Änglar, barn och stjärnor

Kom nyss hem från kyrkogården. Var och tittade på när alla ljusen brann. Vackert, det ger en känsla av lugn, vila och frid.
Vi började vid farfars grav. Han vilar brevid pappas mormor och morfar. Igår var mamma och pappa ute och gjorde fint vid gravarna och idag hade trädet brevid farfars grav tappat en massa löv men farmor hade vatt där och tatt bort så mycket som det gick. Jag hade med mig det röda hjärtat som jag alltid lägger på farfars grav vid Alla Helgons dag. Satt i bilen påväg till kyrkan och kramade det hårt i handen. Fyllde det med så mycket kärlek som jag bara kunde.

Även fast jag aldrig fick träffa dig farfar så älskar jag dig av hela mitt hjärta och du finns alltid med mig i mina tankar.

Jag stod framför din grav. Funderade på vart jag skulle lägga hjärtat. La det sen på granriset på vänster sida där det syntes väl i skenet av ljuslyktan. Det är på vänster sida du ligger så det var en bra plats. Alla män ligger till vänster.

Ställde mig framför pappas mormor och morfars grav och tittade. Deras grav var dekorerad på samma sätt som farfars. Tänkte på mitt högra ringfinger. När jag konfirmerades fick jag pappas mormors förlovningsring av farmor och den har jag ofta på mig, idag oxå. Ville visa henne att jag tycker väldigt mycket om den.

Vi gick vidare till mammas farmor och farfars grav. Såg många gravar som var fint dekorerade. Ljuset brann fridfullt även på deras grav. Därifrån ser man minneslunden och asklunden oxå. Det är fint med många tända ljus på samma ställe.
Sen gick vi vägen upp till urnlunden. Där är oxå väldigt fint.

Vet att du var och köpte ett hjärta i mossa med tre rosor i. När man är 21 år ska man inte behöva göra en sån sak till sin ena förälder.
Man ska inte heller behöva gå till sin förälders grav och tända ljus när man är inte är äldre och har ett litet liv i magen...Barnbarn är livets efterrätt. Det är meningen att ens föräldrar ska träffa sina barnbarn. Men den bittra sanningen är ju en annan.
Precis som att barn ska slippa gå till sina föräldrars grav så ska inte föräldrar behöva gå till sina barns grav. Allt för många har det så.


Funderar mycket på vad som händer efter döden. Tanken på att det finns en Himmel tilltalar mig mer än att man bara ligger i jorden och är död. Farfar är i Himmelen. Jag brukar alltid svara att jag ska träffa farfar när jag pratar om döden med mina kontakter inom psykiatrin. Skulle nån av mina handlingar gå fel, som det var nära att göra för två månader sen, så har jag farfar som tar hand om mig i Himmelen. Han skulle stå och vänta på mig vid Sankte Pers stora port och skulle visa mig runt och sen skulle vi ta igen det som vi aldrig fick chansen att göra nere på Jorden.
Bara det att...Den där gången för två månader sen var det nån som drog mig tillbaks till Jordelivet i sista stund. Min tid här var tydligen inte slut än. Men den platsen jag var på var inte bland moln och änglar utan där jag var så var det varmt. Jättevarmt, det var eld överallt. Jag var i Helvetet. Det är alltså dit jag kommer att komma den dagen mitt Jordeliv är slut. Helvetet. Inte Himmelen. Kommer jag ALDRIG få chansen att träffa farfar?
Han är iaf min Ängel som vakar över mig här på Jorden.


Karin
Jag saknar Karin jättemycket. Min Karin. Saknar hennes varma kramar som bara just hon kan ge. Hennes leende, hennes lugna sätt att prata på, hennes mjuka röst, hennes sätt att se på en, allt. Hela hon är en Ängel. Hennes plats i mitt liv går inte att mäta med nån annans. Hon räddade mig. Hon var min räddning den sista terminen på gymnasiet. Det var hon som var ljuset i det mörka. Även idag 2,5år senare gör hon en enorm insats för att mitt liv ska se ljusare ut. Hon har inte rollen som min skolsköterska längre, hon är en helt underbar människa som bara bryr sig.
Då är man en riktig Ängel.

/Sandra

Förvirrad

Känner mig helt förvirrad. Det har hänt så himla mycket nu de senaste veckorna att allt bara snurrar i skallen. Ibland önskar man att dygnet borde ha mer än 24h men som det har vatt nu tycker jag att det har vatt fullständigt tillräckligt. Hade hellre önskat att det skulle vara färre timmar på ett dygn. När man har vaknat om mornarna så har typ första tanken vatt "jaha, nu är det bara X timmar kvar tills jag får gå å lägga mig igen". Innan har det inte hänt så mycket en vanlig vecka mer än att jag åkt till 11 månd, tisd och torsd. Då har ja vatt borta 7.30-13.30 så sen har ja bara gått hemma och kännt mig totalt värdelös eftersom det finns massor av saker som behöver göras som tex städa, tvätta, stryka men att jag inte orkar göra nåt el om ja orkar att ja inte hinner göra allt klart innan mamma kommer hem och drar igång. Men nu händer det helt plötsligt jättemycket varje dag och jag känner ändå mig helt värdelös även fast jag inte är hemma och kan göra nån av hussysslorna. Månd å tors är värst för då har jag saker inplanerat hela dagen. Månd tränar ja å mitt boendestöd agility med Sammie och sen åker jag direkt till Växjö på DBT och kommer inte hem förrän typ 17. På torsd åker ja till 11 i Ljungby och sen på DBT i Växjö så det blir en himla massa farande oxå är man inte hemma förrän kl 17. Sen tvingar de en att äta kvällsmat och när man väl kommit därifrån och flytt upp på rummet så kommer de med kvällsmedicinen. Täånker alltid "va är klockan så mycket redan?! Åhh! Jag har inte gjort NÅNTING meningsfullt idag!!!" oxå känner man sig grymt värdelös. Visst, att ja har vatt på 11 å DBT är väl nåt jag gjort och det är väl meningsfullt men det känns inte så. Det känns bara som att jag är en trist deppig looser som inte tillför världen nån nytta utan bara kostar samhället pengar.

I onsdags var ja å mamma i Ullared å handlade =) Va å fynda massa roliga pysselsaker på panduros outlet och en ny dataskärm på netonnet. Sen gick vi in på gekås å körde lasaloppet som pappa kallar det. Hittade jättemycket saker =) Men jag fick grymt ont i benet så när vi åkte hem skrek ja typ vid varenda liten ojämnhet i vägen och när vi väl var hemma önskade jag bara att dagen skulle ta slut så jag fick gå och lägga mig. Bara somna ifrån smärtan. Kände mig så himla elak. Mamma hade tatt ledigt från jobbet för att vi skulle åka å ha mysigt tillsammans och så önskar jag bara att dagen ska ta slut! Jag begriper mig inte på migsjälv asså...

Jag har blitt helt snurrig av det vi går igenom på DBTn. Alla tankar ska komma och gå utan att man ska stanna upp vid nån och man ska inte värdera nån av tankarna el nåt annat. Men sen ska man ändå hålla sig fast och värdera nåt. Hur ska man veta vilka tankar man ska hålla sig fast vid och hur ska man veta vad man ska värdera? Jag känner mig helt känslokall ibland. Nåt jättehemskt el jättebra kan hända och jag bryr mig lixom inte. Jag känner inget.

Förra söndagen medverkade Sofia Åkerman och Camilla Svensson i Nyhetsmorgon. Camilla berättade om när hon som självskadepatient låstes in på Rättspsyk i Sundsvall och Sofia rent allmänt om vården av LPTpatienter tillsammans med de som är dömda till LRV. Sen medverkade Camilla i kvällens avsnitt av Kalla fakta. Hon berättade hur fruktansvärt illa hon hade behandlats och hur de faktiskt vårdar LPTpatienter där. Det är inte vård utan vanvård! Det och bestraffningar! De metoder som används har inte ens stöd av lagar! Personalen som utsätter dessa stackars patienter för tex isolering i 3,5 dygn borde bli anmälda själva!

Camilla, Lauren och Louise, TACK för att ni ställde upp och medverkade i Kalla fakta! Ni var SÅ bra och modiga! Världen utanför rättspsyks murar måste få veta vad som händer där innanför!

/ Sandra

Rida på en zebra

Min lillebror berättade just en kul grej om ett onlinespel han och hans kompisar spelar. Han hade fått nån klasskompis att börja spela och som belöning fick han det lättare att komma upp i en högre level och...en zebra att rida på...Börja asgarva. Skulle vilja se nån krigare komma ridandes på en zebra. The big hero!