Dagen var riktigt plågsam. Bestämde att jag inte ville göra nåt på kvällen, att jag skulle va ensam hemma för jag ville inte följa med mamma och pappa. Men de sa att de inte tänkte lämna mig ensam hemma och bestämde att de inte heller skulle iväg bara för det. Det var inte alls popis. Visst jättesnällt tänkt av dem men det ingick inte i mina planer ju! Jag skulle va ensam på kvällen, jag skulle inte fira alls, bara va helt ensam och sova djupt djupt djupt. Även fast de skulle va hemma med mig så tänkte jag inte va med dem, jag skulle va uppe på mitt rum bland mina självskadesaker. Och jag tänkte absolut inte gå ut vid tolvslaget. Jag avskydde mig själv så himla mycket bara för att jag förstörde hela tiden för allt och alla. Sa att ja kunde följa me till Ohlssons på kvällen bara för att ja inte ville att mamma å pappa skulle va hemma för min skull men tänkte samtidigt att ja absolut inte ville dit. Dels för att ja skulle bli världens mest efterblivna människa om ja gjorde de och dels för att då skulle ja inte kunna genomföra mina planer. Var så att jag tänkte att det var lika bra att åka till Växjö för då skulle jag inte kunna ge min familj en dålig start på 2011. De fick ingen bra start på detta året så det var för deras skull jag tyckte att det nog var lika bra att åka dit. Innan jag skadat mig. Fast det ingick ju inte heller i planen så det var många tankar som krockade och det blev väldigt jobbigt.
Fick ett sms av underbara Jenny som undrade om jag ville bli hämtad av henne när hon skulle till Sofia. Blev jättelessen och gick å duscha. Ja ville ju va med dem på nyår samtidigt som jag inte skulle fira nyår alls. Kan inte ha bättre kompisar än dem. De vet min situation och stöttar mig hela tiden. Jenny fråga tom om jag ville va me å laga mat el om ja ville komma senare. När ja kom ut ur duschen prata mamma me Jenny o telefon och sa "åk me dem" innan ja gick upp på mitt rum. Va jättelessen när ja prata me Jenny. Sa att ja nog inte skulle va me för att ja mådde väldigt dåligt idag å för att ja va en så tråkig person. Jag skulle ändå bara förstöra allt om jag var med. Det gjorde jag förra året och ville inte göra det igen. Skulle ändå bara sänka stämningen med mitt tråkiga jag. Men Jenny lyckades övertala mig att följa med henne och det är jag väldigt tacksam för. Vi bestämde att hon skulle hämta mig 16.30 så skulle vi börja laga mat sen hos Sofia. Bara för att jag visste att ja inte va värd de som väntade på kvällen så drog ja 200 straffhack i förebyggande syfte.
Hade jättetrevligt hela kvällen. Lagade mat, spelade spel och hade jättekul. Ångesten slog till med jämna mellanrum och sa till mig hur dum i huvet ja va som hade kul. Att ja trodde att ja va värd de! De va ja ju inte!!!
Vid tolvslaget var vi ute å titta på alla fina raketer. De va kallt, regnade och blåste mycket. Höll på att blåsa iväg för mina stövlar hade inget vidare mönster på sulorna. Tänkte att det var ett år sen nu sen ja förstörde nyår sist. Att detta nyåret var så mycket bättre. Men att jag absolut inte var värd det.
Vid 2 kom Jennys föräldrar och hämtade oss. Då hade vi spelat mer spel, asgarvat åt laserturken och fågelturken och halvsovit.
Tack Jenny, Patrik och Sofia för en härlig kväll! Bättre vänner än er finns inte <3
Gott nytt år!
/ Sandra
fredag 31 december 2010
Nyårsafton
onsdag 29 december 2010
Mellandagarna
Juldagen och annandagen tog vi det bara lugnt. Fast inte pappa. Han hade fullt upp med att få bort snön på taken på Brafab. Vi brukar åka till faster på annandagen men det blev inte så detta året pga det. Ist så hjälpte mamma mig att packa och sånt. På måndagen och onsdagen var vi uppe i Ljungby med två stora lass. Bar ner en del i förrådet och fick in alla kläder och så.
Dan innan nyår var vi inbjudna till Ingar och Lasse. De berättade att Moa direkt hade sagt "jag ser att det är Eva och Sandra som är tomtar" när vi kom gående. Jahapp..så var det med det =P Kände mig så lost. Alle skulle iväg till nån. Som tur va prata ja me Johanna ett bra tag. Kände mig ändå så himla efterbliven...Alla planer inför nyårskvällen gick på högvarv och ställde till kaos. Hade alldeles för många dumma tankar och de hjlpte mig att få fyrkantiga planer på exakt vad och hur jag skulle göra för att slippa fira nyår.
/ Sandra
fredag 24 december 2010
Julafton
Ringde och önskade min goseanna på PIVA god jul. Hon skulle jobba tills på kvällen nån gång. Saknar henne så himla mycket! Vill träffa henne, men inte på PIVA har vi bestämt...
Efter det var det dags för mig att åka å tomta hos Pia =) Hittade en tomte grå stickad tröja som ja hade. Hade ett par svarta Pumamjukisbyxor oxå. "Det står puma på tomtens bak" sa mamma. Cool tomte sa ja =) Hade nåt skägg på mig för att ansiktet inte skulle synas och en lång tomteluva. De va jättekul att tomta. Barnens kusiner va där oxå och deras fam + mormor och morfar så de va ett trevligt litet gäng. Fråga om Meva vält julgranen än men de hade hon inte. Lugn de kommer svara ja. Faktiskt var hon väldigt lugn, inte alls så mevig som hon brukar va (studsig och allt annat som hon har för sig). Fast när ja skulle ge henne en julklapp var hon mer intresserad av att komma upp i mitt knä än paketen i sig. Tyvärr fick jag meddela Rasmus att dockorna var slut i år och Simon att det inte fanns nårra rosa bikinis med spindelmannen på. Sa till Svante att han hade vatt busig detta året och att han stod med på tomtens busiglista. Han stod precis på gränsen till att få nårra juklappar. Berättade att tomtenissarna har koll alltid, de finns överallt och ser en via satellitbilder uppe på Nordpolen.
Efter Kalle kom mormor och morfar. Vi satte oss ner och prata. Helt plötsligt knacka de på dörren. Tomten! =) Sammie var snabbt framme och skulle kolla vem det var. Han hade en jättefin tomtedräkt på sig. Men...trodde de skulle va Ronny men de var de inte de va Joachim! Alles önskan detta året var att det inte skulle komma nån tomte och så kommer Joachim! Ja trodde han skulle dö asså. När paketerna var utdelade så sa jag att jag tyckte att Alle skulle sitta i tomtens knä. Men de gick han inte me på ;) Frågade tomten oxå hur de kunde komma sig att de säger att alla saker är gjorda på Nordpolen men det står "made in Taiwan" på allt...Men de va tomtens hemlighet fick ja till svar.
Det är varmt med tomteklädera ute så inne va ett under att man inte smälte. Hade dubbla luvor oxå för att dölja ansiktet. Skägget stack i ögonen så jag knappt såg nåt och den ena tomteluvan höll på att ramla av. När vi gick så upptäckte jag att den suttit så långt bak att hela luggen syntes och när vi kom ut så ramla den av. Ja å mamma pratade mycket om Moa sett att det var vi el inte. Hon är för himla klurig den ungen så man vet aldrig med henne lixom.
När vi kom hem igen så öppnade jag mina sista paket och mamma hjälpte pappa med det sista med maten. Sen åt ja alldeles för mycket. Som vanligt. Efter maten så försvann Alle upp på sitt rum, han hade fått ett spel til PS3 som han ville prova. Vi andra satte oss i soffan och tittade på TV och höll på med våra julklappar. Sen var det dags för ris a la malta. Fattar inte varför man äter så himla mycket när man är proppmätt...
När mormor och morfar åkt hem fortsatte jag, mamma å pappa att titta på TV. El ja..sov till TVn..=P
Var en jättebra dag. Mysig och rolig. Fick bla ett fadderbarn i Indien, mikro, brödrost, soda streamer, pyjamas, choklad, pengar till en lampa som jag tittat ut, en bok och pysselsaker. Man har ju så himla dåligt minne att det är skamligt..
God Jul!
torsdag 23 december 2010
Lilljulafton
Hade en så olustig känsla idag. Ville va glad men var inte det. Hade sagt att jag ville till apoteket för jag behövde mer canoderm. Pappa å ja skulle ändå dit å hämta medicin åt farmor. Åkte dit och fick de fixat. Sen stanna vi å fika hos farmor en stund. Mysigt.
Innan vi åkte hem gick ja innom Netto och köpte en liten sak till en lek som vi skulle ha på kvällen när farmor kom till oss. Man köper ett paket och sen får de andra klämma på den och försöka lista ut vad det är för nåt. Den som kommer på det får paketen och blir den som ska köpa en ny paket till nästa år.
Gjorde nåt som jag blev rädd för idag. Hade lite bortförklaringar för att få göra de. Är arg på migsjälv för att ja gjorde de men ja va tvungen. De är min reservplan. Min trygghet. De kändes inte bra att göra de. Men ja va tvungen...
På kvällen kom farmor. Hon kom lite innan vi skulle äta. Var ett himla bra sätt för då hann hon aklimatisera sig lite innan de va dags att äta så blir de inte så mycket för henne på en gång. Vi satt å titta på TV å prata medan mamma gjorde vid julmaten. Pappa upptäckte att röret till hydroforen hade frusit sönder för de spruta vatten från ett ställe där så de va bara till att börja fixa med det.
När det var klart var det matdags. Så mycket man äter då äter ja inte på en vecka i vanliga fall. Men när vi satt där kom en underbar känsla. Tyckte de va så mysigt när vi va alla tillsammans och när vi va i köket sa jag att jag var glad för jag kände mig så. =)
När vi ätit klart hämtade jag paketen jag köpt tidigare. Mamma kom på vad det var. Ett gulligt ljus som såg ut som en ren. Sen tittade vi på en julkonsert på TV och sen klassiska bingolotto. Pappa vann nåt vet ja, men inte hur mycket. Jag fick en kaffebryggare av farmor i inflyttningspresent =) Bra för jag hade ingen och ville ha en även fast jag inte dricker kaffe. Är ju bra å ha när man får besök.
Ja å Alle bar in julklapparna under granen. Blev mycket för Sammie. Han ville så gärna öppna allihop men han var duktig och la sig framför granen och vaktade dem ist. Helt trött i hjärnan asså ;) Eftersom farmor skulle fira i Ljungby i år så fick hon sina julklappar idag ist. Hon ville inte asa med dem dit så hon öppna dem direkt ist. Hon blev jätteglad. Sen åt vi ris a la malta o julgodis. Gott =)
Fina Johanna ringde sen. Prata jättelänge. Farmor orkade inte se hela bingolotto så pappa å Alle körde hem henne lite innan. Efter bingot va slut titta vi på nåt annat, minns inte vad. Sov oxå ;)
Har vatt en mycket bra dag även fast jag inte är go på mig för de ja gjorde tidigare på dan. Eftersom de är jul nu så bestämde ja mig för att ta ledigt från mitt lilla "tvång".
/ Sandra
tisdag 21 december 2010
Kul å mysig sjukgymnastik
Idag var ja vatt sista gången i hela mitt liv på Markaryds vårdcentral som patient. Hoppas jag. Var hos Ulrika. Hon såg riktigt trött ut när jag kom. Fråga om vi skulle va ute el inne. Ville ut å gå. Hon tyckte att vi skulle gå in till stan ist för att gå runt sjön. Stan..byahålan menar du..=p Iaf gick vi dit och titta på klänning till henne som hon skulle ha till jul. "Dehär är ju inte sjukgymnastik Sandra..."De är de visst! Sjukgymnastik för själen och så tränas benet samtidigt!" Vi var först på Lindbergs, sen Hans o hennes. Sa att vi skulle in på Ayodas oxå och när vi va påväg dit så mötte vi mamma. Inne på Ayodas hitta ja en klänning till henne direkt. Vi la undan den så att hon kunde prova sen. Sen var de dags att gå tillbax till VC. Hade så mysigt. Blev en bra avslutning på sjukgymnastiken. Fick en jättekram. "Nu är ja inte trött längre, har inte ont i ryggen och så har ja hittat en klänning till jul, tack!". Kul att hjälpa dig!
Sen va ja uppe hos Ann och gav henne en ängel för att hon alltid är så snäll mot mig och har hjälpt mig mycket. Hon blev jätteglad =)
När vi kom hem så hade ja jättedåligt samvete för att ja inte gjort nåt vettigt. Tyckte de va så skönt att mamma sa att ja fick vila en stund. Asså..ja får väl vila om ja vill men kan inte tillåta mig det för att ja borde göra en massa andra saker så därför kändes de så bra att mamma sa att ja fick för då kunde ja göra de utan att känna mig pressad. Sov i nårra timmar men va jättetrött när ja vakna oxå. Begriper inte varför, tog visserligen mitt kortison lite senare idag men då brukar ja va piggare på kvällen å de har ja inte vatt. Ingar å Lasse kom in me en julblomma. Sen när vi satt å prata så höll ja på å somna.
Skulle gjort julgodis idag men palla inte efter att de vatt hos oss så vi ska göra de imån ist. Ska inte säg för mycket men ja kanske gör nåt imån på förmiddan. Har lovat att baka en toscakaka iaf men får se...
Somna nästan när vi titta på TV. Fattar inte varför ja är sånhär, va likadant förra julen även fast ja tatt mitt kortison som ja skulle. De är kortisontrött ja är oxå, de är inte alls den vanliga tröttheten som man kan styra över. Himla jobbig är den iaf.
Igår va ja o mamma på vårdplanering med Ljungby kommun. De bestämdes va ja ska ha hjälp me när ja flyttat å gjorde upp ett preliminärt schema. AL va me som psykkontakt. De va bra för hon kom på vissa saker som inte ja tänkte på att fråga.
De bestämde att de inte skulle ha mina mediciner och vassa pysselsaker inlåst i medicinskåpen i min lägenhet utan de skulle va inlåst hos dem ist så att ja inte fick för mig att bryta upp skåpen. Suck, hur visste de att ja tänkte göra de..? =P
Vi bestämde vilka vassa saker de skulle låsa in och när ja får använda dem. Mamma sa att de har mina vassa pysselsaker som sax, pincett å passare. Sen va de nåt om ja skulle få pyssla hemma el bara på aktivitetsverkstan där de är personal med pga de vassa sakerna. Mamma sa att ja skulle få göra de hemma eftersom ja har så mycket saker. "Ja hon kommer ha halva lägenheten full av saker" Ehh..ja pysselsaker då, inte vassa saker, la sa ja på skämt. Alla skratta och ja tänkte typ "ni skulle bara veta vad som finns i gömmorna..."
Efter mötet gick ja å AL till 11. Prata lite om hur mötet va å mina nyårsplaner. Har vatt väldigt orolig inför de för ja har inte vetat va ja skulle göra. Hade planerat en massa dumma saker för att slippa. AL tyckte inte de va så himla bra.
När ja kom till lägenheten sen så hade pappa å Sammie inte kommit för de sto i kö på E4 å hade gjort de i 1h. Men när de hade kommit så kom faster förbi av en slump. Kul å visa henne lägenheten. Hon hjälpte till att bära in soffan å de andra sakerna. När vi sen skulle sätta ihop soffan saknades 2 ben. Men den va jättesnygg iaf!
När vi titta igenom flyttkartongerna efter nårra böcker så undra ja varför ja hade en massa böcker om bygg. Sen hitta ja nåt pinsamt och sen såg ja att de inte va mina saker utan Jons =P
Vi fick upp hissgardinen oxå efter många försök. Att de skulle till en man för att klara de =P
Påväg hem igen så ringer min underbara Jenny. Pratar jättelänge och bestämmer att ja ska komma ner till henne i Lund på nyår. Blev så himla glad! En massa ångest å oro försvann. Senare på kvällen ringde fina Johanna. Mysigt att prata me henne. Prata i över 1,5h! Längre än mig å Jenny tom. Prata me henne ikv oxå =) En av alla fina SHEDO-vänner <3
En annan som ja prata me igår va min underbara älskade ANNA. Ringde till PIVA igen, visste att hon skulle jobba idag om hon inte fortf va sjuk. Micke svara å sa att han inte visste om ja kunde prata me henne men de gick. Hon vill alltid prata me mig sa hon =) Vi prata rätt länge. Blev glad att hon tog sig tid till de. Hon skulle jobba både jul å nyår. Som vanligt. Va skönt att höra att allt va bra me hennes vovvar. Blev orolig att hon vatt hemma pga att nån av dem va sjuka. Hon sa att ja inte skulle göra nåt dumt på nyår. När ja berätta att de satt högfungerande Asperger på mig som en arbetsdiagnos blev hon inte så glad. "Du vet va vi har pratat om, bara för att de säger de så behöver du inte leva upp till det. Det står så mycket skit i din journal att mindre än hälften vore nog. Jag tror inte att du har det för du har förändrats sen de började prata om att du har en NP-diagnos" Ja jotack ja vet. Ja har börjat ifrågasätta allt ja gör om de är rätt el fel.
Älskade Anna. När ja vakna var ja jätteledsen men efter att ha pratat me dig så kändes allt mycket bättre. Du är bäst i världen, hoppas att mitt lilla paket kommit fram till dig <3
Nu ska ja nana, är jättetrött!
Gonatt på er!
/ Sandra
lördag 18 december 2010
Jobbigt
Kan börja skriva att ja upptäckte att mitt inlägg om SHEDO-träffen av nån anledning inte publicerades men nu är de gjort iaf =)
Har vatt en jobbig dag idag. Har bestämt nu i flera dar att ja ska röja på mitt rum men inte kommit nånstans me de. Idag fick ja undan klädberget iaf. Sen skulle ja sätta mig me nårra papper .
Pappa kom å frågade snällt om de hänt nåt.
-Nej de har inte hänt nåt
-Men va är de då?
-Inget
-Men de syns att de är nåt
-MEN DE ÄR JU INGET SÄGER JA JU LÄMNA MIG IFRED!
Sen blev mitt rum ännu stökigare å ja gick å la mig på sängen för att inte göra straffhack iaf. Låg å fundera på antalet straffhack. 10? Nä 30 är minsta, ja va ju tyst nere i köket när han prata med mig.
Sen ropade pappa att han skulle gå ut. Dörren va stängd så mitt ok hördes inte ner vilket resulterade i att pappa ropade ett par gånger och mitt svar blev tillslut "MEN JAAAAAAA!!!"
Låg fortfarande kvar i sängen och funderade på antal straffhack. Var uppe i 50 nu.
När pappa kom in igen så kom han upp å fråga om ja ville va me å laga maten.
Mmm svara ja fast ja inte ville.
-Ska vi göra den nu el när mamma kommer hem?
-Vet inte spelar ingen roll.
-Va tycker du?
-Men ja tycker inget!
-Ok då gör vi den sen
Nu är ja uppe i 70 straffhack. El hur va de? Va de 60? Nä. 80? Äh ja minns inte ja gör 100 så räcker de...
Sov vidare sen tills mamma kom hem. Vi va nere å titta på min soffa som kommit å sen började en film lite innan vi skulle äta. När de va 30min kvar på filmen börja ja känna mig konstig. Mådde jätteilla å hade ont i magen. Spydde upp allt (faktiskt inte med vilja) och gick å duscha. Sen titta vi på sista avsnittet av Maria Wern från i onsd. Efter de va de nåt program om tårtdekorationer. Va häftigt faktiskt. Giganstiska å jättefina tårtor. De vägde över 300kg! När de va slut titta ja på "ja undkom döden" mamma å pappa sov.
Nu ska ja försöka sova igen.
Gonatt på er!
/ Sandra
torsdag 9 december 2010
17 år
Idag är de 17 år sen vi kom hem från Sri Lanka med en liten Alle. Helt sjukt att de är så längesen! Ja minns lite från det faktiskt. Vi mellanlandade i Abu dhabi el hur de nu stavas som ligger nånstans i Förenade arabemiraterna. Det var iaf då ett väldigt billigt land där man kunde köpa allt för ingenting. Man fick lämna planet under tiden och pappa ville det men fick inte för mamma för hon trodde att han skulle missa att gå på planet igen. När jag undrarde vart vi var sa de att vi var i öknen. Öken för mig då var bara sand, sand och sand. På sin höjd en pyramid och en palm vid en liten vattenpöl. Kunde inte förstå hur man kunde leva på ett sånt ställe (på Sri Lanka hade ju människorna det mycket svårt och där fanns ju ändå några hus!) och tyckte synd om alla människorna som gick av där. Världen ur ett barns ögon =)
När vi kom till Amsterdam var det dags för planbyte. Det blev ett ganska litet plan och jag frös jättemycket. Fick låna pappas tröja. Har ett kort på det som är taget när vi kom från tullen. Sen minns jag inte så mycket mer än att jag tyckte det var mycket snö. Det jag tyckte var roligast den dan var att mormor, morfar och farmor hade satt upp en massa adventskalendrar och en paketkalender till mig och när vi kom hem till Markaryd fick jag öppna alla.
Paralell då och nu.
Kroppsvisitationer - när kriget var som närmast oss på Sri Lanka så var det andra sidan floden. Vårt hotell låg vid en flod och andra sidan var det ett industriområde och där bakom sköt de ihjäl varandra hej villt. Man hörde skotten på hotellet...När det var så nära fick vi utegångsförbud från hotellet och överallt på hela hotellet stod det soldater beväpnade med K-pister. Vid uppfarten, ingången, hisschakten, trapporna, restaurangerna, överallt. Och varje gång man skulle byta våning skulle de kroppsvisitera en. Det var inte så populärt och ännu värre blev det när jag var tvungen att lämna ifrån mig min nalle som jag hade med mig nästan överallt.
På psyk är det vanligt att jag blir visiterad. Förutom att de gör de innan man kommer in på avd så ska de varje gång de försvinner en kniv efter maten el nåt tvunget visitera en. Det brukar låta "vi visiterar Sandra och hennes rum först innan vi letar igenom avd". Suck..Brukar säg att jag inte tycker det är roligt att ta knivarna längre och att gafflarna är bättre om man vill skada sig med dem. Sen brukar jag avsluta med att "om jag hade tatt dem hade jag inte vatt så dum att ha dem på mig el gömma dem på rummet". MEN...Det är himla kul att bara gömma dem =P
Psyknytt
Va uppe hos AL igår. Kände mig riktigt dålig. Dunderförkyld och inte riktigt koll på vad som är verklighet. Hon fråga hur det gick med mitt lilla tvång, att jag måste göra 30 hack i armen varje dag. Sa att det är svårt och läskigt att ens tänka tanken att bryta det.
-Men om du bara får göra 10 då?
-Va? Vaddå får?
-Ja, om du bara får göra 10 hack om dan?
-Så jag får göra 10 asså?!
-Men suck...Ja så kan man ju oxå se det. Men ja, det får du. Om det är mindre än 30 så får du göra det.
Wow! Jag får göra 10 hack!
Undrar om allt under 30 är tillåtet då, det ska jag fråga nästa gång. Isf kan jag göra 29 helt "lagligt". Det värsta är att jag har inte ens dåligt samvete för det. Är det för att hacken inte är djupa, för att de lixom räcker om de blöder? Hade de vatt annorlunda om det hade behövt sys? Är så arg på migsjälv att jag inte känner dåligt samvete för det. Den ångesten som fanns efter benbrottet är som bortblåst och efter den allvarligaste intoxen oxå. Jag kan inte känna som jag gjorde då hur mycket jag än försöker. Usch, fy vad jag avskyr migsjälv!
En gång när jag skulle köpa en ny skalpell på Panduro i Växjö (skulle faktiskt ha den till mitt pyssel) så sa kassören "Men den funkar bara att skära i papper med". Hade bara sån himla lust att svara "ja, vad trodde du?"
Idag har mamma hjälpt mig att packa ner saker från mitt skrivbord i lådor. Hittade 1ton papper som jag måste gå igenom, blä! Många av dem var brev från förvaltningsrätten när de prövat LPT, journalkopior, resultat på behandlingar och prover, mm, fastnar alltid i det och ändå blir jag lika irriterad varje gång för att det står så himla mycket skit rent ut sagt.
I tisdags gjorde Demonen sig påmind riktigt ordentligt. Jag och Ulrika var ute och gick och helt plötsligt kom han flygande från ingenstans. Vi var nere vid Hunes idrottsplats och jag fick inte gå uppför backen och inte över bron utan var tvungen att antingen gå runt hela skolan el ner i bäcken. Det fick jag inte för Ulrika. Hon tog tag runt armen och drog mig uppför backen. Sen skulle vi komma tebax till VC och jag fick inte gå den närmsta vägen, längs stora vägen heller utan var tvungen att gå runt vid Sjögården. Men Ulrika höll i mig oxå gick vi närmsta vägen iaf. Det kändes inte alls bra. Funderar mycket på vad som kommer hända nu när jag inte följt hans regler. Är orolig för Ulrika oxå. Sa det till henne men hon tyckte inte att jag skulle va bekymrad över det. Men jag är ändå rädd att hon ska va ett paket nästa vecka...
Prata me AL i eftermiddags. Hon sa oxå att det bara är Demonen och inte verklighet och att det är jag som bestämmer och inte han. Men det är inte så enkelt. Demonen är stor, lång, stark och väldigt bestämd. Gör man inte som han säger så blir han jättearg och då råkar man illa ut.
Igår berättade mamma en sak som kändes rätt otäckt men ändå så fantastiskt och roligt. Katarina hade vatt på Sri Lanka på nåt arbete för BFA. Hon hade vatt på barnhemmet Sara bodde på och träffas hennes biologiska mamma och bror. Sara var som en kopia av broren. Katarina hade pratat med personalen på barnhemmet och de hade hjälpt henne att hitta dem.
Hon hade även vatt på Alles barnhem. Hon sa att de var jättefint än, som en oas i allt kaos. Fantastiskt att det är så bevarat efter kriget. Ser fram emot att se bilder därifrån.
Men Sara..Får så många tankar...Katarina var där nere i 3v och hittade mamman och broren på den "lilla" tiden. Skulle det va lika lätt att hitta Alles biologiska mamma? Och hur känns det egentligen för Sara?! Att helt plötsligt få en till mamma och bror, att helt plötsligt få en bild av dem, att helt plötsligt vara lik nån? Måste kännas jättekonstigt!
Mina chanser att hitta mina rötter känns betydligt mindre för att mitt barnhem inte är kvar på samma ställe längre och att mamma och pappa inte fick åka ner och hämta mig. Vi vet lixom så mycket mer om Alles bakgrund även fast vi inte vet mycket. Alle va 7v när vi kom ner till honom och jag var 2mån när jag kom till barnhemmet och 6mån när jag kom till Sverige. Det blir ju lite skillnad...
/ Sandra
söndag 5 december 2010
SHEDO-träff
Igår var jag i Lund på SHEDO-träff och träffade ett helt underbart gäng =) Vi hade mysigt och pratade om SHEDOs verksamhet, lagade mat, pysslade och lekte. Egentligen va det inte slut förrän idag men jag kunde inte stanna över natten. "Plikten" kallar... =/ Men jag är glad att jag kunde va med ena dan iaf.
Va inte så pigg på morronen. Va arg på migsjälv för att jag inte kunde se fram emot träffen även fast jag visste att jag kommer tycka det är jättekul bara jag kommer dit. Blev irriterad på småsaker som att halsbandet hade trasslat ihop sig el att min blus hade blitt skrynklig i gardroben.
Pratade inte så mycket och tyckte ja va allmänt otrevlig. Mamma frågade om de va nåt mer ja önska mig i julklapp än saker till min lägenhet. Hon och pappa skulle till Center Syd och julhandla. Ska tänka sa jag. Hade ju faktiskt en lista i moblilen där jag skrivit upp lite saker. Om jag skickar den slipper ja prata men då blir risken större att de är nåt hon inte förstår och då måste jag ändå prata. Men, det största problemet...Jag är ju inte värd nårra julkappar iaf! Mådde illa när ja tänkte tanken att skicka iväg listan men jag gjorde det tillslut. Tyckte lixom "jaha, här har du vatt så himla otrevlig, svarar bara på tilltal ibland, självskadar så att andra mår dåligt av det mm mm oxå tror du att du är värd att få julklappar?! Är du helt jäkla dum i huvet eller din störda idiot?! Du är bara så himla egoistisk så det finns inte! Och du är inte värd nåt annat heller för den delen! Looser du är ju helt sjuk i huvet...!" Somnade sen i bilen som vanligt. Kände mig sådär konstigt kortisontrött även fast jag faktiskt tatt det innan vi åkte.
Kom fram till centralen och möttes av ett härligt gäng. Vissa som jag kände sen innan och vissa nya. Skulle ha samling där för de som ville ha följe till Linerogården. Lilla Y hade blitt jättestor, himla härlig unge =)
Jag gick in på pressbyrån lite innan vi skulle åka för att ta ut pengar. När jag gick ut igen var alla borta. Jösses tänkte ja..Har vatt här i 15min å har redan slarvat bort mig, typiskt mig =P Sen är de ju dehär när bonden kommer till stan...Jag visste att vi skulle åka buss nr 6. Hittade en buss som det stod 6 på men tyckte att det var lite konstigt att ingen av de andra stod utanför och väntade så faktiskt gick jag inte på utan försökte hitta nr till nån av de andra. Som tur var kom Liv halvspringandes med lilla Y så jag hängde på henne och kom med rätt buss. Den där andra bussen jag tänkte hoppa på var ju ingen stadsbuss, den gick visst till Sjöbo =P
Begriper inte varför det låser sig när jag kommer tillsammans med andra. Blir bara så pinsamt tyst och vet inte vad jag ska säg. Vågar inte säg nåt heller. Är bara rädd för att det ska bli fel. Känner mig dum å vill bara försvinna. Sofia va snäll å mjuka upp mig lite så jag iaf vågade svara på tilltal.
När vi kom fram till Linerogården samlades alla för att presentera sig och sen prata om SHEDOs verksamhet. Efter det lekte vi lite lekar, pysslade och lagade mat. Johanna O och Sofia kom på att de skulle göra en avgutning av sin hand i gips och började gipsa in sig 10min innan maten. Men de gick bra ändå.
Tyckte att de gick bra när vi va i pysselrummet men när vi skulle äta blev de jobbigt. Tänkte att de är fler här som inte gillar att äta så de är lugnt. Men kände mig störtdum när jag satt vid bordet. Fick sånnadär störiga "strokespasmer" i armen och kunde knappt hålla i glaset. Kände att jag började må riktigt dåligt efter en stund. Blev jätteyr och mådde illa så jag gick ifrån en stund. När jag kände mig bättre gick ja in i pysselrummet igen. Vi var nårra stycken som satt där och gjorde bla julkort och pratade om allt möjligt och bytte lite erfarenheter med varann. Hade riktigt mysigt.
Elin tar kort på en pepparkaksdeg el nåt
Nån, minns inte vem: Va gör du?
Elin: Jag dokumenterar. Tänk va roligt att ha om när SHEDO firar 100årsjubileum!
Jag: Man skulle framkalla epileptiska anfall så där fanns en massa saker man kunde göra, ex tv, dvd, tv-spel mm.
Sofia: Jaha så där fanns en massa sånt som blinkar
Sofia hade ett partytrix ja blev riktigt impad över asså! =) Nu vet jag va ja ska göra nästa gång ja blir isolerad. Man ska inte tänka såhär, ja vet men min läkare har sagt att ja kommer att va inlagd fler gånger och personalen säger "åh kan du inte ta me de nästa gång?" så vad spelar det för roll?
Mitt i allt trevligt prat kände jag att ja börja bli konstig. Blev jätteyr, ögonen flackade och fick en olustig känsla i hela kroppen. Gick ut ur rummet för att se om det blev bättre. Skulle ändå ta mina mediciner. Sen försvann vänstersidan och allt blev svart. När ja vakna igen va Sofia den första jag såg och min direkta fråga blev "va har ja nu gjort?! Ja hade inte gjort nåt, men ja hade ramlat å slagit i huvet och tappat medvetandet nårra min och krampat lite. Hade ont i hela kroppen efter kramperna men tyckte inte att ja skulle ligga där på golvet å skräpa. Försökte resa på mig, blev yr och upptäckte att min vänstersida inte funkade som den brukade. Speciellt inte armen. De satt rätt många runt mig och hjälpte mig. Blev inte så glad när ja fatta att ambulansen skulle komma. Men ja sa att ja skulle bli hämtad av mina föräldrar om 1h så jag fick stanna kvar. Tiden efter bortfallet var ja väldigt förvirrad som vanligt. Brukar bli det. Minns inte så mycket av vad som hände men ja blev väldigt orolig över en viss kärlek vid första ögonkastethändelse oxå trodde ja att ja va i Växjö. Pinsamt men det kan hända att ja sagt endel väldigt lustiga saker sen ja vaknade till för de brukar ja göra. Blir nästintill överaktiv ibland för att visa att de inte va så farligt de som hände. Sen somnar ja plötsligt stenhårt helt utmattad.
Usch tycker de va så himla förargligt de som hände. Alltid ska man trassla till de å va en stor börda å ställa till problem! Ja avskyr de! De som kändes bra denna gången är att där va fler som vet hur de känns att alltid va den som de händer nåt med. Och för en gångs skull suckade inte ambulanspersonalen när de kom till mig. De gör de i Växjö, Ljungby å Markaryd.
Sen var de dags för mig att åka hem. Mamma å pappa hade vatt på restaurang å bio efter julhandeln å skulle hämta mig när de va klart. Sofia följde mig ut till bilen.
Tack alla underbara SHEDO-vänner för en jättetrevlig och mysig kväll! Hoppas vi ses snart igen!
Jahapp 2 advent idag då.
Men så himla bra denna dan började då! Gick å hade vänsterbenet släpandes efter mig och tänkte att i trappan sätter jag ner vänsterbenet först hela tiden så går de nog bra. Men katten heller de gick två sten sen ramla ja resten. Aja ner kom ja iaf och ont gjorde de.
Idag ska ja göra en massa julkort å börja leverera mina beställningar =)
Kram på er!
/ Sandra
torsdag 2 december 2010
Att planera sitt öde
Jaha..Idag va de dags för nytt hjärnskrynklarsamtal då. Innan va jag hos AL, min ssk. Hon berätta att Hanne inte ville att hon skulle vara med och att hon även tänkt prata med mamma ensam. Kul...or not...Jag sa att jag ville att hon skulle vara med och att jag ville ta upp en sak när inte mamma var med.
Sen pratade vi om "planerandet av mitt öde". Senaste tiden har jag inte skadat mig så mycket. Fysiskt...Men som många vet kan man ju skada sig så det inte syns och de verkar "det kunniga folket", dvs vårdpersonalen, ha kommit på nu. Film, musik och framför allt internet har blivit fiender.
När tankar som inte borde få finnas finns
När förbjudna tankar kommer
När hjälpsamma människor hjälper
Då blir det fel
De de tar död på tankar som inte borde få finnas
De tar död på förbjudna tankar
De stjälper när de tror att de hjälper
För de hjälper dig att ta död på dig själv
-Hej Sandra, kul att se dig. Förra mötet var under all kritik, det var en kamp och vi nådde inte fram till varandra för i en kamp finns bara förlorare.
Ja förra mötet var en ren mardröm rent ut sagt men kamp vet jag inte, var snarare en kamp efteråt att stå emot allt jag inte borde göra. och nej, det lyckades inte...
- Jag har faktiskt bett om att få prata enbart med dig och Eva för att sist gick det för snabbt när AL var med. Hon lixom sa vad vi skulle prata om och det var som om att jag pratade med henne och inte dig.
- Jo men det var ju för att jag bett henne säg saker som jag glömde bort även fast jag skrivit en lista med saker jag ville ta upp. Och sen tyckte jag inte att hon sa så mycket.
- Nej hon sa kanske inte så mycket men du fick inte tillräckligt med tid på dig att prata om det du ville.
Ärligt, så ville jag inte prata alls så det gör inget...
-Tycker du att saker du brukar tycka är roligt är roligt?
-Nej
-Vad gör du om dagarna?
-Helst inget, ibland sätter jag på en film för att det ska se ut som om jag tittar på den fast ja stirrar ut i tomma intet
- Så du sitter fortfarande mest tyst och still och bara tittar rakt fram?
-Helst, fast jag vill att det ska se ut som om jag gör saker och ibland måste jag. Typ lagar mat, städar, el stryker el nåt. Verkligen avskyr när ja går hemma hela dagarna och inte gör nåt oxå kommer mamma hem och får börja direkt!
-Ok, har du ont i benet?
-Jag tar fortfarande oxynorm...(för er som inte vet är det ett morfinpreparat)
-Än?! Det är ju över 3mån nu då ju!
-Jo jag vet men jag sa att jag ville ha recept på tramadol el nåt men Jonas förlängde oxynormen ist
Ok, den biten har jag inte hand om. Hur sover du?
-Inte så exemplariskt, brukar somna vid 00, vaknar av värk vid 3 och sen 4 och 5, sen har jag svårt att sova
- =/ Ajdå..! Det var inte bra, det blir inte så många timmar sammanhängande
-Hur är det med aptiten då?
- Inte så mycket på den fronten heller...
-Nej, som vanligt då... Du ska få fylla i ett MADRS-S - formulär, vet du vad det är?
-Ja, jag fyllde i ett sånt när jag gick hos Eva. (MADRS-S är ett formulär som mäter graden av nedstämdhet.
-Ok, ska bli intressant att se hur du svarar på orospunkten.
- 4 el 5/6, fast jag satte 4/6.
- =/ Åh, så pass...
..........
- Jadu...Det resultatet var ju inte så bra...Men det sysns på dig oxå, du ser inte pigg ut. Det vi ska göra nu är att vi höjer antidepp oxå får du en ny sorts insomningstabletter som verkar lite annorlunda. 10mg blir bra.
-Men styrkorna är ju i 5mg el 7,5mg...
-Hmm...Ja just det...Men du får 2st 5mg då, 7,5mg räcker inte för det hade du förra gången du hade denna.
Jag ska höja din antidepp oxå...
Ehh..Du dricker inte ditt schampo va?
-Ehh..Nej..??
-Nä, bra för du får inte få det i dig.
-Ehh ok...
Helt sjukt, men bara för det var jag självklart tvungen att kolla varför det var så himla viktigt att jag inte drack det. Blev väldigt förvånad över resultatet.
Substansen kan ge mycket allvarliga leverskador och pat som har läkemedlet i tablettform följs regelbundet upp så att levern inte tar stryk. Min lever är redan mörbultad.
Min antidepp ska inte heller blandas med det eftersom de integrerar och blir ännu giftigare tillsammans.
Och tillslut så ska substansen inte ges till personer med binjurebarksinsufficiens eftersom den reducerar ACTH.
När jag tatt reda på detta insåg jag att jag har haft ett riktigt rävgift som schampo i 1,5år. Jag kan hämta ut 120ml 1ggr/mån helt gratis och skulle jag vilja ha mer finns det receptfritt i 60ml flaskor.
Helt sjukt, varför tänker jag såhär?! Får bara en himla massa tankar vad som händer om man skulle dricka det, om man blandar med andra läkemedel som är levergift + att skölja ner allt med nåt som sänker pH-värdet i magen eftersom den substansen tas upp fortare då...
Varför är inget kul längre? Varför känns allt som ett måste? Varför blir jag jätteirriterad så fort jag tappar en penna el om min mössa inte ligger på de ställe jag tänkt? Varför blev jag jättearg å irriterad bara för att jag tappade mina mediciner över hela golvet? Varför varför varför?
Hur kan ja gå från att vara ok till helt katastrof på 2 sekunder? Varför kan jag på ingen tid alls gå från att prata "mycket" till att inte ens svara på tilltal? Hur kan jag gå från att faktiskt göra nåt till att bara sitta tyst och blickstilla å bara glo rakt ut i tomma intet? Varför kan jag bestämma mig för att göra ett kort och sen tänka att jag inte orkar för att linjalen inte låg så att jag såg den?
Min läkare säger att ja är deprimerad, är de så "enkelt"...?
Jag har börjat titta på Saw-filmerna. De är äckliga, groteska, hemska, otäcka, vidriga mm mm men jag kan inte sluta titta på dem även fast jag mår illa av det å får läskiga tankar. Det går bara inte. Det har blitt ett nytt sätt att göra mig illa på nåt vis. Och helt plötsligt blir inte mitt självskadebeteende så himla svårt känns det som. Det personerna i filmerna gör är mycket värre. Men skillnaden är ju att de gör inte det med vilje. Men likheten är att båda parter gör det för att överleva...
När ja skadar mig får jag ångest för att jag vet att jag sårar mina nära. Men ändå har det blitt som ett slags schema som visar hur mycket jag måste skada mig efter varje gång jag gjort nåt fel. Ex om jag skulle säg nåt som sårar nån måste jag göra ett visst antal ränder och nästa gång jag sårar nån så måste jag göra lika många igen för annars tänker jag "klart jag måste göra lika många, annars betyder det att den personen inte är lika mycket värd som den andra". Ett slags tvångsbeteende som är väldigt svårt att ta sig ifrån och skapar väldigt stort obehag när jag försöker bryta mönstret.
-Men varför är du arg nu?
-Vet inte
-Vad har ja gjort för fel?
-Inget
-Men nåt måste det va?
-Nej!
-Varför är du arg då?
-MEN JAG VET JU INTE SA JA JU!!!!
Varför är jag så nedrans envis när det gäller vissa saker? Tex om jag blev arg och helt plötsligt inte vill titta på ett program på TV. Sen när den där värsta ilskan lagt sig efter en stund och jag tänker att "men jag kan gå ner och titta nu" så är det en annan röst som säger att "nej det ska du visst inte, du har bestämt att du inte ska se det och då ska du inte ge dig heller".
Åhh! Varför blir jag sån?! Jag vet verkligen inte varför och det är skitjobbigt!
-Har du opererat dig?
-Va???
-Har du operertat dig? El ville du det el skulle du el hur var det?
- X??
-Ja
-Ehh..Nej det har jag inte. Har inte pratat om att jag vill det heller
-Så du har klarat det helt på egen hand?
-Ja..
-Bra Sandra!
-Ehh...Tack =/
Det finns en försäkring som kallas drulleförsäkring, hade den gällt inom sjukvården hade många fått stora skadestånd asså...
En rolig sak jag hörde när jag låg inne efter att ha brötit benet var:
-Är Sandra här?
-Ja, hon ligger på sal 2 och 6...
Personen som svarade var inte av svenskt ursprung och brukade blanda ihop småord som "och, eller, i, på, under, över mm. Kan det va det som kallas prepositioner?
Nu har det kommit svart på vitt, jag har både papper och ord på det. Jag avskyr det och är väldigt ledsen för det. Det blir ett självhat, självhat måste straffas för att jag inte är värd bättre och straffar jag mig så måste jag straffa mig en gång till för det. Den onda cirkeln är sluten...
/ Sandra
lördag 27 november 2010
måndag 15 november 2010
Right round
Allt snurrar runt runt. Har ingen koll på nåt alls. Bara följer med strömmen.
Var längesen jag skrev nu. Men under den tiden har ja hunnit bli överkörd, trampad på och kallad både det ena och andra av sjukvården. Är det konstigt att man inte bryr sig? Att man slutar tro på sig själv och allt annat?
De kan säg att ja ser ut som en död fisk, säg att ja är helt jävla omöjlig, är ett psykfall men de kan inte lämna ett besked till mig om att de har en utredning på gång el att de skrivit ut en medicin till mig. Nejdå, det ringer de och säger till mamma. Jag är faktiskt myndig! Det är mig de ska ringa till!
När en god vän till mig som är förlamad i både armar och ben berättade för mig att hon hade blitt lämnad ensam i 18h för att de sa att hennes förlamning var psykisk och att hon egentligen kunde röra sig om hon bara ville hoppades ja på att det hände den gången och ingen mer. Att det va nån klantig idiot som gjorde bort sig på hennes bekostnad och att det aldrig mer skulle hända igen. Men nej, jag hade fel. Som tur var hände det inte min vän och det som hände var inte alls lika extremt. Men det som hände, hände mig och det var fruktansvärt kränkande och jag ville bara bort efteråt. Och då menar jag verkligen bort..
Att ligga på golvet och inte kunna resa sig för att man inte har känsel i ena kroppshalvan och få höra "ska du upp å gå få du resa dig själv, det är ingen som kommer och lyfter upp dig" är bland det hemskaste jag vatt med om. Inte bara för att det sårade mig fruktansvärt utan att jag även blev väldigt väldigt rädd när känseln och styrkan bara försvann sådär. Jag ville inte bli upplyft av nån, jag ville ha hjälp upp bara. Kanske en räckande hand men mest av allt nån som trodde på mig, lyssnade och respekterade mig. Och nån som förklarade vad 17 det var som hände egentligen. Varför försvann känseln helt från vänstra sidan 2ggr på så kort tid?
"Men du har visst känsel, du kunde ju gå när du kom hit". Ja när jag kom hit ja, men det är över 2h sen och det är andra gången på så kort tid som jag faller pga att känseln försvinner. Det är grymt obehagligt!
Jag lever i min egen värld. Ibland vet jag inte vad som är rätt el fel, vad som är sant el inbillning, vad som är upp el ner el nånting annat. Men när jag väl vet nåt som är sant så är det ingen som tror på mig el så blir ja ignorerad.
De säger att ja inte sköter migsjälv, att ja inte tar tillräckligt med "vuxet ansvar". Men jag får ju inte chansen att visa vad jag kan och om jag visar det är det ingen som ser mig.
Jag ser ut som en död fisk. Visste ni det? Om inte så vet ni det nu. Jag ser ut som en död fisk. Det är sant för det var en läkare som sa det och allt en läkare säger ska man lyssna på för det är sant, de vet bäst osv osv. Man kanske bara inte ska säg det till en som inte sagt ett knyst på 3 dar pga bla depression.
Idag har jag vatt hos Ulrika sjg. Vi spela fotboll =) Hon är jättemysig asså. Gillar verkligen henne. Känner mig gladare när ja är hos henne. Från att ha vatt jättetyst och deppig hela dan till att bli glad, skratta å prata. Och då menar ja prata, inte bara svara på tilltal. Med tanke på mina nya smeknamn där smeknamnet börjar på S så skulle Ulrikas kunna bli Underbara Ulrika =)
När ja kom hem så kom Moa in. Hon är för himla smart den ungen asså! Hon läser hur perfekt som helst och är riktigt snabbtänkt och ändå är hon bara 5,5år. Hon fick se mina kort som ja knåpat ihop de senaste dagarna så hon ville oxå göra sånna så nu är hela mitt golv fullt av smutsiga stämplar, papper, tuschpennor och lim och glitter. Hade riktigt mysigt. Hon gjorde nårra julkort. Fast pallar inte städa, men måste iaf tvätta stämplarna annars blir de förstörda.
Mamma kom just hem. "Det har hänt en olycka på E4, man ser blåljusen och ljusen från bärgaren från vårt sovrum. Gick ner och tittade och ja, där var fullt pådrag. Fick en klump i magen. Hur ska jag kunna jobba inom vården?
Men ser man det från ett annat håll, att olyckor tyvärr inte går att förhindra och när de hänt så vill jag hjälpa de skadade att bli bra igen, så vet jag att det är inom vården jag vill vara. Som vårdare och inte patient då för er som läser detta och är mina vårdare. Viktigt att poängtera det men använd det inte emot mig är ni snälla...
Min kärlek till barn gör viljan att bli klar barnssk starkare. Barn ska få vara barn. De ska ha roligt och leka och inte vara sjuka och va sängliggande. Reklamen för Barncancerfonden där 3 barn sitter på en varsin stol och en är tom och de säger att i var 4e familj händer det otänkbara gör riktigt ont i hjärtat. Likadant den för hjärtforskning där personer i olika åldrar säger jag skulle egentligen inte varit här och en brud i slutet säger min pappa skulle vatt här.
Reklamen för Min stora dag får mig verkligen till att vilja bli klar med min utbildning och börja hjälpa. Min stora dag är en stiftelse som hjälper svårt sjuka barn att förverkliga sina önskedrömmar.
Idag hade jag tänkt att jag skulle göra en rad olika saker men som vanligt har jag inte gjort nåt av det. Suttit å gjort ingenting. "Jag gör det jag är bäst på nu, ingenting" som ett av mina vak sa till en av kollegorna när ja efter många timmars tjat hade gått upp ur sängen och satt mig i soffan och glodde rakt fram och vägra prata. Hurra men kul för dig då för att du har betalt för att sitta å glo på mig i ca 1h i taget så att ja inte gör nåt ja inte borde...
Jag funderar mycket på mina ihoplappade armar. Jag bryr mig inte om att de är fula el om det blir fler för ja är ful redan sådet spelar ingen roll. Men inom vården där jag vill jobba är det kortärmat som gäller. Hur kommer folk reagera? Kommer ja ens att få nåt jobb med dehär armarna?
Sen slog en annan tanke mig. Tatueringar...Vissa har det över hela kroppen och det gör ont att sätta dit dem men det är helt ok att göra så. Skulle det va tillåtet att skära sig om jag betalade för det? El ännu bättre om jag tar betalt för att skada mig inför publik, kan jag kalla mig fakir då?
Var går gränserna för vad som är tillåtet och inte tillåtet? Man får inte skära el rispa sig men att tatuera el pierca sig går bra och tar man betalt för att skada sig inför publik kallas man fakir. Man får inte ta droger men man får dricka alkohol osv...
Inga tankar är sorterade bara nedskrivna för ja kan inte sätta dem i nån kronologisk ordning. Inget hänger ihop för mig inte förmågan att tänka klart heller. Allt är flummigt.
Aja tack för att ni titta in. Lämna gärna en kommentar.
/ Sandra
söndag 24 oktober 2010
tisdag 19 oktober 2010
Hjärnfel
Idag är det 2v sen mitt boendestöd hittade mig på klinkergolvet hemma. Jag var inte vid medvetande och var slapp i hela kroppen. Lonni kom för att hjälpa Hillevi och sen kom ambulansen oxå.
1,5h senare vaknar jag på akuten och har fruktansvärt ont i hela vänstersidan. Mest i huvudet, höften, benet och fotleden. Jag tas till röntgen och röntgar hela vänstersidan och CT skalle och sen tillbax till akuten för att vänta på svar. Tycker att det dröjer. Börjar fundera på om de säg nåt på bilderna. Inte tar det väl så lång tid att se om nåt är av el inte? Visserligen skulle de titta igenom skiktröntgenbilderna oxå men ändå. Sen kommer läkaren in. Han påminde lite om Janos, grov i rösten och bröt på nåt språk. Hörde inte riktigt vad han sa mer än "det är en förändring". En förändring tänkte jag, då är det säkert vadbenet som fått sig en smäll och hoppat snett igen då. Sen hörde jag bara "hjärnan". Hjärnan tänkte jag då, jaha...då har väl tumören vuxit då. "En förändring på hjärnan som hon fick efter att hon föll?" sa mamma. "Nej en förändring som gjorde att hon föll" svarade läkaren. Eh...Jaha??? Du har haft syrebrist på ett ställe i hjärnan och det tyder på stroke. Du ska bli inlagd på avd 4. Jaha...men hallå, där har jag jobbat, jag ska jobba där när jag är klar med utbildningen bestämde jag mig för 4år sen, ja kan ju inte va patient där då!!
Det första jag sa till mamma när läkaren stängt dörren var att jag har visst ingen stroke, det är bara gamla som har det och dessutom kan jag röra båda sidorna och prata.
Det var inte riktigt sant. Vänstersidan gick inte att röra som vanligt och känslen var inte heller som den brukade. Men jag trodde det berodde på att jag slagit mig när jag ramlade och benet var ju brötet sen innan så det var väl klart att det inte gick att röra riktigt.
När jag kom upp till avd fick jag ligga på rum 13. En enkelsal med tv denna gången oxå. Lyx! ;) Iaf, på den salen hade jag min första patient. En strokepatient.
Ssk Petra förklarade för mig vad som hänt och vad läkaren sett och lite vad som skulle hända. Jag skulle ha en person hos mig hela natten och jag fick absolut inte vara uppe och röra mig.
Trodde aldrig att jag skulle somna men lyckades tillslut. "Vaket" var himla trevligt iaf.
På morronen dan efter kom Pia på besök=) Hon är för underbar! Fick en gosedjurshund av henne från Meva. Pia kom när sjukgymnasten var hos mig och sen var hon med när läkaren rondade. Bra att nån mer lyssnade. De skulle göra ultraljud på hjärtat och halspulsådern. En terori om var proppen kom ifrån var att den bildades vid operationen av benet 5v tidigare och att den sen åkt runt i kroppen och fastnat i hjärnan. Anledningen till att jag hade så sörens ont i fotleden var att jag stuka den riktigt ordentligt vid fallet enl röntgen.
Dagen efter hände nåt som gjorde mig väldigt glad men samtidigt ledsen. Det var ingen stroke, de hade sett fel på röntgen. Ok, jätteskönt att det inte va nån stroke! Men va var de ist då? De hade de inget svar på och eftersom jag är patient inom psyk så sa de "det kan bli så när själen gör ont..." Jaha och mer då? Vad händer nu? Inget, du ska till psyk bara fick jag till svar. Det ska jag visst inte! sa jag, jag vill ha reda på vad som hände och varför! Ja men vi ska inte göra nårra undersökningar, du får vila ett par dar på psyk så blir du bättre. Men var kommer alla symptom ifrån då?! Varför är jag svag i hela vänstra sidan och varför är inte känslen som den brukar? Varför är jag sjukt trött? "När själen gör ont..." började de igen.
Lämnad ensam. Varför är jag inte glad?! Jag borde ju va jätteglad! De va ingen stroke! Jag vill inte va sjuk men varför är ja inte glad då?
För att jag kände mig ignorerad och övergiven. För att jag kände att de struntade i mig. För att jag kände att de bara skyllde allt på psyk och sa att de får hjälpa mig. Lättast så för dem så slipper de göra nåt. Kändes exakt lika dant som på endokrin förra sommaren när läkaren la in mig akut för att jag var allvarligt sjuk. Nån timme senare säger en annan läkare att jag är fullt frisk och kan åka hem, sätter ut min medicin och skickar hem mig. Jag blir sämre och sämre och 3v senare när min ord läkare kommer tebax från semestern ringer hon och ber om ursäkt för sina kollergor och säger att jag visst är allvarligt sjuk. Jag får göra om endel undersökningar, ta om prover och börja med medicinen igen. Sen blev jag bättre.
Exakt så kändes det igen. Jag vill inte va sjuk, absolut inte, men jag vet hur jag känner mig.
Det blev psyk även fast jag inte ville. Var helt förtvivlad när jag kom dit. Dessutom fick jag sova inne på isoleringen för det var överbelagt. Men morronen efter hände en sak som gjorde att jag kunde resa mig från mörkret och gå vidare igen. Min älskade Anna kom och väckte mig. Blev jätteglad att hon jobbade den helgen! Hon är den enda som jag litar på fullt ut på PIVA, som jag har förtroende för helt och känner att jag kan prata om allt med. Även fast jag inte sa så mycket denna gången hjälpte hon mig genom att finnas. Hon tyckte jag så deprimerad ut för jag satt helt tyst och still bara å glodde rakt ut i tomma intet i flera timmar. Jag fick inte ha mina kryckor på avd heller så ja satt i truck hela tiden. Inte poppis men Anna sa att ja skulle inte få behålla dem i 5min ute på avd. Nån skulle komma å ta dem för mig å slå sönder hela avd och ja, det fanns vissa där som verkade kunna göra det så det var nog bäst att de var inlåsta. Men Anna fixade så jag fick komma ut på promenad 1gång om dan. Vi träffade en som vi fick en brödlimpa av så vi kunde gå å mata ankorna. Jättemysigt! De sa vi att vi skulle gjort i vintras fast det blev aldrig av.
Anna förstod hur jag tänkte när jag sa att jag inte ville va sjuk men att jag ville att de skulle ta reda på varför jag inte hade så bra känsel och är svagare i vänstersidan. Det kändes bra.
På kvällen satt jag och Anna i soffan. Sa att jag inte ville va kvar på avd utan henne. Men hon skulle komma vid 6.30 morronen efter så bara jag somnade så skulle det nog gå bra. Ringde hem och prata lite med mamma å pappa å sa att ja kände mig bättre. Men säg den lycka som varar...Sen hörde jag bara 24. Tänkte att de kanske skulle låna nån medicin el nåt. Men sen kom Anette och sa att jag skulle bli flyttad dit för de skulle få in en patient som skulle behöva va på isoleringen. Ja blev jätterädd och väldigt ledsen. Det står i min journal att ja ska få va på PIVA 4 nätter innan jag blir flyttad och läkaren hade sagt samma dag att jag kunde känna mig trygg med det och att det skulle vara så. Sa att jag ville prata med läkaren igen för om jag var tvungen att flyttas så åkte jag hellre hem och de kunde inte tvinga mig dit denna gången för Anna hade hjälpt mig så att jag gick med på att va där frivilligt, så jag var varken kvarhållen el LPTad. Fick höra saker som "att det är ju bara tills imån", "du ska ju bara sova där" mm mm. Men NEJ!!!!! Jag vill inte dit! Jag SKA INTE dit!!! Om jag inte får åka hem ringer jag mina föräldrar och säger att de får komma och hämta mig med våld! Det är inte bara att sova där för mig! Jag avskyr det stället! Jag kan inte sova där! Såg en natt skrikandes i bälte framför mig. Sen kom Göran in från mottagningen och sa att patienten stuckit och eftersom de inte hade handräckning på honom kunde de inte göra nåt. Sån tur ja hade! Men jag var ändå rädd att han skulle komma tillbax och att jag skulle bli flyttad. Hans fru ringde till avd å frågade va hon skulle göra. Majsan kom på att de kunde flytta om på rummen lite så jag fick ligga på en annan sal ifall han skulle komma tillbax. Himla snällt! Men...varför kunde de inte gjort så innan de sa att jag skulle flyttas när de vet om hur rädd och lessen jag blir? Jag hr åkt bältessäng ner där de senaste 6 gångerna...Funderade på hur jag skulle göra, ska jag sova el inte? Vågar ja somna? Tänk om de kommer och säger att de ska flytta mig? Fast..om ja sover kan ja inte bli flyttad. El? Jag somnade sent iaf och sov väldigt oroligt.
Ville inte gå upp när Anna kom och väckte mig på morronen. Kände mig bara så himla lessen. Berätta för henne att de skrämt mig så kvällen innan. Hon blev arg. Hon sa att de inte fick göra så och att de ska följa det som står i journalen och att de kunde flyttat nån annan om det skulle behövts. Sen fick hon mig faktiskt att klä på mig och sätta mig i trucken. Satt å glodde på ingenting när hon var på frukost. Sen bad hon mig skriva ner hur jag kände. Sa att jag ville åka hem, att jag inte tänkte stanna 1 sekund på avd när hon inte va där. Jag skrev ner allt och sen skulle vi in till läkaren. Hon ville att jag skulle stanna nårra dar och sa att hon lovade att jag inte skulle bli flyttad. Sa att jag inte ville va kvar för jag skulle ändå inte kunna slappna av nu, skulle bara tänka på om jag skulle bli flyttad el inte och efter mycket prat gick hon med på att skriva ut mig om mina föräldrar gick med på att ta hem mig och det visste jag att de skulle. Så Anna ringde dem och berättade vad vi kommit fram till. Sen gick vi ut å mata ankorna igen och sen lärde vi en praktikant spela Skip-Bo. Sen var det dags för mig att åka hem.
ÄNTLIGEN!!!
Anna, jag vet inte hur många gånger jag sagt detta men du är bäst! Utan dig så hade jag inte vatt nånting. Du i mitt hjärta <3
Det var en helt underbar känsla att få komma hem! Fast jag mådde illa så jag höll på å spy så var jag ändå så glad över att få va hemma hos min familj och träffa dem och gosa med Sammie.
Igår var jag på VC och lämnade prover. Upptäckte att jag inte kände alls när de stack och inte när de tog blodtrycket heller. Kände ingenting. Var som om det var tandläkarbedövning i hela vänstersidan. Och känslen var inte alls som den brukade. Kände inte kyla så mycket heller. Sa det till usk som tog proverna och hon boka en teletid med en ssk. Ssk sa att jag skulle komma å träffa en läkare så jag åkte dit när mamma kom hem. Mamma satt i väntrummet och jag gick in i undersökningsrummet. Sen kom läkaren. Jag har träffat han innan, är inte jätteförtjust i han och det blev inte bättre precis...
-Jaha dig har jag träffat innan, jag har hjälpt dig å sy ihop dina armar många gånger.
-Eh..ja...Men nu var det inte därför jag kom hit tänkte jag.
-Är du ensam här?
-Nej, mamma sitter i väntrummet.
-Ska hon inte va med här då?
-Nej, det behövs inte, hon kan sitta i väntrummet
-Jaha, vad har du för problem nu då?
-Jag har jättedålig känsel och är svag i vänster sida. Känner inte kyla så bra heller och inte smärta. Har inte behövt ta oxynorm idag tex, brukar behöva te en vid middag varje dag annars.
- Jaha, du har brötet ett ben, var det vänster?
-Ja
-Kan du räta ut det? sa han och började sträcka ut benet.
-Ja jag kan räta på det.
-Ja du måste räta på det! Du får inte ha det böjt hela tiden, du måste räta på det oxå!
-Jomen de vet ja...
-Ja, men lägg dig ner på britsen så får jag känna lite på dig då...
-Visst sa jag och gjorde som han sa.
-Jag ska täcka över ditt ansikte nu förstår du sa han och la jackan över mitt ansikte. Du kanske ser lite på sidan men det gör inget. Är det otäckt?
-Ehh..Nej det är det inte.
Sen började han dra med nåt på benen. Jag kände lite vissa gånger och han sa att jag missade nästan alla gånger när han drog på vänsterbenet och jag kunde inte heller säga vad han drog med. Sen undrade han varför jag hade foten lindad.
-För att jag har stukat den och sjukgymnasten lindade den för att den är så svullen.
-Jaha, ja ja, jag ber en usk linda om den.
Sen gick han och en usk kom in och lindade om den.
Sen kom läkaren tillbax. Med mamma. Och inte från det hållet där väntrummet är utan från andra så han hade pratat med henne i enrum. Utan min tillåtetelse. Jag sa ju i början att mamma inte behövde va me tom.
- Jag har sagt till din mamma att jag inte är ett dugg orolig för din känsel, började han.
-Nej men va bra då
- Du behöver inte heller vara orolig. Du ska bara röra dig. Du måste ut och gå och röra på dig. Inte bara sitta stilla vid datorn. Du måste upp och gå på ditt ben.
-Jaha..Gör jag inte det då? säger jag något irriterat
-Jovisst gör du det! säger mamma
-Ja men det var bara ett allmänt råd, det var inte riktat till dig
Nähä tänkte jag men vad har det med känslen och göra? Ska han inte göra nåt mer än att bara dra det där vad det nu var på mitt ben? Han har inte rört min arm, inte kollat det jag sa om att jag inte känner kyla och smärta så mycket, ska jag bara gå hem nu?
-Ni får höra av er om det är nåt.
Ni? Hallå ursäkta, det är faktiskt jag som är patient, inte jag och mamma tänkte jag. Dessutom ska jag INTE höra av mig om det är nåt. Anna sa att jag inte skulle ignorera mina symptom men nu har jag gett dem en chans att bli bättre genom att vänta ett tag innan jag sökte för dem och nu har jag blitt både idiotförklarad och ignorerad så nu skiter ja i det för läkarna skiter i mig!
Sen åkte jag hem med tårar i ögonen. Hann inte mer än in på mitt rum förrän de börja rinna. Mamma kom upp å ja försökte låssas som ingenting. Det blev så fel. Sa att han gjort fel som gick å hämta henne å prata me henne för jag hade inte gett tillåtelse till det. Såklart kände mamma att hon gjort fel då som följt med honom men det var ju inte det jag menade. Menade att han bröt mot sekretessen som gjorde så.
Fråga vad han hade sagt. Mamma sa att han sagt att han inte var orolig för att jag inte hade nån känsel och att han undrade hur planerna såg ut för mig. Mamma hade sagt att jag skulle flytta till Ljungby. Bra, sa han, då blir hon bättre..
Jävla idiot! Ursäkta men jag blev bara så ledsen att de inte bryr sig. Det är jäkligt obehagligt att inte ha full känsel och styrka. Jag säger inte att det är nåt fel på mig men det är väldigt obehagligt att ha det så. Jag avskyr allt som har med migsjälv att göra och tycker allt som handlar om mig är egoistiskt och skamligt. Men..jag har fått höra att människan är sån. Att människan bryr sig om sigsjälv. Och...Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill att folk ska lyssna på mig och inte bara skylla allt på psyk om det är nåt. Efter att ha kommit hem från VC låg jag i sängen tyst å glodde på ingenting å va ledsen resten av dagen. Det var som att vara tillbax på avd 4 1v tidigare. Kände mig lika oförstådd, inte lyssnad på, misslyckad å en stor jäkla idiot å egoist som brydde sig om sigsjälv och trodde att jag var värd att få hjälp.
Men det har jag fått svart på vitt att jag inte är så många gånger nu så nu skiter jag i allt. Har bestämt att jag inte vill prata med AL å Hanne i nästa vecka, att jag bara ska lämna ett brev från Försäkringskassan och sen har jag inte bestämt om jag vill prata med Nicklas på torsd. Ska på röntgen å undersökning då för att se hur benet har läkt. Kanske kanske kanske nämner jag till honom att jag inte har full känsel för jag vet att han kommer fråga det. Får se hur jag känner mig.
7v igår. 7v...Det är det längsta hittils. Men jag tror det sprack. Jag vet inte men kanske. Men det var iaf 7v...
Det är en jäkla skillnad på känsel och känslor
/ Sandra
söndag 10 oktober 2010
Tumult
Kan bara konstatera att denna veckan har vatt en enda lång mardröm. Utan min familj, Anna och andra underbara människor jag har runt omkring mig vet jag inte vad jag hade vatt el gjort nu. Förmodligen ingenting.
Varför ska man lita på nån annan när man inte ens litar på sig själv? Det finns en person på PIVA som jag litar på. En. Anna. Min underbara älskade Anna. Utan henne vore jag ingenting. Hon är min vingklippta ängel. <3
/ Sandra
söndag 3 oktober 2010
Flashback
Idag har jag mamma o pappa vatt på Maxi i Mellby o sen va vi i stugan ett tag. Hitta en jättefin jacka. Sammie blev jätteglad när han kom till stugan. Fick goldenrus =)
Sa till mamma o pappa att detta var bättre än akuten. De har bröllopsdag idag å förra året satt de på akuten för mamma hade gymt ont i sin axel. Kalkaxel. Man kunde inte prata me henne för hon tyckte att de små vibrationer som blir då gjorde ont. Hela hon var helt kritvit å helt väck. Nä det var mycket trevligare idag.
Igår va de 1år sen ja träffa alla härliga SHEDO-vänner för första gången. Vi va på bio i Lund då.
När vi kom hem så gjorde ja klart ett beställningskort. Blev nöjd faktiskt, väldigt annorlunda jämfört med de jag brukar göra.
Nu har ja o pappa vatt hos farmor en runda. Va kul att träffa henne igen. Vi satt o prata en bra stund om allt o inget.
På hemvägen skulle pappa in å handla lite snabbt. Jag satt kvar i bilen å lyssna på musik. Helt plötsligt kom nåt blått sken på husen å sekunden efter susa ambulansen förbi i en himla fart. Allt stanna upp för en sekund. Blev helt stel i hela kroppen. Sen kom pappa å precis när han klev in i bilen börja en ny låt på cdn. Det tog nårra sekunder innan ja fatta vilken låt det var, hörde inte riktigt iom att pappa kom. Men när ja hörde vilken låt de va kom en flashback å slog mig hårt i ansiktet. Fick exakt samma känsla som jag fick då när jag fick reda på att du hastigt hade ryckts bort från oss. Fick svårt att andas, tårarna bara rann och jag fick en så obehaglig känsla i hela kroppen. Jag lyssnade på den låten då under en period så jag förknippar den med det. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Kändes skönt när jag klev av bilen och kom ut i den svala luften. Kändes bra att komma ur bilen över huvud taget, kände mig instängd där på nåt vis.
Det är snart 4 år sen en ängel från himlen kom och hämtade dig. Jag tänker ofta på dig. Tänker på hur du hade sett ut om du hade fått leva vidare. Fast saknaden gör ont så vet jag att du har det bra där du är nu. Du leker med de andra barnänglarna.
Vid himmelens grind
Vid himmelens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.
Vid himmelens port
står tofflor i rad
när barfota änglar
går molnpromenad.
I himmelens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.
Britt G Hallqvist
Jag vill visa dig min kärlek,
ge dig allting fint
Jag hoppas, du vackra änglabarn i Himlen,
att min kärlek känns från jorden och enda dit
/ Sandra
lördag 2 oktober 2010
Majamelon
fredag 10 september 2010
Truckpremiär
Idag var Lonni här. Vi satt å snackade och tog det lugnt. Det var bra att hon var här när arbetsterapeuten kom. Fick truck, duschstol och två griptänger. Tillsammans med betastödet så är det tantvarning på hög nivå asså! Men det var bra att få det så man kan komma ut en runda och så man kan duscha. Jag och mamma var ute och provade trucken en runda sen. Jag höll Sammie och mamma körde. Man känner sig som ett barn i vagn asså. Riktigt lat...Har vatt uppe å gott en hel del idag. Det går bra =)
Var mysigt att va hemma denna helgen. Det var ju marknad idag men jag frågar inte efter det. Tycker det var rätt skönt att slippa faktiskt. Jag mamma å pappa hade mys framför TVn.
/ Sandra
torsdag 9 september 2010
Psykmöte
Idag har jag mamma å pappa vatt på 11 å träffat Hanne, AL å Anders. Ett riktigt psykmöte...Gillade inte det alls. Avskyr när man är en massa och bara ska prata om mig.
Vi bestämde att jag skulle försöka få boendestöd varje dag, att AL ska komma hem till mig så att jag slipper åka till Ljungby nu när jag har som ondast, att de ska börja NPutredningen när jag flyttat till Ljungby och att jag ska få trappa up nån mer medicin när jag blitt av med mina knallpiller för värken.
Hanne, Anders och Anders N hade träffat Maria igår. Maria sa att hon ville träffa dem när hon ringde mig förra tisd. Tyckte det var en bra idé och blev förvånad att det gick så snabbt. Maria sa att jag var tvungen att ha kvar mitt kortison men jag skulle diskutera hur mycket med henne när jag skulle på återbesök.
Efter vi vatt på 11 var vi uppe på 5 och hämtade mina blodförtunnande sprutor. Fick prata med ssk Malin som jag pratade med på telefon igårkväll. Hon är så himla go!
De har satt in en däckstol från uterummet i TVrummet så jag kan sitta i den. Bra för då är det lättare att ha benet i högläge. Sen har jag alla mina saker på bordet och i fåtöljerna. Ser ut som en riktig sjukstuga =P
På em ringde min älskade Jenny och frågade om hon kunde komma och hälsa på så det gjorde hon. Himla mysigt att träffa henne! Sa att jag kunde va hennes övningspatient och att hon kunde bli min personliga sjukgymnast =)
Carina JB ringde igår å frågade om vi kunde ha vårdplanering idag så hon och Mia kom en stund. Jag ska få boendestöd varje dag nu.
Mormor och morfar var här en runda sen. Fick en bukett med jättefina rosor =)
Det går bra att gå med betastödet hemma. Det går inte snabbt men det går iaf.
Imorron ska arbetsterapeuten komma med en truck, duschstol och griptänger. Riktig tantvarning! =P
/ Sandra
onsdag 8 september 2010
Fullgjordat
Nu har jag gjort det jag har känt på mig att jag skulle göra enda sen jag var liten. Jag har brötit vänsterbenet...Nu har jag brötit båda armarna och båda benen så nu har jag gjort mitt på den fronten...
Det var natten till tisd 31/8. Jag halkade i vått gräs med flipflop. Kände hur benet gick av när jag slog i marken fast tänkte att jag säkert bara inbillade mig. Mamma kom springande och sa att jag skulle resa på mig. Inte denna gången sa jag. När jag bröt andra benet fick hon mig att stå upp i 1 sekund innan jag svimmade men denna gången lät hon mig ligga kvar på marken. Uppskattas..! Hon frågade om hon fick dra upp byxbenet men jag ville inte. Hon kände längs underbenet. Där var nåt som stack ut som inte brukade va där oxå rann det blod. Det var benpiporna som stack ut, frakturen var öppen =/ Pappa kom och mamma ringde ambulansen. Den ambulansen som skulle va i Markaryd var i Växjö så de fick skicka en från Ljungby. Eftersom det var kallt och det skulle dröja en stund innan de kom fram så skulle räddningstjänsten komma med filtar för att hålla mig varm. När de kom så var Per med. Det kändes bra men konstigt. En av dem satte sig så jag kunde ha huvudet i hans knä. Det var skönt för dittils hade jag halvsuttit upp och när jag provade att ligga ner lite kände jag hur benet böjde sig. Som vanligt skulle de klämma på en överallt. Jag hade inte ont nån annanstans än i benet men själva beröringen kändes i benet. Ambulansen kom efter ett tag. De fortsatte att klämma och skulle sätta nålar och grejer. Tänkte att det skulle aldrig gå. I vanliga fall är jag jättesvårstucken och nu frös jag så jag skakade oxå var det mörkt. Minns att jag blev väldigt förvånad när han lyckades få nålen på plats efter bara nåt försök. Jag hade hoppats på att det skulle gå eftersom jag skulle få smärtstillande genom den och om de inte lyckades så skulle jag få det intramuskulärt ist och det tar mycket längre tid innan det verkar. Jag minns att jag fick stesolid och att de sa att jag skulle få nåt så jag slumrade till lite för att de var tvungna att dra benet rätt på plats. Jag blev jätterädd och fattade inte riktigt vad som hände. Men det visade sig att den ambulanspersonalen som var på plats inte fick ge ketalar, det läkemedlet jag skulle få så de fick ringa efter den ambulansen som var i Växjö iaf. De var i Alvesta när de fick larmet och de var på plats efter 20min så det gick undan...När de kom så var det Kurt som hade kört. Det kändes oxå bra men konstigt. Sen minns jag inte så mycket mer förrän jag var uppe på akuten. Minns att jag försökte öppna ögonen och att jag då låg nånstans med en som satt på var sida om mig. Gnydde lite och tror att jag lyckades reagera på nåt som de sa nångång.
Jag tyckte klockan var mycket när vi var på akuten, 5. Nångång efter jag kommit fram fick jag komma upp på OP för de skulle dra benet rätt igen. Jag var jätterädd när jag kom upp där. Det hade gjort ont att åka hiss, hur ont skulle det inte göra när de drog benet rätt då? Men de sövde mig som tur var. Jag tycker det är obehagligt att sövas, jag är rädd att vakna mitt i el att narkosen inte ska ta. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle somna ordentligt och att jag skulle känna när de rättade till benbrottet men det gjorde jag inte. När jag vaknade igen hade jag en gipsskena och var jag på UVA. Fattade inte varför jag var där. Mamma åkte hem med Kurt när han gick av sitt pass vid 7 och pappa stannade kvar. Jag skulle va på UVA tills jag skulle till röntgen.
När jag kom in på röntgensalen sa de att de skulle börja röntga högerbenet eftersom jag hade minst ont i det. De hade jättestora röntgenplåtar eftersom de inte visste om och var isf det var brötit. De tar alltid bilder som ligger 90 grader mot varann för att de ska kunna se om och hur brotten är förskjutna. Jag såg inte fram emot när jag skulle lägga mig på sidorna för att ta bilder men de sa att jag slapp det. Ist ställde de röntgenplåtarna på sidan och det var verkligen skönt att de gjorde det! Sen kom personal från avd 5 och hämtade mig. Jag fick ligga på samma sal som förra gången och som den gången när jag var 5 och bröt armen. Rätt häftigt. Men de gångerna fick jag ligga på 6:2 och denna gången 6:1. Jag sov och sen kom mamma.
Vid 13 kom de in och sa att jag nog skulle få komma till operation vid 16. Anna och AL kom och hälsade på. De ville kolla läget. Kul att se Anna igen, det var längesen. Pappa åkte hem sen och jag somade igen och vaknade vid 16.30 och då var jag fortfarande kvar på avd. Läkaren hade vatt inne och ritat en pil på benet och kollat läget lite men jag hade inte märkt nåt. Jag började få ont i höften för att jag legat still så länge. Det kändes som om benet låg för långt bort från resten av kroppen. Jennie, ssk, och mamma hjälpte mig att ändra läge. Först så blev det för högt under knät och då kände jag hur benpiporna la sig som ett upponervändt V och sen blev det för högt under foten och då ändrade benpiporna sig till ett V ist. Inte jätteskönt...Jag hade Jennie som ssk förra gången oxå. Hon är verkligen snäll. När jag var där på praktik så gick jag lite med henne. Likadant med Anna. En Anna till =)
På UVA hade de sagt att det inte var säkert att jag fick komma till OP den dagen för det var jättemycket att göra där så jag började undra om det skulle bli som förra gången. Då kom jag till avd vid 11 och vid 23 kom de in och sa att operationen inte blev av förrän dagen efter. Då var jag jätterädd men det var jag inte denna gången. Mamma hade frågat om det var ok att hon åkte med sista bussen hem vid 19.45 och det var det. Hon skulle behöva gå från sjukan 19.30 för att hinna i tid. 19.15 kom de in och sa att jag skulle in på operation. Väldigt lagom. Mamma följde med till den vita dörren som går in till OP. Det kändes väldigt bra att hon var med när jag kördes in dit.
Väl inne på OP började jag bli rädd. Catarina som var med och opererade mig första gången hjälpte mig över till operationsbordet. Jag sa till henne att jag var rädd. Började prata om min och Jennys film som vi spelade in på operation hösten 06. Vi intervjuade och filmade Nicklas när han opererade ett korsband. Det var han som skulle operera mig denna gången. Det kändes bra, Nicklas är väldigt duktig och himla snäll och rolig. Sen gick allt väldigt snabbt. Jag minns att jag var på sal 2 och att jag tänkte att jag bergis kommer vakna mitt i operationen och att narkosläkaren sa att jag ev behövde epiduralbedövning efteråt sen vaknade jag på UVA igen. De hade opererat in en märgspik som går längs hela skenbenet och fäst den under knät och strax ovanför fotleden. Jag skulle vara på UVA över natten. Jag hade väldigt ont men kunde sova en hel del iaf.
Onsd
På förmiddan var jag på röntgen igen och sen kom jag tillbaks på avd 5. Jag hade blitt flyttad till sal 2, en enkelsal. Himla skönt! Jag fick egen TV på rummet =) Tyckte det var väldigt bra för jag hade den på mycket och jag hade inte orkat sitta i dagrummet och titta heller. När jag kom till avd fick jag en morfinpump ist för epiduralbedövning. Det var väldigt skönt för jag kunde sova bort det mesta av smärtan då. Mamma kom på eftermiddan. Jag minns inte så mycket av att hon var där. Sov mest och mamma sa att ögonen gick i kors. Pappa har berättat att han ringde vid lunch men det minns jag knappt. AL hade vatt där en runda oxå. Hon sa att hon tyckte jag såg piggare ut den dagen. Sen minns jag bara att hon satt på stolen brevid mig och att jag blundade. När jag tittade upp igen var hon borta. Jag var för borta för att prata med. Sjukgymnasterna kom oxå på eftermiddagen. Det var Tasse som jag hade förra gången oxå och Mattias. Jag fick ståträna med gåbord. På kvällen kom Annika och Janne. De var hos mig en bra stund. Var mysigt att prata med dem. Sen tittade jag på Fångarna på fortet. Senare på kvällen fick jag för mig att jag skulle ringa till Jenny och berätta att jag klantat mig. Det gick inte att ringa hennes mobil så jag ringde hem till henne. Hon var inte hemma så jag pratade lite med Britt ist. Tyckte att jag gjort bort mig och att jag var förvirrad. Febern gjorde sig påmind...Hade svårt att syresätta mig oxå.
Torsd
Dan kom på rond på morronen. Han sa att jag skulle behöva ha antibiotika i dropp ett par dagar till eftersom jag hade ganska hög feber så jag var tvungen att stanna på sjukan. Kunde bara syresätta mig till 80% så syrgasen fick va kvar. Tasse och Mattias kom sen. Jag fick ståträna med gåbord och på eftermiddagen fick jag prova att gå ett par steg. Jag fick lite övningar som jag skulle göra, bla att vicka på tårna. I början så gick det typ inte alls att röra på tårna, kändes som om tankeimpulsen från hjärnan inte gick fram lixom.När jag pratade med mamma i telefon så såg jag bara att det ställde sig en i dörren. Det var Britt! Först trodde jag att jag var snurrig av morfinet men det var verkligen hon. Blev jätteglad. Hon var hos mig en bra stund. Efter ett tag kom Jennie, ssk, in och sa att jag hade fått en tid på OTA, jag skulle vatt där på måndagen men de hade en tid till mig redan nu så vi åkte ner där. Britt var med mig. När vi åkte dit så pratade hon om att hennes pappa och farbror oxå hade vatt på 5an och att de var lika. Jag sa att det ligger säkert i generna för du är så lik din syster. Precis när jag sagt det mötte vi henne i korridoren. När man talar om trollen...
Det gick snabbt på OTA. Jag skulle prova ut ett stöd till höger fotled för att få bättre stadga. De fick beställa hem ett för jag låg mellan två storlekar men det skulle komma dan efter el på månd. Annika kom en runda på middan och Mamma och pappa skulle komma sen på kvällen. Alle tycker det är otäckt med sjukhus så han ville inte följa med upp men han och mamma skulle handla lite kläder så först kom pappa och sen kom mamma oxå när de handlat klart. Alle gick och satte sig på en pizzeria. Typiskt han =P Sen ringde han och sa att han ville komma upp =) Blev verkligen jätteglad att han kom! En riktig överraskning =)Sov inte alls bra på natten. Hade väldigt ont och mycket ångest. Anna var hos mig en stund på natten. Det kändes bra.
Fred
Nicklas rondade. Han sa att jag fick åka hem när jag lärt mig gå på kryckor. Jag var uppe och gick med betastöd mer på dagen och jag fick även pröva att ta nåt steg med kryckor. De tyckte inte att jag hade tillräckligt med balans för att gå med kryckor än eftersom jag hade ont i det andra benet oxå. Jag tittade rätt mycket på TV och sov sen. Kurt kom och hälsade på. Himla snällt av han. Vi pratade lite om det som hänt och han rätade ut endel frågetecken som jag hade. Sen på kvällen tittade jag på TV och löste korsord. Idag var det bättre med febern och syresättningen. Syrgasen kunde kopplas bort på kvällen.
Lörd
Lyckades komma upp och duscha första gången. Himla skönt! Febern var borta oxå. Kurt var inne en runda och snackade lite skit. Vid middan satt jag ute på balkongen. Jätteskönt. Soligt och fint. Satt där en bra stund. Sen kom mamma. Vi lånade en truck och var ute en runda på stan. Vi va på maxi och gick förbi där jag ska ha min lägenhet. Sen var vi på Roddys och fikade.
Sönd
Mamma och pappa kom på eftermiddagen. Vi var ute en runda på stan då oxå. Köpte glass på torget och gick förbi Bergagatan igen. När vi kom tillbaks till avd satt vi på balkongen en bra stund. Varmt och soligt. Kurt kom upp en runda oxå. Var uppe och gick med betastöd nårra gånger under dan. Kändes bra att jag skulle få börja gå på kryckor dan efter. Kanske, kanske skulle jag få åka hem då oxå.Natten blev väldigt jobbig. Hade en usk som satt hos mig tills jag somnade.
Månd
Marny kom och rondade på morronen. Himla kul att se henne igen, de va jättelängesen! Hon sa att jag inte fick åka hem förrän tidigast på tisdan. Kändes ok. Stannade hellre en dag för mycket än för lite. Har för mycket dålig erfarenhet att bli hemskickad för tidigt från psyk. Tasse och Mattias kom och tränade lite med mig på morronen och på em kom Mattias och då övade vi på att gå i trappor. Det gick bra. Mattias sa att det märktes att jag gjort det innan.
Mormor och morfar kom på eftermiddagen =) Vi var ute och gick en runda. Sen fikade vi i sjukhuscafeterian. Va jättemysigt att de kom.
På kvällen klantade jag mig. Inte helt oväntat...Skulle sätta mig i sängen efter att ha vatt uppe och gått en runda. Då viker sig högerbenet och sen ligger jag på golvet med betastödet brevid mig på ingen tid alls. Börjar skrika som en 5åring. 4 pers kommer in på rummet och undrar vad jag gör. De hjälper mig upp i sängen och sen bestämde vi att vi skulle gå en runda lite senare på kvällen så att jag inte blev rädd för att va uppe och gå. Jag tittade på Ullared. Det är som Jennie sa, det är inte bra så men det är för roligt att titta på. Asså Morgan..Jag tycker att de driver med honom faktiskt. Och så har de hittat en stjärna till- Ola-Conny. Kunde inte hans föräldrar komma överens om vad han skulle heta?
Kvällen och natten var väldigt jobbig. Hade mycket ångest över allt som hänt. Det var 1 vecka sen och så var det natten till den 7/9 och det datumet har blitt speciellt med tanke på vad som hände förra året. Jag fick endel lugnande och så satt Sara, en ssk hos mig. Hon var väldigt rar och brydde sig verkligen. Jag berättade en hel del för henne om vad som hänt andra gånger när jag vatt inlagd. Bla om vad en ssk sa till sin kollega när jag kom medvetandesänkt till IVA i höstas. Jag hörde vad hon sa men kunde inte prata el röra mig och det hon sa gjorde att bland det första jag sa till min mamma när jag vaknade upp var "jag vill frånsäga mig livsuppehållande åtgärder". Sara sa att det den ssk sagt var väldigt, väldigt fel. Så fel att hon funderade på att skriva en avvikelserapport om det. När hon sagt det tittade jag med stora ögon på henne. "Förstår du att jag menar allvar med det?" sa hon med stark och allvarlig röst. Ja, sa jag. Det är därför jag blev så rädd...Sara sa att hon verkligen ville förbättre psykiatrivården eftersom hon hade så många i sin närhet som hade mått väldigt dåligt. Hon fick mig att se på migsjälv och mitt självskadebeteende på ett helt annorlunda sätt. Hon är verkligen en människa med riktigt gott hjärta.
Tisd
Dan var och rondade. Han sa att jag skulle få åka hem på onsdan =) Blev jätteglad. Mattias kom upp och sa att han hade skrivit ut ett betastöd till mig och att jag inte fick gå på kryckor själv eftersom jag hade ramlat kvällen innan. Kände mig som en gammal tant. Mamma kom på em. Vi gick en runda och fikade i sjukhuscafeterian. Sen gick vi inom OTA och kollade om min ortos hade kommit. De hade den. Himla smidig. Är som en tejpning som man kan ta av och på, kanon.
Annika och Johanna kom och hälsade på sen. Annika fick en ängel av mig. Sen helt plötsligt såg jag Lasse stå i dörren och sen kom Ingar och Kerstin efter. Per-Olof satt å vänta på akuten så de gick upp till mig. Roligt att prata bort nårra timmar. När de gått tittade jag på Idol. Lika kul som alltid att se de som inte begriper att de gör bort sig =P
Även denna kvällen och natten blev jobbig. En usk satt hos mig tills jag blev lugnare. Jennie jobbade natten. Hon sa att de kunde sitta hos mig hela tiden om jag ville men det behövdes inte. Jag lyckades somna tillslut.
Onsd
Dags för hemgång! =) Marny var inne och rondade. Hon berättade hur jag skulle göra med agrafferna och smärtstillande och sånt. Jag skulle på återbesök till röntgen och Nickas om 5-6v.
Jag packade på fm. Kurt kom inom en runda. Han fick larm sen så han var tvungen att gå. Lät så kul när han tittade på sökaren "Äh! Bara prio 3, då är de ingen brådska..."
Sen kom mamma efter middan. Anna var inne hos mig och sa hejdå sen var det äntligen dags för hemresa. Saknar dem på 5an för de är så himla goa men de är jätteskönt att va hemma. Borta bra men hemma bäst.
Sammie blev jätteglad när jag kom hem. Har saknat han så! När han skäller så skäller han av glädje. Mamma sa att han inte hade skällt sen jag blev inlagd men han skällde när jag kom hem =) Älskling! <3
Nu på kvällen blev jag osäker på om jag skulle fortsätta med pencillin och trombosprofylax. Ringde avd och fick prata med Malin. Hon sa att jag inte behövde pencillinet mer men att jag skulle ha 2 sprutor till. Sa att jag kunde hämta dem imån för jag ska ändå till 11 då.
Nu har jag fått mina knallpiller så nu ska jag sova =)
Zzzzzzzzzzzzzzzzzz
/ Sandra
