Känslobrottning

Det har hänt en himla massa sen jag skrev här sist men att jag inte skriver förrän nu har lite olika förklaringar...

Den 7/9 hände nåt som aldrig ska hända igen. Jag insåg inte hur allvarligt det var. Elisabet blev av en slump min räddande ängel. Utan hennes insats hade jag inte berättat för mamma och pappa och då hade jag inte suttit här nu.

Den 8/9 när jag vaknade på IVA fick jag mig en riktig tankeställare och lovade jag att jag aldrig mer ska. Jag tog ett beslut som jag innerligt hoppas på att jag kan hålla och som jag är livrädd för att bryta. Innan jag vaknade hade jag nån konstigt slags dröm. Jag var medveten om att det var personal runt mig men jag var helt övertygad om att jag var i Helvetet. Helt plötsligt var allt så himla varmt att jag trodde att jag skulle smälta rent bokstavligt. Det dunkade i huvudet och magen. Försökte röra mig men det gick inte. Hettan gjorde att det kändes som om jag skulle sprängas i bitar. Jag fick reda på att personalen skulle rädda oss därifrån men de skulle rädda alla barn först. Men sen kom de fram till att jag var yngst på avd för tillfället så de skulle rädda alla de äldre först. Hettan kändes helt omöjlig att stå ut med och jag visste att bara nån kom och väckte mig ur drömmen så skulle jag vara räddad från den. Jag såg hur allt bara brann runt omkring mig. Eld eld eld överallt. Men i mitten var en brun kista. Min kista. Den var påväg ner i magman och det brann i den. Jag visste inte om jag låg i den el om jag levde. Försökte röra mig igen men det gick inte. Blev rädd och trodde att jag var död. Såg kistan brinna upp. Sen kom en sjuksköterska och sa att det var morgon. Äntligen var jag räddad från Helvetet. Hettan försvann och jag kunde röra lite på mig men det dunkade fortfarande i huvudet och magen värkte nåt grymt.

Jag var så trött så trött. Ville bara sova. Hamnade i en annan lustig dröm som jag fortfarande ibland tror är verklighet. Hela världen höll på att smälta. Det vällde upp magma från jordens inre och orsakade översvämningar så miljontals människor blev hemlösa och hamnade i havet. På kartan såg man att allt började i mitten och spred sig snabbt. Det var rött, orange och gult. Den djävulska hettan skulle göra så att det alltid var någon på jorden som skulle dö. Varje dag i all evighet. Folket som drabbats fick inte göra nåt åt situationen för det var emot deras religion så resten av världen fick försöka hjälpa dem i kampen mot hettan från jordens inre. Man kunde följa på TV hur värmen spred sig. Helt plötsligt var jag blå, alltså kall, och om jag gick ut så skulle det hjälpa lite mot värmen men jag skulle bli skjuten eftersom det skulle hindra naturen från att göra sitt. Trots det gick jag ut. Jag kom undan och det blev lite blått på kartan. Sen blev det mer och mer blått - det var fler blåa som gick ut. På kartan såg man hur färgerna skvalpade runt på kartan. Efter ett tag hade värmen spritt sig runt hela jordklotet och även upp till Norden. Nu var även vi hotade. Det kalla hade däremot börjat göra sitt och man såg hur det blev mer och mer blått på kartan. Tillslut blev det grönt på vissa ställen. Det betydde att hettan var borta där. Nu kunde man även skicka sms för att hjälpa till och göra kartan mer blå. Det symboliserades som diamanter på kartan och jag vet om att jag skickade iväg några. Ett inslag på TVn visade tre kvinnor som hade ramlat ner i en djup brunn i havet och ur djupet hade ett stort rött eldklot kommit. Kvinnorna kom inte därifrån utan trampade vatten i några dygn. Sen svalnade vattnet av och de upptäckte att de var brännskadade.

Vi skulle på födelsedagskalas till min ena kusin. Klädde man sig i blått så hjälpte det världen med hettan och jag och en av mina andra kusiner sprang runt på en stor äng med öppna fält runt omkring. Hennes hund var oxå med och det var planerat att han skulle dö en naturlig död för att slippa plågas av hettan kl 11 dagen efter. Bara det att i verkligheten har den hunden vatt död i 4 år redan...Den 10/9-2005 sprang han upp till Hundhimmeln. Ruskigt nära årsdatumet jag drömde detta...

Jag sov i princip hela förmiddagen. Fick reda på att de skulle komma från psyk om minst 1h. Kl va 11 när de sa det. Tänkte att om 1h är det lunch så de kommer dröja minst 1,5-2h ist. Sen stägde de dörren in till UVA så jag inte kunde se klockan. Drygt el vad, hoppas jag somnar igen tänkte jag. Men för att hålla något sädär hum om vad kl var så räknade jag med minst 3 blodtrycksmätningar. Blodtrycket togs automatiskt var 30min. Det hann gå 5 blodtryck innan de kom. Men men...Jag sov. Blev glad när jag såg Annas ansikte. Hon såg på mig på samma sätt hon gjorde förra gången hon kom för att träffa mig på IVA. Ett varmt leende som sprider sig i hela kroppen. Oxå en försiktig fråga - känner du igen mig? Min skötare var oxå med och en sjuksköterska. Denna gången sa jag inte lika mycket som förra gången. Orkade inte och kände mig ännu lökigare än sist. Hade spytt i flera omgångar och sjukhusets engångstandborstar gör inte att man känner sig så go i munnen hur länge man än borstar. Låg på en antidecubitusmadrass. En slags luftmadrass som ändrar tryck automatiskt så att trycket inte är samma hela tiden på samma ställen. Förebygger liggsår och sånt mysigt. När madrassen ändrar tryck känner man det och jag kan säg att jag blev asrädd när jag såg min arm sakta höjas fast jag var bombsäker på att jag inte rörde den. Jag blev dessutom åksjuk av tryckändringarna. Hejhå, ingen bergochdalbana idag inte!

Anna sa att hon tänkte skriva remiss till PIVA. Suck...När Anna och de hade gått så var kl 14. Pappa skulle komma typ vid kl17 och hämta mig oxå skulle vi köra vidare till Växjö. 3h...3 långa sega timmar. Jag somnade och drömde en fortsättning på den dröm jag drömde när jag var på IVA 2 veckor tidigare. En helsjuk dröm det oxå...Jag var typ 2 år ibland och runt 5 ibland. Vi bodde i ett hus tillsammans med farmor, min faster, hennes man och min kusin. Sen kom Johan in i bilden på nåt vis. Allt som hände kunde man läsa i mina och Johans sagoböcker. Allt var väldigt konstigt och otäckt. Ist för TV hade vi en stor spegel på väggen, jag minns hur vi gick in i kyrkan på farfars begravning, jag var 5 år. Bara det att jag fick tyvärr aldrig chansen att träffa min farfar i verkligheten, han dog när pappa bara var 19. Sen kom den där spinnrocken upp. Den var med i drömmen från förra gången jag var där. Farfars aska låg i den och den stod både vid graven och hemma i huset. Det var mycket diskussioner om hur farmor ville ha det. Hon ville inte ligga i spinnrocken.

Äntligen kom pappa och väckte mig ur drömmarna! Fast hade sån himla ångest över vad jag gjort. Farfar kom till Himlen alldeles för tidigt och jag hade vatt nära att inte vakna mer. Var livrädd att det skulle hända nån av mina närmaste nåt.

När vi kom till psykakuten var jag jättetrött. Lena som sitter i receptionen är så himla snäll. Hon frågade om jag ville gå in och sitta i "den sköna stolen" som är en stol med skinnsits ist för bara trä. Men det gjorde jag gärna. Var så känslig mot ljud och ljus och i det väntrummet var det skum belysning. När läkaren kom så var det min gamla psykiater som hade jouren. Kul å se henne igen =) Det blev rätt mycket diskussion, jag hade sån ångest, var jättetrött, kände mig lökig och ville bara duscha. När jag lyssnade på vad pappa och Eva pratade om så tänkte jag att det lika gärna kunde ha tatt slut där på IVA. Orkade inte med sånt och orkade inte ta några beslut. Det blev iaf att jag fick komma till PIVA och sen skrev jag ut mig 2 dagar efter. Hade sån hemlängtan! Tänkte att det kunde vatt sista gången jag gick ut genom dörren hemma, sista gången jag kramade mamma, pappa och Sammie, sista gången jag sa hejdå till Alle innan han stack och tränade. Jag ville bara hem. Hem och träffa mina närmaste. Jag vill inte att mormor, morfar och farmor ska behöva oroa sig över mig. Jag vill att de ska ha det så bra som möjligt den tiden de har kvar hos oss på Jorden.

Jag har aldrig haft nån idol innan precis men nu har jag fått en. Helt klart. Den 15/9 var jag och lyssnade på henne i Örkelljunga. Sofia Åkerman. Kan inte fatta att jag träffat henne 2ggr på 2v. Mina föräldrar ville så gärna lyssna på hennes föredrag oxå så de var oxå med. När vi kom till Örkelljunga såg vi att min LSS-handläggare och mitt ena boendestöd oxå var där =) De ville veta mer om självskadebeteende för att kunna hjälpa mig på bästa sätt. Uppskattar verkligen det! Satt och funderade på om jag vågade gå fram och hälsa på Sofia. Hade min zebratröja på mig som jag hittat av en slump i Ljungby tidigare på dagen när jag väntade på bussen hem. Funderade på om Sofia skulle tycka jag va löjlig som hade den. Tog iaf mod till mig och gick fram till henne. Hon kände igen mig och gillade tröjan! =) Tänk att hon kände igen mig, hon träffar ju hur många som helst! Kan inte begripa det...Föredraget var lika bra som sist. Bara älskar att höra när hon berättar om allt bus de gjorde på avdelningen. Även fast jag är 5-6 år äldre än de var när de gjorde det så känns det som om det skulle kunna vara jag som gjorde nån av sakerna. ;) Måste säg att nivån var väldigt bra lagd på föredraget. Det i Växjö var för sjuksköterskeelever med förkunskaper och detta var för allmänheten så det var mer terminologi i Växjö.

Det känns så skönt att mamma och pappa var med och lyssnade! Nu har de fått höra från nån annan som verkligen vet vad hon pratar om att det inte är föräldrarnas fel att deras barn mår dåligt. Att det kan gå snett även fast man haft en bra uppväxt mm. Det kändes så himla skönt när Sofia berättade om varför man skär sig, hur man tänker, att DBT är en bra behandling och att hon tycker det vore bra om man fick hjälp i hemmet ist för att vara inlagd. Det är precis dit jag kommit. Jag har börjat DBT och har boendestöd två förmiddagar i veckan.

Efter föredraget var det lite fika och så kunde man ställa frågor. Hade några frågor som jag inte ville att alla skulle höra. Tack Sofia för att du tog dig tid och lyssna och för en jättebra kväll! Du hjälper mig verkligen!

Det var en skötare på PIVA som sa att man kunde ha en sten och gnida i handen när man hade för mycket tankar och sen efter ett tag så la man stenen i fickan och då skulle man även lämna tankarna. Pappa köpte en jättefin hjärtformad len sten till mig som jag haft med mig överallt, min grubbelsten.Innan vi åkte till Örkelljunga upptäckte jag att jag hade tappat den Fick sån ångest och blev så lessen! Tänkte att detta var mitt straff för att jag vatt och shoppat tidigare på dagen. Tänkte att pappa trodde att jag inte brydde mig om stenen även fast både han och mamma sa att jag inte skulle bry mig om att stenen var borta. Jag kunde få en annan sten ist. Men NEJ! Jag ville ha DEN stenen! Bara den! Betedde mig ungefär som ett barn som tappat bort sitt älskade gosedjur el nåt men men...

På Samos så var det inte sandstränder utan klappersten och bland alla miljontals stenar där fanns så lyckades jag hitta 3 hjärtformade stenar. En till mamma, en till pappa och en till Alle. Mamma kom upp på mitt rum med den ena av stenarna och sa att jag skulle ha den ist. "Men den är ju DIN ju! Du har fått den av mig den är din!" Men mamma sa att jag fick den iaf. Hennes, pappas och Alles hjärta fanns i den stenen och den skulle jag ha med mig. Jag gick med på det och vi kom iväg till Örkelljunga. När vi åkte hem sen på kvällen hade jag en sån skön känsla inom mig. Jag var så glad!

Dagen efter så hittade jag den stenen jag trodde att jag tappat. Den låg i ett hörn av mitt rum. Har ingen aning om hur den hamnat där men den låg där under en kasse. Även fast jag hittat den gamla stenen så ville jag inte lämna tillbaks den nya så nu har jag båda. När jag berättade det för mina kontaktpersoner på 11 så frågade AL vad den hette. Först hade det ju vatt min nya grubbelsten men efter att jag hittat den gamla så hade den faktiskt inget namn. "Ge den ett namn" sa AL. Satt och funderade en liten stund. Sofia sa jag sen. Den ska heta Sofia! Det är min familjs hjärtan i den och Sofias mod, styrka och inspiration. Mina kontaktpersoner tyckte det var ett jättebra namn =)

När jag vaknade på IVA så tänkte jag på några som påverkat mitt liv på ett el annat sätt och som verkligen betyder nåt för mig. Förutom min familj så tänkte jag på Sofia, Karin, skolsköterskan på min gamla gymnasieskola och Kajsa som var min mentor på gymnasiet. Tänk att jag var så nära att gå ifrån dem! En förmiddag innan jag skulle till Växjö så lånade jag päronens bil (bara för att det är kul å köra bil) och körde ner till skolan. Jag ville bara träffa Kajsa och Karin och ge dem en stor bamsekram. Först gick jag bort till Karin. Precis när jag skulle knacka på hennes dörr så öppnades den. Vet inte om jag el Karin blev räddast. Men jag berättade för Karin och fick både, två och tre stora varma kramar. Sånna som bara Karin kan ge. Sen skulle Karin till Ljungby så jag gick bort till skolbyggnaden. Hittade Kajsa och vi gick en runda vid sjön och pratade. Jag berättade för henne att Sofia kallade personer som betytt speciellt mycket och el hjälpt henne för guldpersoner. Intressant tyckte Kajsa. Sa sen att hon var en av mina guldpersoner och att hon vatt det enda sen jag började 1an för 5 år sen. Kände mig aslöjlig men Kajsa tyckte det var en ära =) Det kändes bra.

Efter DBTn var slut för dagen åkte jag och mamma till Landstoken. Ett paradis för alla som gillar att pyssla. Där finns allt! Jag var trött och hade ont i huvudet men blev glad när vi kom till affären. Jag skulle köpa nya Pro Markerpennor. Min blenderpenna hade tatt slut kvällen innan så det var akut. Jag minns att jag och mamma stod och valde pennor sen vaknade jag i en sjukhussäng och hade sladdar och slangar överallt. "Åhh vad har jag nu gjort?! tänkte jag. Inget faktiskt. Precis inget. När vi skulle gå ut från Landstoken hade jag sagt hejdå till Helena och sen ramlat ihop medvetslös några cm från en hög tröskel. Hade blitt ambulans till sjukhuset och sen hade jag vatt medvetslös i 3,5h. Fick reda på att jag var på AVA. Begrep ingenting och var jätterädd att jag hade tatt nån överdos el nåt men nej det hade jag inte. Däremot hade jag fått lite antidoter (motgift) fall i fall. När det sakta gick upp för mig att jag ännu en gång handlöst hade fallit ihop medvetslös kom den där speciella känslan som jag alltid får efter sånna anfall och höll på att kväva mig. En känsla av besvikelse, hopplöshet, funderingar, rädsla, maktlöshet mm mm. Ska dethär aldrig sluta? Ska jag alltid gå omkring och kunna bli medvetslös när som helst utan att känna nåt innan? Kommer de ta mitt körkort? Om, när får jag tebax det? Får jag tebax det alls? Vad hade hänt om jag hade tappat medvetandet när jag körde till skolan innan idag? VARFÖR blir det såhär? När ska jag till min neurolog nästa gång? När ska jag till neurolgen i Lund nästa gång? När ska jag till min endokrinolog nästa gång?

Den kvällen skulle Sofia Åkerman vara med i ett inslag av Fråga doktorn. Jag hade sett det i tidningen nån dag innan och självklart bestämt mig för att se det. Blev så arg, lessen och besviken när jag insåg att jag missat det. Varför funkar ja inte som andra?

Som vanligt hade jag ett X antal plåster där de hade försökt ta blodprover och sätta PVK. En narkossköterska sa en gång till mig att det borde stå i min journal att jag var omöjlig att sticka. Omöjlig...De säger att narkossköterskor är bra på att sticka för att de gör det så mycket. Grejen är bara att de bara sticker nerdrogade/sövda personer som inte kan säga till om det gör ont så de kan hålla på å gräva i kärlen hur mycket de vill...=P

Det tog ett tag innan det gick att hålla ett seriöst samtal med mig. Tyckte att frågor som vilket år det var, vad jag hette och hur gammal jag var, var svåra frågor. Mamma hade fått köra hem för Sammie var i bilen och när pappa oxå körde hem hade jag redan sovit de senaste timmarna. Jag minns att jag vaknade mitt i natten av att en sjuksköterska kom in och ville ge mig medicin. Eftersom jag låg i samma rum som sist så visste jag var klockan hängde. 00.30...

Vad ska jag ha för medicin nu?! undrade jag.
Dina kvällsmediciner.
NU...?! Jag vill inte ha mina propavan.
Jasså inte?
Nej, då kommer jag aldrig upp imån.
Jasså du tycker det är för sent för dem sa sköterskan och såg helt oföstående ut.
Jösses....

Vaknade tidigt på morgonen av att de tog blodtrycket. Jag skulle få träffa läkaren efter middagen. Var tydligen väldigt förvirrad. Har fått reda på att jag lämnat avdelningen ett par gånger, vatt uppe på avd 3 där jag brukar vara inlagd och på vägen tillbax till AVA inte förstått varför jag inte fick gå till lekterapin som vanligt, vatt ute på balkongen, babblat massa gojja av obegripliga osammanhängande saker. Det var väl därför det slutade som det gjorde. De kom två skötare från PIVA och hämtade mig...Jag minns att jag inte kunde gå riktigt, mådde illa och var yr. I bilen pratade jag och Erik om Sofias föreläsning. Han tyckte att han kände igen saker som hon berättade i mig. Väl uppe på PIVA fick jag vänta lite innan jag fick prata med läkaren. Satt och sov på en pinnastol. Lena i receptionen kom fram och frågade om jag ville sitta i "den sköna stolen" ist. Visst sa jag. Tänkte nej nu ser hon hur korkad jag är oxå, det räcker inte med att jag vatt här varannan vecka hela sommaren utan nu måste hon se mig hängandes på en stol. Och jag har inte ens gjort nåt denna gången! Inte tatt ett piller för mycket, jag har inte ens fått min astmamedicin! Inte skadat mig, jag har inte gjort nånting alls. Suck...När jag äntligen kom in på avd somnade jag nästan direkt och vaknade inte förrän vid 19.30. Jag gick upp en runda. När jag gick förbi stället de har TVn såg jag nån som jag verkligen blev glad att se igen. Lena!=) Vi delade rum på avd 3 i våras. Jag var inne på utredning av min tumör och det visade sig att hon oxå hade haft en fast den hade försvunnit. Det visade sig att vi hade väldigt mycket gemensamt och även fast det skiljer 19 år på oss så kändes det som vilken klasskompis som helst. Det var jättekul att träffa henne igen, synd bara att det var på ett sånt ställe...

Eftersom jag missat Sofia på TVn satt jag och tittade i tidningen om och när det gick i repris. Blev lättad över att det skulle sändas i repris rätt många gånger så nån gång skulle jag kunna se det. Michael kom och frågade om det var nåt bra på TV som ja ville se.
Ja sa jag, imån kl 5 på morronen ska ja titta på Fråga doktorn.
Kl 5!? Sandra ja vet att du är intresserad av sånna program men kl 5 är lite tidigt.
Ja ska se det, sa jag bestämt.
Ja vaknade vid 4.45 av ett astmaanfall. Ok, typiskt att det händer nu men ja vakna iaf. Har ja lite flyt så tar det bara 15 min att inhalera och då hinner jag precis se programmet. Det tog 20 min att inhalera och när ja väl var klar så satt nattpersonalen och tittade på nåt annat program då.
Mög oxå! tänkte jag. Men vid 5.30 var det programmet slut och ja var snabb med att säg att jag ville byta kanal.
Nej gå och lägg dig ist!
Nej! Jag SKA se detta! Dessutom har jag ont i bröstet efter astmaanfallet och det brukar släppa om jag sitter upp ett tag efteråt...
Precis när ja bytte kanal välkomnade de Sofia till programmet. Blev glad att ja inte missat de!
Titta! sa jag. Det är Sofia!
Åh, vad bra. Detta borde vi oxå se sa en av personalen.
Kände mig glad och nöjd. Ja sa ju att de va nåt viktigt på TV..! =)

Senare på dagen fick jag veta att jag skulle flyttas ner till avd 24. Blev jättelessen. Jag vill inte vara där! Jag trivs bättre på PIVA. Låg och grät i Annas (en skötare jag tycker väldigt mycket om) knä. Jag vill inte ner dit om du är här! Jag vill vara med dig! Jag trivs inte där! Jag känner mig tryggare här! Jag vill inte ner dit, jag vill inte! Men det blev ju ändå att jag fick byta avd. Fick iaf ett enkelrum denna gången. Skönt det. Var jättetrött. Sov mest hela tiden. Delvis för att jag var så himla trött och delvis för att få tiden att gå. Ville bara att tiden skulle gå fort. Ville sova bort allt. Begrep inte hur personalen resonerade heller. På PIVA hade jag en 1a men helt plötsligt fick jag en en 2a...Var uppe lite efter kvällsmaten. Var kul å träffa alla gamla medpatienter. Hade träffat alla utom en innan.

På torsdagen var jag snurrig igen. Svimmade tydligen av på morronqi-gongen. Sov rätt mycket sen. Tristessen avlöste sig själv. På PIVA finns det alltid nåt att göra. Titta på TV, rita, lägga pussel, spela spel el prata med nån i personalen men det känns inte lika naturligt att göra det på 24. Trots att avd har hälften så stor yta så känns det ändå som om man är så långt ifrån alla om man är i allrummet längst ner. Jag och Pauline hade iaf mycket att prata om. Det var kul att se henne igen. Hon var en helt annan människa än de gånger vi setts på PIVA.

Blev jättearg och lessen över att jag inte fick mina kortisontabletter i den dos jag brukar ta när jag ska på DBT. Jag fick bara hälften både på morronen å middagen. Jag bönade och bad, snälla snälla jag avskyr mina kortisontabletter. Jag får ångest varje gång jag ska ta dem men de dagar jag ska på DBT måste jag verkligen öka dosen för jag somnar annars och det är nåt jag fasar över. Jag somnade första gången jag var där och det var det jag hade vatt räddast för att göra. Jag brydde mig inte om att jag skulle komma in i en grupp där alla redan kände varann, bara jag inte somnade...I sånna stunder förbannar jag verkligen min tumör...

Fredag. Ja! Hemresa idag tänkte jag när jag vaknade men då var läkaren hemma pga sjukt barn. Blev jätteorolig att jag skulle behöva stanna över helgen oxå. Ville verkligen inte det. Men som tur va så gick det att ordna med en annan läkare. Den läkaren som gjorde att jag rymde från avdelningen sist visserligen men ändå...

/Sandra

Glad på riktigt!

Igår var jag glad på riktigt en hel dag! =) Vaknade tidigt. Kunde inte sova. Det pirrade i magen. Den dagen hade jag väntat och väntat spänt på enda sen i somras. Äntligen var det den dagen Sofia Åkerman skulle ha sin föreläsning i Växjö för sjuksköterskeeleverna i termin 4 och jag skulle få åka dit! Helt själv dessutom! Mamma och pappa är inte så glada över att jag är ute ensam. Det kan hända så mycket, typ att jag blir medvetslös el får för mig att gå in på ett apotek och börja samla mediciner. Som en bonus så kände jag mig inte så dålig heller. Hade mest värk i musklerna och ont i halsen så jag fick åka iväg =)

Hade mycket funderingar. Ska jag ha långärmat el går det bra med kortärmat? Vad kommer Sofia ha och vad tycker hon att man borde ha? Jag bryr mig inte om mina ärr och omplåstrade armar, men de andra på föreläsningen, jag går ju inte i deras klass och vill inte att de ska tänka att jag är en tönttyp som går omkring och visar mina ärr och tycker synd om mig själv och vill ha uppmärksamhet. Tog en 3/4 ärmad tröja tillsist. Har hatt stunder som jag frossar och vissa som jag tror att jag ska smälta nu när jag vatt sjuk så ville inte ha för varma kläder på mig. Var så himla rädd för att jag skulle somna på nån buss och kanske inte hinna fram i tid el ännu värre, somna inne på föreläsningen! När jag är sjuk måste jag öka kortisondosen för att bli frisk. hade kunnat ta hur mycket som helst bara jag inte skulle somna, men nu har jag ju inte hand om mina mediciner själv så jag fick en tablett på morgonen och en med mig som jag skulle ta innan föreläsningen. Tänkte att om jag känner mig trött nu så tar jag mina betapred el min adrenalinspruta som jag alltid måste ha med mig ifall jag skulle få nån allergisk reaktion el ett svårt astmaanfall, jag vill inte somna nu!

Var så glad när jag var framme på skolan. Jag hade klarat att komma dit iaf. Fast samtidigt kände jag mig totalmisslyckad för att jag inte gick på skolan på riktigt nu men tanken på att Sofias föreläsning vägde över och jag blev glad igen. Träffade min kontaktperson Anna där. Hon blev jätteglad att jag var där och att jag var där själv. Hon frågade om jag hade tankar på att göra nåt jag inte borde och det hade jag faktiskt inte. =) Jag hade längtat så mycket och länge på att få gå på Sofias föreläsning och att bara få se henne på riktigt och tänkte hela tiden att gör jag nåt nu så sabbar jag allt. Jag har inte tid att åka in till akuten och sitta och vänta på nån läkare som ska sy ihop nåt sår el ligga fastsatt i väggen med sladdar för att jag har tagit nån överdos. Gör jag det nu så missar jag min chans och det är inte värt det! Bara hoppas att Ödet inte tänkt att jag skulle bli medvetslös idag och just nu.

Gick in i M-huset och i salen vi skulle vara. Där satt redan några. Visste inte vart jag skulle sätta mig. Långt bak där jag inte syntes el långt fram där ingen vill sitta. Satte mig på andra raden och la mina saker. När jag tittade mot dörren såg kom det in personal från PIVA. Ehh..Hejsan... Började fundera. Går DE i denna klassen?! Pinsamt, men det är sånthär ja kommer att få vänja mig vid om jag ska bli sjuksköterska så det är väl bara att ta det. Gick ut för att titta efter Cissi. Såg inte henne, men såg däremot Sofia. Stannade. Kände hur puslen ökade, vågar jag säg hej till henne? Kom på att jag antagligen såg ut som en jubelidiot där jag stod och tittade på henne så jag fick fram ett litet "hej...". Då hände nåt ofattbart. "Hej! Är det Sandra?" svarade Sofia med såndär riktigt go skånedialekt. Ehh..Ja det är det svarade jag blygt. "Vad roligt att du kunde komma!" och så fick jag en kram. "Tack för att jag fick komma!" sa jag helt omtumlad. Hon kom ihåg mitt namn! Hon krama mig! Jag kunde inte släppa det. Det var helt var helt oförståligt. Jag hade mailat henne och frågat om jag fick komma och hon får ju ett X antal mail om dagen och så kom hon ihåg mitt namn. Det är helt ofattbart...! Vi gick in i salen. Jag gick och satte mig och började plocka upp mina grejor. Hade anteckningsblock och böckerna Sofia skrivit med mig för att smälta in lite mer bland de andra. Sen kom Cissi och satte sig brevid mig. Vi prata lite och sen började Sofia berätta om sin gripande historia. Hon var en väldigt duktig föreläsare! Lättsamt och med humor berättade hon bit för bit. Vi skrattade många gånger. Det var väldigt roligt när hon berättade om IKEAS koppar de hade på den avdelningen hon var inlagd på. BANG hette de och det sa bang också ganska ofta när nån smällde sönder en kopp för att kunna skada sig med skärvorna. Hon berättade om andra bus de hittade på också som att rymma och låsa in sig i nåt rum genom att sätta saker förr dörren el smörja in handtaget med handkräm. Kunde inte låta bli att fnissa för migsjälv. Undrade vad personalen på PIVA tänkte, där har man ju ändå både försökt och hittat på en hel del saker...=P Kände mig genast som "en trotsig tonåring som testar var gränserna går" som en läkare en gång sa att jag var som. Brydde mig inte om det. Jag har alltid vatt lite busig av mig och hittat på rackartyg och barnslig har jag räknat med att vara hela livet. En annan kul grej var när hon sa att vissa ger namn åt sin "sjuka" del. Hon kallade sin för Lucifer och hon visste nån som kallade sin Anna. En av de som jobbar på PIVA och satt och lyssnade på föreläsningen heter Anna...Undrar förresten om Anna minns när hon och jag satt och tittade i Sofias böcker. Vi tittade på listorna med saker man kan göra när man har ångest och så visade jag några stycken som överensstämde helt med hur jag tänkte och kände.

Det kändes bra på föreläsningen. Jag tyckte jag hann med att både anteckna, lyssna och faktiskt hänga med på vad Sofia berättade om och många gånger visste jag vad hon skulle säg för det hade jag läst i nån av hennes böcker. Rätt som det va så var det dags för 20 min paus och alla reste på sig. Jag satt kvar. Fattade inte att halva tiden redan hade gått. Jag var inte det minsta trött (!) och jag ville inte att tiden skulle ta slut. Satt och tittade på porträttet jag gjort av Sofia på bussen upp och kortet som jag gjort till henne som tack för att jag fick komma på föreläsningen. Ville ge det till henne men vågade inte. Tankarna började snurra igen. Tycker hon jag är töntig om jag gör det? Är det töntigt att ge bort sånna saker på en föreläsning? Vad ska jag säga till henne när jag ger henne det då, jag kan ju inte bara räcka fram det och säg "här" och sen låssas som om jag inte finns sen. Vågar jag säga till henne att hennes ögon är otroligt vackra och att jag ritade dem om och om igen bara för att de va så fina? Det kom fram en från klassen och frågade om hon fick titta i min ena bok och visst fick hon det. Tillslut bestämde jag mig för att ta sakerna med mig och iaf gå ut ur klassrummet. Såg Sofia och Ulrika stå och prata en bit bort. Satte mig på ett bord och svarade på ett sms. Sen såg jag hon som frågat om hon fick titta i min bok gå fram och prata med Sofia. Efter en stund tog jag mod till mig och gick fram jag också. Kände hur pulsen rusade iväg igen. Som tur var stod de vid ett par ihopfällda bord så jag ställde mig bakom dem och väntade på att de skulle prata klart. När de gjort det kom Sofia och ställde sig brevid mig och sa "jaha Sandra. Du har suttit här och lyssnat..." Ja, sa jag, och jag känner igen mig jättemycket..! Vi småpratade lite och sen var det dags att gå in igen. "Ehh..Jag tycker också om att rita" fick jag fram. "Jasså vad roligt" sa Sofia. Jag räckte fram porträttet av henne och kände mig totalt dum i huvet. "Oj, det är ju jag!" sa hon när hon fick se det. Ja, också har jag gjort ett kort som tack för att jag fick komma...Jag räckte fram det och kände mig riktigt korkad. Hon måste ju tycka att jag är helblåst! Men...Hon log sitt varma leende, sa tack och gav mig en kram till! Trodde att jag drömde. Sen sa hon "jag såg att du hade en bok med dig? Är den din?" Ja, det är den. "Då måste jag skriva i den! Kom bara fram efteråt." sa hon med ett leende. Hon är ju för gudasnäll denna människa! Jag gick och satte mig igen och kunde inte förstå hur hon kunde vara så snäll mot mig. Föreläsningen fortsatte och jag var inte trött nånting! Det fanns nog helt enkelt inte plats för det. Hela tiden berättade Sofia som fick mig att tänka annorlunda. Som tex när hennes vänner på teatern skickade chipsskålen till henne fast de visste att hon hade ätstörningar, att de aldrig tittade konstigt på henne när hon åt nåt, att de alltid ringde och frågade vart hon var när hon inte kom till teatern och inte bara utgick ifrån att hon låg på sjukhus. Är det så verkligheten är? Är det verkligen möjligt? Tänker inte alla "titta nu äter hon!" när man äter så det känns så himla skamligt och som att varenda liten bit kommer att sätta sig på magen? Det gick inte att begripa.
När föreläsningen var slut blev det pinsamt tyst. "Har ni några frågor el funderingar?" undrade Sofia. Ingen sa nåt. Kände mig så himla. dum. Hon hade berättat om en flicka som hade suttit och skrivit en lista med frågor under en av hennes förelänsnignar som de sedan gick igenom. Jag tänkte på min lista som jag skrivit. Den som jag skrivit frågor och funderingar på sen i somras. Jag vågade inte fråga nåt. Precis som vanligt. Tillslut var det några som frågade nåt. Tänkte hela tiden "bara hon inte tror att vi tycker det har vatt ointressant! Hon får inte göra de! Jag har miljoner frågor men jag vågar inte fråga! Du är jätteduktig på att föreläsa och få med dig de som lyssnar! Jag var nära att börja gråta flera gånger! Jag vill bara breömma dig för allt!" Många saker hade varit lite väl personliga att fråga inför en hel klass jag bara kände en person i förutom de från PIVA och speciellt när det gällde saker som jag undrade där personalen spelar stor roll men bara hon inte trodde att hon haft en tråkig föreläsning!
Det vår klass var känd för på gymnasiet var att vi aldrig hade några frågor på lektionerna. Våra lärare brukade alltid säg "det bästa sättet att få tyst på denna klassen är att ställa en fråga!" Efter föreläsningen packade jag ner alla mina saker utom böckerna. Tog god tid på mig och sa hejdå till Cissi. Ville jättegärna att Sofia skulle skriva i mina böcker men vågade inte gå fram om det var en massa folk kvar i klassrummet. Men när klassrummet i stort sett var tomt gick jag försiktigt fram. Möttes av Sofias underbara leende och tyckte det kändes lättare då. Hon skrev i båda mina böcker =D Blev jätteglad. Sa till henne hur duktig jag tyckte hon var.
Det var en mycket glad Sandra som lämnade M-huset efter att fått en hejdåkram av Sofia. Ringde till mamma för hon och pappa skulle hämta mig var det planerat. Dock svarade varken hon el pappa på mobilen vilket var väldigt konstigt eftersom de alltid svarar annars. Gick runt på parkeringarna och tittade efter dem och ringde igen men såg inte dem och de svarade inte heller. Gick in en runda i K-byggnaden. Gick bort till SMISK-kontoret och tittade på alla pärmarna som alla klassgrupper står i och gick sen förbi salarna där vi har vårdteknik. Tittade på listorna som man skriver upp sig på när man anmäler sig till en tenta. Var första gången som jag tänkte att jag ville skriva upp mig på en lista. Speciellt till den tentan som Sofias föreläsning var grunden till. Undrade hur den kommer att se ut. Kunde tänka mig B och C delen på en tenta också. Så man hade det gjort lixom. Funderade bara på om jag hade orkat plugga till dom och om jag hade kunnat koncentrera mig på tentan och förstått frågorna.
Ringde till mamma igen. Denna gången svarade hon. De hade inte kommit ifrån Ljungby än så vi bestämde att jag skulle ta bussen hem ist. När jag tog bussen in till stan kändes det som en seger att jag var så glad när vi åkte förbi S:t Sigfrids sjukhus. Jag trodde inte jag skulle kunna vara glad nån gång när jag åkte förbi det stället. Tänkte på alla sakerna som fanns inne på Netto. De patienterna som inte går i likadana sjukhuskläder går i likadana kläder som de köpt på Netto ist. När jag gick på bussen hem var jag helt i min egen värld och hörde knappt att nån hälsade på mig. När jag tittade upp så var det Eva, min gamla läkare, som hälsade! =) Åh vad jag saknat henne! "Vad du ser glad ut och vilken gnista du har i ögonen!" sa hon. Det är för att jag har träffat Sofia Åkerman, sa jag. Sen satt vi och pratade om både sjukdomar, skador och saker i den nya Pandurokatalogen som jag hade med mig.
När vi kom till Ljungby var jag jättetrött. Somna nästan direkt och när jag vaknade åkte vi förbi lägenheterna på intäppan. Nej! ropade jag. Busschaffören tittade upp. "Oj, är du kvar. Men du skulle av i Markaryd idag också?" Suck...Ja det skulle jag. Förlåt för att jag somnade. Sen släppte hon av mig. Ringde till mamma som skulle hämta mig på busstationen. "Hej var är du? Jag är påväg uppför backen, det var nära bussgaraget idag!" Vi var inbjudna till våra grannar så det blev ett populärt samtal när vi kom dit. Vid kl 22.30 orkade jag inte mer så jag gick hem för att sova. Då hade jag börjat hosta som en galning och var heltäppt så jag var inte så pigg. Somnade nästan direkt och drömde att jag skulle på en av Sofias föreläsningar nere i Lund på USiL. Jag och nårra gymnasiekompisar hade åkt buss dit och blitt avsläppta en bit från sjukhuset. Fast en av dem hade ändå vatt och parkerat en bil...Vi gick rundor och letade efter busshållsplatsen. Såg bussen komma men missade den. Frågade nån i nån affär om vi var långt ifrån sjukhuset. Nej, det var vi inte, man såg tydligen det därifrån vi var. Men när vi kom ut igen så såg jag bara höghus och inget av dem tillhörde USiL. Såg inte ens helikopterplattan...Sen hittade vi hållplatsen fast då va föreläsningen i princip slut och om vi inte tog bussen hem till Markaryd då så skulle vi inte komma hem.

Har berättat flera gånger om för mamma och pappa om hur bra jag tyckte föreläsningen var och hur glad jag var för att ha fått träffa Sofia i verkligheten. Och att hon hade kommit ihåg mitt namn!

Sofia,
nu vet jag varför alla jag pratat med tycker att dina föreläsningar är bra
nu vet jag varför de tycker du är en bra föreläsare
nu vet jag varför du är så framgångsrik som föreläsare

jag vet inte hur man kan tycka om en person som man inte träffat innan så mycket
jag vet inte hur nån man aldrig hört talas om kan förändra ens liv efter att man läst ett par rader i en bok som denna personen skrivit
jag vet inte hur man kan få en person som förebild från en sekund till en annan
jag vet inte hu man kan se upp till en person så mycket som jag gör genom att bara ha läst dennes böcker
men Sofia, jag vet varför flickan i teatergruppen spontant kunde säg "jag vet inte vad ni andra tycker, men Sofia, jag älskar dig!"

du ger inspiration
du ger hopp
du ger tro
du sprider kunskap
du berättar lättsamt och med humor
du är en bra förebild
du visar att det går att komma ifatt livet trots att man missat mycket
du tar fram viljan som man inte trodde fanns långt, långt inne i en i svåra stunder
du är underbar!

Kan inte tacka dig nog! <3

/ Sandra

Dunk dunk dunk

Sitter uppe med en plågande huvudvärk. Trycker nåt grymt innifrån.Hunden är den enda som är nöjd med att jag är sjuk för då slipper han va ensam hemma. Han blir lite småsur bara när jag lägger mig i soffan och försöker sova istället för att leka med honom. Fast säger man " Sammie, lillmatte är fuk, hon orkar inte leka nu.." så brukar han acceptera det ett tag och lägga sig ner för att försöka busa lite senare.
Sitter och håller på med ett bröllopskort som Ida har beställt. Det ska va klart idag så idag får jag göra det oavsett hur jag känner mig. Fast jag tycker det är kul och saker man gillar gör att man känner sig bättre. Vad vore sjukhuslivet utan lek och arbetsterapi tex? Tristare än det redan är! När jag är inlagd på CLV och inte är på AVA el IVA, inte sitter fast i nån sladd i väggen och kan gå rakt så brukar jag alltid få gå till lekterapin även fast jag är för gammal för det =) Det är ett lekparadis! Kan låta helbarnsligt men jag kommer nog aldrig ifrån det. Om inget annat så gillar jag barn och på lekterapin så får jag chans att umgås med dem. Kanske spela på keyboarden och sjunga med dem, läsa en bok för nån, rita tillsammans med nån el leka i leksjukhuset. Mycket roligare än att ligga i sjuksängen. Jag är lika trött, lika illamående, har lika ont i huvudet och är lika seg på lekterapin som jag hade vatt om jag legat och vilat bara att lekterapin är mycket roligare och inte är sjukhusmiljö. Kanon! =)

/ Sandra

Sjuk

Blä har legat i feber nu ett par dar. Har sovit i princip hela tiden. Inte missat mycket. Är igensvullen i halsen och har ont i hela kroppen för omväxlings skull och inte bara i benet. Säkert svininfluensan sa min bror. Ja, sa jag. Det är det nog för det är du som smittat mig, du hade ont i halsen innan mig! =P

Hoppas jag blir frisk fort igen för på fredag ska jag till Växjö och lyssna på Sofia Åkermans föreläsning och den har jag sett fram emot ASLÄNGE nu så det vore väl katten om jag skulle vara sjuk då...Jag är typ aldrig sjuk annars. Med feber och sånt menar jag....Brukar alltid få förbrereda mig mentalt iaf 1h innan jag ska ta mina kortisiontabletter men nu tar jag minst dubbel dos än i vanliga fall utan att bry mig. Tumören gör att jag har nedsatt immunförsvar och när jag får feber el blir om det är mycket smittor runt mig tex så måste jag öka kortisondosen efter ett visst schema kombinerat med hur jag tycker att det hjälper mig för att bli frisk/inte bli sjuk. Nej, annars tar jag inte en kortisontablett i onödan! De små elakingarna har redan gjort att jag gått upp en massa äckliga kilon men jag vill verkligen till Sofias föreläsning på fredag!

Nix nu ska jag gå och lägga mig (igen)...

/ Sandra