig och framförallt var det roligt att träffa Jenny igen. Hon är den bästa vän man kan ha. Jag är så innerligt tacksam över att jag fått förmånen att lära känna henne. Hon ställer alltid upp och vi tänker ofta likadant. Det visade sig ofta på gymnasiet genom att vi skrev likadant. Vissa arbeten vi gjorde trodde lärarna att vi kopierat av varandra och nårra gånger hände det att vi glömt bort att vi skulle ha en redovisning och skrev ihop saker om det på på varsit håll kvällen för att dagen efter upptäcka att vi skrivit i princip likadant. Jenny lärde sig bättre när hon fick läsa högt och förklara för sig själv och jag lärde mig bättre när nån läste och förklarade för mig så det blev att vi kompletterade varann jättebra när vi pluggade på det viset.

Pågrund av plugg...Snart börjar skolan igen. Det känns precis som förra året. Alla börjar skolan utom jag. Känns riktigt ruttet och vet inte hur det kommer att gå i år. Förra året höll det på att gå riktigt illa. Alles första dag på gymnasiet var den 17/8, Hampus och Sofias födelsedag. 2v efter, den 7/9 var det dags för omgång nr 2. Hade jag kommit in nån timme senare hade allt tatt slut där. Kan inte fatta att det snart är ett år sen. Jag lovade att aldrig mer ta en överdos eller skada miggjorde en "jag ska aldrig mer-tårta". Samtidigt som jag kände att jag aldrig mer ville ta en överdos blev jag livrädd att inte kunna hålla löftet. Jag ångrade starkt att jag sagt som jag gjorde och ändrade löftet från att jag aldrig mer skulle skada mig till att jag skulle försöka att aldrig mer skada mig. Jag har inte lyckats hålla nåt av löftena. Hösten och våren följdes av många stygn för nån månad sen började överdoserna lösa av varandra. Även fast det var långt ifrån vad jag har stoppat i mig innan så var det överdoser och min lever har skadats av det och tål mindre än vad den gjorde innan. Jag får dåligt samvete för att jag skadar min familj och mina nära...

Senaste tiden har jag hamnat i en nedåtgående spiral av destruktiva tankar som jag inte kommer ifrån. Jag tycker det är egoistiskt att inte skada migsjälv. Tänker hela tiden att jag måste skada mig för att alla ska förstå att jag vet hur lite jag är värd. Tycker att allt som har med mig att göra är skamligt och egoistiskt. Har så mycket frågor och funderingar som jag skulle vilja prata med Anna om. Hon förstår mig, vet hur jag tänker och ger svar som jag förstår.

Idag passar vi Bamse. Ohlssons är iväg och firar Rolf. Jag har legat i hängmattan och slöat och tänkt på vad jag borde göra och saker som jag skulle vilja göra men inte får tummen ur att göra. Jag skulle vilja rita med mina kolpennor men vet inte riktigt vad jag ska rita, skulle vilja måla stämpelmotiv i pastellfärger och testa nya färgblandningar, göra kort och titta klart på en film som jag började titta på för nån dag sen men jag fattar inte varför allt är så motigt.

Imån är det allra sista dan på semestern innan allt drar igång som vanligt igen. Samtidigt som jag har saker inplanerade varje dag i veckan så känns det inte som om det händer nåt el att jag gör nåt vettigt. Alla sakerna kretsar lixom runt att jag ska bli bra igen och det gillar jag inte alls. Tycker att det har vatt så skönt att va i stugan. Har inga måsten här utan kan bara va. Jag har klarat mig bra utan att ha haft terapigrejer runt mig varenda dag och tycker att jag kan få fortsätta att ha det så. Saker som jag skulle vilja är att få en lägenhet och att få en praktiskplats. Ska ringa till Germundsgården och fråga om jag fortfarande får hjälpa dem på Kyrkis för där trivs jag jättebra. Sen skulle jag vilja köpa mig en fräck liten bil oxå. Vi får se hur det blir...

/ Sandra

Att snickra ihop nåt trasigt

I förra veckan ringde jag till ortopedmottagningen och undrade hur det hade gått med min tid till Jonas. Jag har haft ondare än vanligt nu nårra månader och det var dags för en ny kortisonspruta i maj men då hade Jonas blitt sjuk och sen hade det inte blivit av. Jag fick till svar att jag inte kunde få tid hos honom innan september för att han skulle gå på 3v sem på måndagen och nu var det tisdag. Men hon skulle prata med Britt som bokar Jonas tider. Jag blev rätt ledsen, tänkte att jag står inte ut med denna smärtan tills september! När jag vatt inne på PIVA hade jag iaf lyckats få upp till 3 Tradolan om dagen men efter att jag blev utskriven sa min läkare att jag bara fick 1 i veckan för att jag inte skulle bli beroende. Visst, jag tar hellre 1 i veckan än ingen alls men just då kändes det som om den där tabletten kunde slänga sig i väggen för det hjälper ändå inte riktigt. Men efter 10min ringer det igen, det är Britt. Hon säger att hon pratat med Jonas och att han tar in mig extra på fredag 8.45. Jag tvekade inte en sekund. Tack underbara för att ni hjälper mig med detta sa jag.


6.45 körde jag och mamma från stugan mot Växjö. När vi kom dit pratade Britt med oss en stund. Hon är alltid lika underbar. Så himla mån om alla! Hon dukade sterilt och tvättade av fotleden innan Jonas kom. Jag fick större dos denna gångnen än vanligt. Vi pratade oxå om vad det fanns för alternativ till kortisonsprutor eftersom det inte gett den effekt som Jonas hoppats på. Han sa att jag kunde få 4 sprutor, detta var min 7e denna omgången. Jonas hade hoppats på att kortisonet skulle kunna läka den kroniska inflammation som jag har i fotleden men det verkar inte som om det går. Vi har pratat om operation innan och varken han el jag är överförtjust i idén eftersom det inte är 100% säkert att jag blir bra av det och så måste han gå in i knäleden och det är riskfyllt. Att gå in i stora leder är inget man gör om man inte måste, det finns ett uttryck som säger rätt mycket, "man kan spotta i en buk men inte andas på en led"...Men han berättade iaf att isf ville han inte steloperera , vilket jag är väldigt tacksam för, utan han skulle in och borra ut broskcylindrar ur knäet och sen sätter han in dem i fotleden. "För att komma in i fotleden ordentligt så blir jag tvungen att såga av malleolerna (anklarna)..." Det lät otäckt sa jag och gjorde en grimas. "Ja fast jag skruvar ju dit dem sen igen.." sa han precis som om det var den mest vanliga saken i världen. Jo sa jag och skrattade, det blir ett fint snickeriprojekt. Jag skulle få en remiss till OTA oxå och prova ut ett stöd som jag ska ha när jag anstränger foten.

När Jonas pratade om riskerna med operationen sa han oxå att han undrade hur jag skulle klara av operationen med tanke på min grundsjukdom. Grundsjukdom, tänkte jag. Vad menar han? tänkte jag först. Men när jag tänkte efter så tänkte jag på att jag faktiskt har nårra stycken och då blev frågan ist vilken av dem? Grundsjukdom? Menade han min astma? Vad kunde min astma vara för problem i det hela? Var det att jag får astmaanfall av vissa läkemedel som tex vissa narkosmedel och smärtstillande som var problemet el vad menade han? Har du mycket kontakt med psykiatrin? frågade han. Jasså, det var det han menade iaf tänkte jag. Tanken hade slagit mig. Alldeles för mycket svarade jag. Jag kom hem i torsd förra veckan och blev utskriven i tisdes. Ok sa han. Är det ok om jag skriver ett brev till Anders och frågar om han tror att du klarar av att gå igenom operationen? Visst sa jag. Gör du det...Schysst, för det är väldigt påfrestande att göra en sån här operation och efteråt får du inte stödja på foten i 6v. Gör du det en gång så är hela operationen ogjord. Tror du själv att du skulle klara av det? Ja, sa jag. Det tror jag faktiskt. Jag har redan hatt en omgång när jag inte fick stödja på foten i 6v. Det var efter första operationen när jag var gipsad. Och man blir festligt stark i armarna av att gå på kryckor =) Bra att du tar det så, sa Jonas. Men jag skriver ett brev till Anders då och frågar vad han tror. Jag skulle vilja att du mår så pass bra att du under en längre tid slipper vara inlagd. Vad menar du med en längre tid? Ja, sa han, att du slipper va inlagd under de 6v du inte får stödja på foten. Jösses, tänkte jag, det har jag inte vatt det senaste 1,5 året, men jag sa inget.
Har mycket funderingar över operationen nu. Jag vill inte avstå den bara för att Anders kanske inte tycker att jag är stark nog för att genomgå den. Jag vet att det är mycket påfrestande att göra den och krävs mycket självdiciplin för att träna upp muskler och allt sånt igen efteråt men att ha den här förjordade smärtan som jag haft konstant i 4,5 år är oxå väldigt påfrestande. Smärtan i sig är jobbig och sen hindrar den mig från att vara fysiskt aktiv vilket lett till att jag gått upp i vikt tillsammans med kortisonet och det mår jag jättedåligt över. Jag skadar mig ofta bara för att jag tycker att det kan göra ont nånannanstas och för att jag är så missnäjd med min vikt och för att det är mycket jag måste avstå för smärta el för att jag inte har tillräckligt med rörlighet i fotleden. Jag tycker det är otäckt med operationer men om jag skulle få veta att jag ska genomgå den skulle det bli ett mål för mig. Jag skulle få nåt meningsfullt att sträva efter. Jag tror att det skulle vara bra och hjälpa till att sätta fart på tillfrisknandet för som det är nu så ger jag upp periodvis. Det känns inte lönt att kämpa för det gör ändå bara ont. Om inte fysiskt så psykiskt.

Nu är semestern snart slut. Det märks bla på att kallelser från landstinget börjar ramla in som vanligt igen. Nu under sommaren har det inte kommit lika många som det brukar. Ett tag fick jag 5 i veckan. Undrar vad de som jobbar på posten tänkte...

Idag fick jag ett mycket tråkigt sms från min kusin. Hon skrev att hon och hennes mamma hade vatt och gjort nåt mycket hemskt och svårt. De hade fått avliva sin ena hund Scott. Det högg till nåt fruktansvärt i hjärtat när jag läste det och tårarna rann en efter en. Pappa hade precis gått iväg med Sammie så jag ringde och sa att han skulle komma hem igen. Ville gosa lite med Sammie. Men det var det bästa för Scott. Han har inte mått bra den sista tiden. Börjat morra och hugga efter både Annika och Janne tex, gjort sina behov inne ex. När de hugger efter husse och matte är det nåt som är fel. Då är det skönast för dem själva att det tar slut.

De hade tatt prover på Scott men de visade inget så hans beteende var psykiskt. När Johanna skrev det var min första tanke att jadu lille Scott, jag vet hur jobbigt det är med psykisk ohälsa. Sen kom en massa frågor upp i skallen. Funkar det på samma sätt för djur som för människor? Så fort de inte hittar nåt somatiskt fel på en så är det psykiskt. Det är lätt att säg så för då behöver man inte göra nåt. För lite mer än ett år sen så sa en läkare till mig att jag var helt frisk somatiskt sett och att anledningen till att mina kortisolvärden låg i botten inte berodde på tumören utan var psykiskt. Och innan de upptäckt tumören, när jag haft min första medvetandesänkning och sa till läkaren att jag hade haft en huvudvärk som tryckte från insidan av huvudet och ut väldigt länge och fick till svar att det bara berodde på stress, att huvudvärken tryckte från utsidan och in ist för tvärt om och att läkaren själv var väldigt stressad och borde ha sån huvudvärk men inte hade det, kändes bara allt hopplöst och meningslöst. Ingen lyssnade på mig el tog mig på allvar, alltså måste det betyda att jag inte var värd det och att det inte var mer än rätt att jag skulle skada mig. Är det på samma sätt för djur? Fungerar det så att de tar standardprover på dem och att om de inte visar nåt så är symtomen psykiska? Det är inte rätt att göra så mot människor men ännu värre att göra det mot djur. De kan inte uttrycka sig och har ingen chans att säg hur de känner sig utan allt grundas på provsvar och hur människan upplever att djuret mår. Det är inte rättvist!

Vila i frid Scott, du finns alltid med oss i minnena och hjärtat. Jag vet att du har det bra i hundhimmelen och att Jessie, Lady och Bonzo tar hand om dig. <3

/ Sandra

Sommar

Nu var det ett tag sen jag skrev. Har inte blitt färdig till det innan...Har vatt hemma nu ett tag. Skönt! Jag, mamma, Ida och Catarina var på Diggiloo i Båstad i förra veckan. Det var kanonbra! Imitationen av Timoteij var bäst=)
Jag var jätterädd att jag inte skulle få följa med på konserten. Natten till tisdagen var inte kul. Mådde jättedåligt och pratade ett par gånger med Anki på PIVA. Det bestämdes tillslut att jag skulle åka till PIVA i Halmstad för att åka vidare till Växjö dagen efter. Jag gick med på det och slapp LPT. Åkte taxi in till sjukhuset. Var mycket nytt och väldigt annorlunda jämfört med Växjö. Det var bara en låst dörr in till avd, en fläkt som gick på ström stod i allrummet så det var jätteenkelt att "använda sladden fel", där var en balkong som var öppen hela tiden som man fick gå ut själv på. Visserligen såg den ut som en fågelbur men iaf. Nån gick runt med mp3 och hörlurar, saker satt uppe med häftstift på en anslagstavla och mest underligt tyckte jag, det var riktiga glas och riktigt porslin!
När jag kom till mottagningen fick jag en 3a. El ja, motsvarande 3a i Växjö, de hade inga sånna grarderingar. Klarade inte av att blåsa i alkomätaren utan att ta min astmamedicin, pinsamt! Men ja blåste 0 iaf. När jag kom in på avd fick jag en snabbrundvisning även fast det var mitt i natten. Sen fick ja ligga på sal 1, längst bort i korridoren. När ja kom in på avd fick jag samma känsla som ja hade när ja va på avd 53 förra året. Lustig känsla...
Dagen efter kände ja inte alls för att åka till Växjö och det blev krångel. Ville hem och trodde att jag fick åka hem men så blev det inte. Men när ja sa att ja inte ville till Växjö svarade läkaren "du var svårstucken, du ska till lab på provtagning" och sen var ja tvungen att åka dit. Jag minns inte vad jag sa, vet bara att jag inte sa så mycket mer än att jag ville hem. Det tyckte inte läkaren. Fick LPT oxå *grr*. Denna gången fick jag rum 2. Nu har jag hatt alla rummen på PIVA...Träffade Anna när jag var på mottagningen. Hon jobbade inte nån av de andra dagarna =( Dagen efter va jag som vanligt jätterädd för att bli nedflyttad till 24. Pratade med Alf, han fick mitt brev förra gången och vet vad jag tycker om 24. Han läste det och lämnade det vidare till Lena. Slapp bli nedflyttad iaf. Fast trots det gick jag runt och var orolig. Det kom upp personal från 24 och jag gick och gömde mig. Frågade många gånger om jag fick åka hem så att jag kunde gå på konserten. Det verkade inte så ljust sa personalen eftersom jag hade LPT. Fortsatte att fråga ändå. Jag skulle få veta dagen efter. På morronen dagen efter fick jag reda på att Alf inte fick bestämma om jag fick perm eftersom han hade skrivit intagningsbeslutet. Därför skulle jag bli flyttad till 24 och få prata med Anders där och det var han som skulle bestämma om jag fick perm el inte. Det högg till i magen när jag fick höra det fast jag gjorde inget motstånd när jag skulle flyttas denna gången för då skulle mina chanser att få perm försvinna helt. Som tur va fick jag ett enkelrum. För att inte få nån anledning till att bli arg el irriterad satte jag mig i hörnan bakom mitt sängbord och tittade rakt ut i tomma intet. Ann-Chalotte kom in och pratade med mig. Hon är jättemysig så jag pratade faktiskt lite med henne. Hon frågade om jag tyckte det var jobbigt att komma ner på avd. Sa som det var och berättade lite varför. Hon förstod mig. Hoppas hon förstod att jag gillar henne oxå för annars hade jag inte pratat med henne...Amanda kom in och försökte få mig att sitta i fåtöljen ist men satt kvar i mitt hörn. Sen kom hon in igen och sa att det var läkarsamtal. Det gick riktigt bra faktiskt=) även om inte Anders ville skriva ut mig som jag ville så kom vi fram till en lösning. Jag skulle få gå på perm men skulle fortfarande vara på tvångsvård och jag skulle ringa på tisdagen och ha utskrivningssamtal. När Anders sagt det nappade jag direkt. Fast då sa han att han ville tänka på det i 20min först och prata med mamma och pappa. Visst sa jag. Sen gick jag och satte mig i hörnet på mitt rum igen och väntade på att Anders skulle komma. När han kom så sa han att han hade bestämt sig för att vi skulle testa på det vi pratat om innan och skulle jag inte klara att vara hemma så fick jag komma in när jag ville. Blev jätteglad. Satt kvar i hörnan tills taxin kom och hämtade mig. Fick mediciner av Matilda. Tittade på påsen, såg hennes signatur. Om jag hade vatt normal hade jag oxå vatt ssk nu...
Mamma hämta mig i Markaryd och sen åkte vi till stugan direkt.

Fattar inte vad det är med mig. Hur funkar ja egentligen. När ja är i Växjö längtar jag hem jättemycket och saknar min familj och vill bara va med dem men när ja kommer hem så känns det inte bra. Känns inte som det funkar på nåt sätt. Ville bara va ensam när ja kom hem. Pratade inte. Ville inte iväg på konserten heller. Blev så arg på migsjälv! Men vi åkte iväg på konserten iaf och det gick bra. Fast platsen där konserten var är en ångerfylld plats. Fåt alltid en så olustig känsla när jag är där. De och en massa ångest. Tårarna var nära många gånger.
Innan vi gick till konserten åt vi pizza på Peppes och i pausen fick jag Eriks autograf. Var bara tvungen, han är så söt. Han stod ute vid gatan ;) Va ett trött gäng som kom hem sen =)

Skriver mer nån annan gång...
/ Sandra