Blogcandy

Marthe har fint godis =)

Louise lottar ut jättefina saker! =)

/ Sandra

Hjärnfel

Idag är det 2v sen mitt boendestöd hittade mig på klinkergolvet hemma. Jag var inte vid medvetande och var slapp i hela kroppen. Lonni kom för att hjälpa Hillevi och sen kom ambulansen oxå.

1,5h senare vaknar jag på akuten och har fruktansvärt ont i hela vänstersidan. Mest i huvudet, höften, benet och fotleden. Jag tas till röntgen och röntgar hela vänstersidan och CT skalle och sen tillbax till akuten för att vänta på svar. Tycker att det dröjer. Börjar fundera på om de säg nåt på bilderna. Inte tar det väl så lång tid att se om nåt är av el inte? Visserligen skulle de titta igenom skiktröntgenbilderna oxå men ändå. Sen kommer läkaren in. Han påminde lite om Janos, grov i rösten och bröt på nåt språk. Hörde inte riktigt vad han sa mer än "det är en förändring". En förändring tänkte jag, då är det säkert vadbenet som fått sig en smäll och hoppat snett igen då. Sen hörde jag bara "hjärnan". Hjärnan tänkte jag då, jaha...då har väl tumören vuxit då. "En förändring på hjärnan som hon fick efter att hon föll?" sa mamma. "Nej en förändring som gjorde att hon föll" svarade läkaren. Eh...Jaha??? Du har haft syrebrist på ett ställe i hjärnan och det tyder på stroke. Du ska bli inlagd på avd 4. Jaha...men hallå, där har jag jobbat, jag ska jobba där när jag är klar med utbildningen bestämde jag mig för 4år sen, ja kan ju inte va patient där då!!

Det första jag sa till mamma när läkaren stängt dörren var att jag har visst ingen stroke, det är bara gamla som har det och dessutom kan jag röra båda sidorna och prata.
Det var inte riktigt sant. Vänstersidan gick inte att röra som vanligt och känslen var inte heller som den brukade. Men jag trodde det berodde på att jag slagit mig när jag ramlade och benet var ju brötet sen innan så det var väl klart att det inte gick att röra riktigt.

När jag kom upp till avd fick jag ligga på rum 13. En enkelsal med tv denna gången oxå. Lyx! ;) Iaf, på den salen hade jag min första patient. En strokepatient.
Ssk Petra förklarade för mig vad som hänt och vad läkaren sett och lite vad som skulle hända. Jag skulle ha en person hos mig hela natten och jag fick absolut inte vara uppe och röra mig.

Trodde aldrig att jag skulle somna men lyckades tillslut. "Vaket" var himla trevligt iaf.

På morronen dan efter kom Pia på besök=) Hon är för underbar! Fick en gosedjurshund av henne från Meva. Pia kom när sjukgymnasten var hos mig och sen var hon med när läkaren rondade. Bra att nån mer lyssnade. De skulle göra ultraljud på hjärtat och halspulsådern. En terori om var proppen kom ifrån var att den bildades vid operationen av benet 5v tidigare och att den sen åkt runt i kroppen och fastnat i hjärnan. Anledningen till att jag hade så sörens ont i fotleden var att jag stuka den riktigt ordentligt vid fallet enl röntgen.

Dagen efter hände nåt som gjorde mig väldigt glad men samtidigt ledsen. Det var ingen stroke, de hade sett fel på röntgen. Ok, jätteskönt att det inte va nån stroke! Men va var de ist då? De hade de inget svar på och eftersom jag är patient inom psyk så sa de "det kan bli så när själen gör ont..." Jaha och mer då? Vad händer nu? Inget, du ska till psyk bara fick jag till svar. Det ska jag visst inte! sa jag, jag vill ha reda på vad som hände och varför! Ja men vi ska inte göra nårra undersökningar, du får vila ett par dar på psyk så blir du bättre. Men var kommer alla symptom ifrån då?! Varför är jag svag i hela vänstra sidan och varför är inte känslen som den brukar? Varför är jag sjukt trött? "När själen gör ont..." började de igen.

Lämnad ensam. Varför är jag inte glad?! Jag borde ju va jätteglad! De va ingen stroke! Jag vill inte va sjuk men varför är ja inte glad då?
För att jag kände mig ignorerad och övergiven. För att jag kände att de struntade i mig. För att jag kände att de bara skyllde allt på psyk och sa att de får hjälpa mig. Lättast så för dem så slipper de göra nåt. Kändes exakt lika dant som på endokrin förra sommaren när läkaren la in mig akut för att jag var allvarligt sjuk. Nån timme senare säger en annan läkare att jag är fullt frisk och kan åka hem, sätter ut min medicin och skickar hem mig. Jag blir sämre och sämre och 3v senare när min ord läkare kommer tebax från semestern ringer hon och ber om ursäkt för sina kollergor och säger att jag visst är allvarligt sjuk. Jag får göra om endel undersökningar, ta om prover och börja med medicinen igen. Sen blev jag bättre.
Exakt så kändes det igen. Jag vill inte va sjuk, absolut inte, men jag vet hur jag känner mig.

Det blev psyk även fast jag inte ville. Var helt förtvivlad när jag kom dit. Dessutom fick jag sova inne på isoleringen för det var överbelagt. Men morronen efter hände en sak som gjorde att jag kunde resa mig från mörkret och gå vidare igen. Min älskade Anna kom och väckte mig. Blev jätteglad att hon jobbade den helgen! Hon är den enda som jag litar på fullt ut på PIVA, som jag har förtroende för helt och känner att jag kan prata om allt med. Även fast jag inte sa så mycket denna gången hjälpte hon mig genom att finnas. Hon tyckte jag så deprimerad ut för jag satt helt tyst och still bara å glodde rakt ut i tomma intet i flera timmar. Jag fick inte ha mina kryckor på avd heller så ja satt i truck hela tiden. Inte poppis men Anna sa att ja skulle inte få behålla dem i 5min ute på avd. Nån skulle komma å ta dem för mig å slå sönder hela avd och ja, det fanns vissa där som verkade kunna göra det så det var nog bäst att de var inlåsta. Men Anna fixade så jag fick komma ut på promenad 1gång om dan. Vi träffade en som vi fick en brödlimpa av så vi kunde gå å mata ankorna. Jättemysigt! De sa vi att vi skulle gjort i vintras fast det blev aldrig av.

Anna förstod hur jag tänkte när jag sa att jag inte ville va sjuk men att jag ville att de skulle ta reda på varför jag inte hade så bra känsel och är svagare i vänstersidan. Det kändes bra.

På kvällen satt jag och Anna i soffan. Sa att jag inte ville va kvar på avd utan henne. Men hon skulle komma vid 6.30 morronen efter så bara jag somnade så skulle det nog gå bra. Ringde hem och prata lite med mamma å pappa å sa att ja kände mig bättre. Men säg den lycka som varar...Sen hörde jag bara 24. Tänkte att de kanske skulle låna nån medicin el nåt. Men sen kom Anette och sa att jag skulle bli flyttad dit för de skulle få in en patient som skulle behöva va på isoleringen. Ja blev jätterädd och väldigt ledsen. Det står i min journal att ja ska få va på PIVA 4 nätter innan jag blir flyttad och läkaren hade sagt samma dag att jag kunde känna mig trygg med det och att det skulle vara så. Sa att jag ville prata med läkaren igen för om jag var tvungen att flyttas så åkte jag hellre hem och de kunde inte tvinga mig dit denna gången för Anna hade hjälpt mig så att jag gick med på att va där frivilligt, så jag var varken kvarhållen el LPTad. Fick höra saker som "att det är ju bara tills imån", "du ska ju bara sova där" mm mm. Men NEJ!!!!! Jag vill inte dit! Jag SKA INTE dit!!! Om jag inte får åka hem ringer jag mina föräldrar och säger att de får komma och hämta mig med våld! Det är inte bara att sova där för mig! Jag avskyr det stället! Jag kan inte sova där! Såg en natt skrikandes i bälte framför mig. Sen kom Göran in från mottagningen och sa att patienten stuckit och eftersom de inte hade handräckning på honom kunde de inte göra nåt. Sån tur ja hade! Men jag var ändå rädd att han skulle komma tillbax och att jag skulle bli flyttad. Hans fru ringde till avd å frågade va hon skulle göra. Majsan kom på att de kunde flytta om på rummen lite så jag fick ligga på en annan sal ifall han skulle komma tillbax. Himla snällt! Men...varför kunde de inte gjort så innan de sa att jag skulle flyttas när de vet om hur rädd och lessen jag blir? Jag hr åkt bältessäng ner där de senaste 6 gångerna...Funderade på hur jag skulle göra, ska jag sova el inte? Vågar ja somna? Tänk om de kommer och säger att de ska flytta mig? Fast..om ja sover kan ja inte bli flyttad. El? Jag somnade sent iaf och sov väldigt oroligt.

Ville inte gå upp när Anna kom och väckte mig på morronen. Kände mig bara så himla lessen. Berätta för henne att de skrämt mig så kvällen innan. Hon blev arg. Hon sa att de inte fick göra så och att de ska följa det som står i journalen och att de kunde flyttat nån annan om det skulle behövts. Sen fick hon mig faktiskt att klä på mig och sätta mig i trucken. Satt å glodde på ingenting när hon var på frukost. Sen bad hon mig skriva ner hur jag kände. Sa att jag ville åka hem, att jag inte tänkte stanna 1 sekund på avd när hon inte va där. Jag skrev ner allt och sen skulle vi in till läkaren. Hon ville att jag skulle stanna nårra dar och sa att hon lovade att jag inte skulle bli flyttad. Sa att jag inte ville va kvar för jag skulle ändå inte kunna slappna av nu, skulle bara tänka på om jag skulle bli flyttad el inte och efter mycket prat gick hon med på att skriva ut mig om mina föräldrar gick med på att ta hem mig och det visste jag att de skulle. Så Anna ringde dem och berättade vad vi kommit fram till. Sen gick vi ut å mata ankorna igen och sen lärde vi en praktikant spela Skip-Bo. Sen var det dags för mig att åka hem.

ÄNTLIGEN!!!

Anna, jag vet inte hur många gånger jag sagt detta men du är bäst! Utan dig så hade jag inte vatt nånting. Du i mitt hjärta <3

Det var en helt underbar känsla att få komma hem! Fast jag mådde illa så jag höll på å spy så var jag ändå så glad över att få va hemma hos min familj och träffa dem och gosa med Sammie.

Igår var jag på VC och lämnade prover. Upptäckte att jag inte kände alls när de stack och inte när de tog blodtrycket heller. Kände ingenting. Var som om det var tandläkarbedövning i hela vänstersidan. Och känslen var inte alls som den brukade. Kände inte kyla så mycket heller. Sa det till usk som tog proverna och hon boka en teletid med en ssk. Ssk sa att jag skulle komma å träffa en läkare så jag åkte dit när mamma kom hem. Mamma satt i väntrummet och jag gick in i undersökningsrummet. Sen kom läkaren. Jag har träffat han innan, är inte jätteförtjust i han och det blev inte bättre precis...
-Jaha dig har jag träffat innan, jag har hjälpt dig å sy ihop dina armar många gånger.
-Eh..ja...Men nu var det inte därför jag kom hit tänkte jag.
-Är du ensam här?
-Nej, mamma sitter i väntrummet.
-Ska hon inte va med här då?
-Nej, det behövs inte, hon kan sitta i väntrummet
-Jaha, vad har du för problem nu då?
-Jag har jättedålig känsel och är svag i vänster sida. Känner inte kyla så bra heller och inte smärta. Har inte behövt ta oxynorm idag tex, brukar behöva te en vid middag varje dag annars.
- Jaha, du har brötet ett ben, var det vänster?
-Ja
-Kan du räta ut det? sa han och började sträcka ut benet.
-Ja jag kan räta på det.
-Ja du måste räta på det! Du får inte ha det böjt hela tiden, du måste räta på det oxå!
-Jomen de vet ja...
-Ja, men lägg dig ner på britsen så får jag känna lite på dig då...
-Visst sa jag och gjorde som han sa.
-Jag ska täcka över ditt ansikte nu förstår du sa han och la jackan över mitt ansikte. Du kanske ser lite på sidan men det gör inget. Är det otäckt?
-Ehh..Nej det är det inte.
Sen började han dra med nåt på benen. Jag kände lite vissa gånger och han sa att jag missade nästan alla gånger när han drog på vänsterbenet och jag kunde inte heller säga vad han drog med. Sen undrade han varför jag hade foten lindad.
-För att jag har stukat den och sjukgymnasten lindade den för att den är så svullen.
-Jaha, ja ja, jag ber en usk linda om den.
Sen gick han och en usk kom in och lindade om den.
Sen kom läkaren tillbax. Med mamma. Och inte från det hållet där väntrummet är utan från andra så han hade pratat med henne i enrum. Utan min tillåtetelse. Jag sa ju i början att mamma inte behövde va me tom.
- Jag har sagt till din mamma att jag inte är ett dugg orolig för din känsel, började han.
-Nej men va bra då
- Du behöver inte heller vara orolig. Du ska bara röra dig. Du måste ut och gå och röra på dig. Inte bara sitta stilla vid datorn. Du måste upp och gå på ditt ben.
-Jaha..Gör jag inte det då? säger jag något irriterat
-Jovisst gör du det! säger mamma
-Ja men det var bara ett allmänt råd, det var inte riktat till dig
Nähä tänkte jag men vad har det med känslen och göra? Ska han inte göra nåt mer än att bara dra det där vad det nu var på mitt ben? Han har inte rört min arm, inte kollat det jag sa om att jag inte känner kyla och smärta så mycket, ska jag bara gå hem nu?
-Ni får höra av er om det är nåt.
Ni? Hallå ursäkta, det är faktiskt jag som är patient, inte jag och mamma tänkte jag. Dessutom ska jag INTE höra av mig om det är nåt. Anna sa att jag inte skulle ignorera mina symptom men nu har jag gett dem en chans att bli bättre genom att vänta ett tag innan jag sökte för dem och nu har jag blitt både idiotförklarad och ignorerad så nu skiter ja i det för läkarna skiter i mig!

Sen åkte jag hem med tårar i ögonen. Hann inte mer än in på mitt rum förrän de börja rinna. Mamma kom upp å ja försökte låssas som ingenting. Det blev så fel. Sa att han gjort fel som gick å hämta henne å prata me henne för jag hade inte gett tillåtelse till det. Såklart kände mamma att hon gjort fel då som följt med honom men det var ju inte det jag menade. Menade att han bröt mot sekretessen som gjorde så.
Fråga vad han hade sagt. Mamma sa att han sagt att han inte var orolig för att jag inte hade nån känsel och att han undrade hur planerna såg ut för mig. Mamma hade sagt att jag skulle flytta till Ljungby. Bra, sa han, då blir hon bättre..

Jävla idiot! Ursäkta men jag blev bara så ledsen att de inte bryr sig. Det är jäkligt obehagligt att inte ha full känsel och styrka. Jag säger inte att det är nåt fel på mig men det är väldigt obehagligt att ha det så. Jag avskyr allt som har med migsjälv att göra och tycker allt som handlar om mig är egoistiskt och skamligt. Men..jag har fått höra att människan är sån. Att människan bryr sig om sigsjälv. Och...Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill att folk ska lyssna på mig och inte bara skylla allt på psyk om det är nåt. Efter att ha kommit hem från VC låg jag i sängen tyst å glodde på ingenting å va ledsen resten av dagen. Det var som att vara tillbax på avd 4 1v tidigare. Kände mig lika oförstådd, inte lyssnad på, misslyckad å en stor jäkla idiot å egoist som brydde sig om sigsjälv och trodde att jag var värd att få hjälp.
Men det har jag fått svart på vitt att jag inte är så många gånger nu så nu skiter jag i allt. Har bestämt att jag inte vill prata med AL å Hanne i nästa vecka, att jag bara ska lämna ett brev från Försäkringskassan och sen har jag inte bestämt om jag vill prata med Nicklas på torsd. Ska på röntgen å undersökning då för att se hur benet har läkt. Kanske kanske kanske nämner jag till honom att jag inte har full känsel för jag vet att han kommer fråga det. Får se hur jag känner mig.

7v igår. 7v...Det är det längsta hittils. Men jag tror det sprack. Jag vet inte men kanske. Men det var iaf 7v...

Det är en jäkla skillnad på känsel och känslor

/ Sandra

Tumult

Kan bara konstatera att denna veckan har vatt en enda lång mardröm. Utan min familj, Anna och andra underbara människor jag har runt omkring mig vet jag inte vad jag hade vatt el gjort nu. Förmodligen ingenting.

Varför ska man lita på nån annan när man inte ens litar på sig själv? Det finns en person på PIVA som jag litar på. En. Anna. Min underbara älskade Anna. Utan henne vore jag ingenting. Hon är min vingklippta ängel. <3

/ Sandra

Flashback

Idag har jag mamma o pappa vatt på Maxi i Mellby o sen va vi i stugan ett tag. Hitta en jättefin jacka. Sammie blev jätteglad när han kom till stugan. Fick goldenrus =)

Sa till mamma o pappa att detta var bättre än akuten. De har bröllopsdag idag å förra året satt de på akuten för mamma hade gymt ont i sin axel. Kalkaxel. Man kunde inte prata me henne för hon tyckte att de små vibrationer som blir då gjorde ont. Hela hon var helt kritvit å helt väck. Nä det var mycket trevligare idag.

Igår va de 1år sen ja träffa alla härliga SHEDO-vänner för första gången. Vi va på bio i Lund då.

När vi kom hem så gjorde ja klart ett beställningskort. Blev nöjd faktiskt, väldigt annorlunda jämfört med de jag brukar göra.

Nu har ja o pappa vatt hos farmor en runda. Va kul att träffa henne igen. Vi satt o prata en bra stund om allt o inget.

På hemvägen skulle pappa in å handla lite snabbt. Jag satt kvar i bilen å lyssna på musik. Helt plötsligt kom nåt blått sken på husen å sekunden efter susa ambulansen förbi i en himla fart. Allt stanna upp för en sekund. Blev helt stel i hela kroppen. Sen kom pappa å precis när han klev in i bilen börja en ny låt på cdn. Det tog nårra sekunder innan ja fatta vilken låt det var, hörde inte riktigt iom att pappa kom. Men när ja hörde vilken låt de va kom en flashback å slog mig hårt i ansiktet. Fick exakt samma känsla som jag fick då när jag fick reda på att du hastigt hade ryckts bort från oss. Fick svårt att andas, tårarna bara rann och jag fick en så obehaglig känsla i hela kroppen. Jag lyssnade på den låten då under en period så jag förknippar den med det. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Kändes skönt när jag klev av bilen och kom ut i den svala luften. Kändes bra att komma ur bilen över huvud taget, kände mig instängd där på nåt vis.
Det är snart 4 år sen en ängel från himlen kom och hämtade dig. Jag tänker ofta på dig. Tänker på hur du hade sett ut om du hade fått leva vidare. Fast saknaden gör ont så vet jag att du har det bra där du är nu. Du leker med de andra barnänglarna.

Vid himmelens grind

Vid himmelens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.
Vid himmelens port
står tofflor i rad
när barfota änglar
går molnpromenad.
I himmelens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.

Britt G Hallqvist

Jag vill visa dig min kärlek,
ge dig allting fint
Jag hoppas, du vackra änglabarn i Himlen,
att min kärlek känns från jorden och enda dit

/ Sandra

Bloggcandy

Bloggcandy



Majamelon lottar ut en massa fina saker

Essmoscrappar

oxå.

/ Sandra