Svårt men ändå så mycket lättare

Förra måndagen kännde jag att medicinens biverkningar verkligen gjorde sitt så det slutade med att jag ringde PIVA för att få råd. Då hade jag vatt nära att göra dumma saker i flera timmar. Det gick bara inte att lägga ifrån sig. Pratade med en jäkla idiotkärring på PIVA. Jag var i ett tillstånd där jag inte har full koll på vad som händer och hon började prata mordbrand så jag hade ont i magen sen hela dagen för jag trodde att jag hade mördat nån. Fick prata med Karolina på 24 oxå. Hon sa att om jag var likadan efter DBTn så skulle jag upp på akuten och så blev det. Efter ett småbråk som blev stort för mig med en av 24 Hitlers. Tanten var med på DBTn å verkligen totalnobbade mig. Hon sa att jag var löjlig mm.

Fick iaf komma in på PIVA och på tisdagen flyttades jag ner till 24. Min Goseanna var där och jag passade på att prata och mysa så mycket jag kunde innan jag blev nerflyttad. Anna ssk var oxå där. Vi gick o prata i korridoren om den Sandra jag är utanför sjukhusets väggar. "Jag blev så glad när jag såg en pigg och glad Sandra sitta och ropa och vinka på mig när jag kom in i klassrummet..." Tack Anna. Det var på Sofia Åkermans föreläsning i september vi sågs på skolan. Ja, det var mycket trevligare att ses där, hoppas det kan bli fler gånger. Jag kände knappt igen Anna, Erik o Lena i vanliga kläder...

24...Det första jag får se när jag kommer innanför dörren är en som sagt att han var kär i mig när vi sågs på PIVA å sen dess har visat det tydligt flera gånger efteråt. Ville bara vända i dörren men det gick inte. Fick samma enkelrum som sist. Skönt. När jag packade upp mina saker kom min kära Emelie-Melinda o ställde sig i dörren. Blev så himla glad av å se henne så de var helt sjukt! Har saknat henne så. Sen när jag gick ut på avd igen så träffade jag Kristina. Hon är bland de gosigaste människor jag känner asså! Man kan sitta å bara gosa me henne i flera timmar. Blev presenterad för de nya jag inte kände på avd. Himla trevliga personer =)
Sen hade ja å E-M lite småprat å tittade på TV i allrummet.

Onsd
Betonade graden av mysighet när man blir väckt av nån man verkligen gillar å nån som man inte riktigt går ihop med. Tyckte det var betydligt mysigare när jag vaknade på PIVA dagen innan av Linas röst som sa "Nu är det morron Sandra dags att vakna!" Kände att dethär inte var min dag precis men kunde inte ana att den skulle sluta som den gjorde. Bältad och 3 lugnande sprutor....Dagen i sig var rätt lugn. Hade mys med de andra patienterna och sov en stund. Ritade lite oxå. Tycker det är väldigt avkopplande. Monika beställde en nalle som jag skulle rita åt henne.

Helt plötsligt bryts lugnet. Demonen tar övet. Jag blir en annan person. Började babbla om mordbranden igen. Ville ut, jorden höll på att smälta. Jag var tvungen att komma ut. Jag skulle bli skjuten, men ingen annan skulle dö bara jag kom ut. Personalen försökte få mig lugn igen men det funkade inget vidare. Efter ett tag hade jag råkat slå i knogen på låset till dörren så det blödde lite. Fast det lilla såg mycket ut när det hamnade på dörren å rutan in till äldrepsyk. Det tolkades som att jag försökte skada mig och då tog personalen på hårdhanskarna. De drog i mig å höll fast mig. Kände hur det gjorde ont i armarna. Det var mina stygn som slets upp så det blev öppna sår igen. Skrek aj men ingen verkade bry sig. De slängde ner mig i sängen sen satt 2st på mina ben, 2 höll i armarna å en satt på ryggen. Panik!!! Skrek som en jag vet inte vad. Försökte komma loss. Fick en tvångsinjektion med lugnande. Ansträngde mig till det yttersta för att röra mig det lilla minsta samtidigt som jag försökte intala mig att personalens kränkande ord inte var riktade till mig. "Ja, hon får ju luft iaf", "Jävla dåre", "Nu får du för fan lugna dig", "Skärp dig nu! Detta är inget dårhus!", "Du är ju inte klok i huvet!" mm mm...En tryckte en kudde över ansiktet på mig en gång å senare slängde han en filt över ansiktet på mig när jag läg fastbältad. Fast personalen skrek åt han att så kunde han inte göra för då fick jag ingen luft.
Minns när de körde ut mitt sängbord. Det betydde bara en sak - bältessängen var påväg in. Det hade vatt läkare inne hos mig men de fick inte röra mig. Ingen fick det. Det var otäckt! Det kom iaf ner peronal från PIVA när de bälta mig. De behövde "minst 2 starka män till" hörde jag. När de vände mig så jag läg på rygg såg jag en som jag önskar att hon sluppit få se vad hon gjorde - min goa underbara vän Cissi.
När jag låg fastbältad turades de om att sitta inne hos mig. Jag lyckades lirka ut ena handen vid ett tillfälle och andra handen lite senare. Då spände de åt ännu hårdare. Jag riktigt kände hur remmen skar ner i mina sår på handleden som blödde som bara den. AAAAAJJJJJJJJJJJ!!!!! Skrek jag men jag fick bara höra att jag fick skylla mig själv.
Efter 4 plågsamma timmar fick jag flyttas upp till PIVA igen. De rulla dit mig i bältessängen. Jäkla uppfinning...! Fick va i ett av "de avskilda rummen". Min gamla kursare Ryan var den första som satt vak hos mig. Jag önskar att han hade sluppit se mig sån. Sen fick jag två tvångs injektioner till med olika lugnadne medel. Hade så sjukt ont i min vänsteraxel att jag inte visste vad jag skulle göra när de vände på mig för att kunna sätta sprutorna i skinkan. AJ vad ont det gjorde i axeln!
Efter en stund när det lugnande hade verkat blev jag släppt. Vilken känsla det är asså! Hade grymt ont i axeln så fick 2 alvedon ihop med kvällsmedicinen. Sen kom Göran in med nattmedicinen. Var skönt att somna ifrån allt. Gjorde nåt som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, somnade med jätteblodigakläder i bältessängen...Kände mig trygg med mitt klossvak. Hon påminnde om Jenny...

Vakna på torsdamorronen i mina äckliga blodiga kläder. Fick komma ut från mitt rum och duscha å få nya kläder. Helt underbart! Jag fick ett nytt rum oxå så ja slapp va i ett av de avskilda. Personalen var jättesnäll och hämtade lite saker ja ville ha från 24. Så jag kunde göra mina vanliga dagissaker, rita, måla å läsa. Jag fick reda på att jag skulle va LPTad i nårra dar till å gick å var lite surmulen över det. Men då kom Goseanna med hela underbara sig o allt blev bättre. Läkaren ville titta lite på mina sår. På kvällen när jag kommit till avd hade det inte funnits nån som kunde sy även fast de borde gjorts å läkaren ville inte sy det som det var nu för att det hade vatt öppet för länge. Men hon tejpade ihop alla såren så fint å på ena armen plockade hon bara bort varannat stygn. Resten skulle sitta till morrondagen. Jag sa till henne att jag aldrig hatt nån som brytt sig så mycket om mina sår och jag menade de verkligen. "Men du är så himla ung än. Jag vill att det ska bli fint" Det värmde att få höra det. Tack Elisabeth.
Sen sov jag rätt mycket av dagen. Hade nån olustig känsla hela tiden. Kände mig inte bra. Mådde illa, var trött, kände mig kräkfärdig. På kvällen låg ja å James i en varsin soffa å titta på TV. El ja, tittade å tittade, båda sov rätt gott tills Göran kom å gav oss nattmedicinen vid 21.

Fred.
Min hårborste hade vatt borttrollad och jag började mer och mer likna ett troll med en växande tova i hela huvet. Det hade vatt nån nere på 24 och letat efter borsten men inte hittat den men Goseanna gick ner å med sig upp hade hon borsten! Det var skönt å få den där hårbollen utredd =P
Erik Var min kontaktperson precis som dagen innan och jag tycker verkligen om han! Han är så snäll, mysig å underbar! Jag hade sovit i princip hela dagen när han kom in och sa att det var läkarsamtal. Jag tänkte att jaha, underar hur länge jag måste va här nu. Anders var snäll. Han skrev ut mig samma dag =) Sen fortsatte jag sova. Fast hann å busa en hel del med Mattias oxå. Han är oxå för himla underbar! Jag bara älskar när han kommer å piggar upp en med sina små skämt å bus! Han å Erik var å hämtade mina saker på 24. Sen kom pappa. Innan vi åkte så tog Erik de sista stygnen som läkaren ville skulle sitta en dag extra. Han tittade så att de andra såren var fint tejpade å så oxå.
Innan Goseanna släppte ut mig så sa hon nåt som hon sagt i över ett halvår nu "Du måste kämpa Sandra. Det är bara du som kan ändra på din situation. Du måste sluta skada dig! Jag vet att du kan! Det är inte alla jag brinner så för men jag brinner för dig för jag tror på dig!" Älskade Anna. Om jag bara kunde visa dig LITE av all den tacksamhet jag känner inför dig. Du har hjälpt mig så mycket o gör det än. Du ger inte upp även fast jag inte ens börjar kämpa. Du betyder verkligen mycket för mig! <3


/ Sandra