BUP

Idag var jag på NP i Ljungby. Jag har aldrig vatt där så jag var lite osäker på vart jag skulle anmäla mig och så när jag kom dit. Dessutom hade jag glömt min kallelse så jag var inte riktigt säker på om jag kommit rätt. När hon i receptionen frågade vem jag skulle träffa sa jag att att jag inte kom ihåg å att jag glömt min kallelse men visade upp mitt körkort som legitimation. Då sa hon "men jag tror att du har kommit fel. Du ska en våning ner." Jaha svarade jag förvirrat. "Ja, du ska väl till BUP?" Öh...Är inte jag för gammal för det frågade jag å höll upp mitt körkort ännu mer. Hon tog det, tittade på det och sa "jomen jo det är du ju! Sätt dig å vänta i soffan så kommer det nån å hämtar dig snart". Jösses...Det är ingen på BUP som har körkort...

Eftermiddagen spenderade jag nere på Södergård. Först gick vi en runda runt sjön med hundarna. Titzi, Meva å Cissi =) Busiga damer =)
Sen när vi kom tebax pysslade vi i bakstugan. Jättemysigt!
Innan de skulle stänga där så kom mamma med Sammie. Han blev glad å träffa alla vovvarna. Jag passade Meva igår igen. Man ser tydligt att de gillar varann =)
Carina sa det när ja höll Meva i fammnen idag innan hon skulle åka hem "det är verkligen din hund Sandra. Man ser det i ansiktet." Blev jätteglad =)

/ Sandra

Svårt men ändå så mycket lättare

Förra måndagen kännde jag att medicinens biverkningar verkligen gjorde sitt så det slutade med att jag ringde PIVA för att få råd. Då hade jag vatt nära att göra dumma saker i flera timmar. Det gick bara inte att lägga ifrån sig. Pratade med en jäkla idiotkärring på PIVA. Jag var i ett tillstånd där jag inte har full koll på vad som händer och hon började prata mordbrand så jag hade ont i magen sen hela dagen för jag trodde att jag hade mördat nån. Fick prata med Karolina på 24 oxå. Hon sa att om jag var likadan efter DBTn så skulle jag upp på akuten och så blev det. Efter ett småbråk som blev stort för mig med en av 24 Hitlers. Tanten var med på DBTn å verkligen totalnobbade mig. Hon sa att jag var löjlig mm.

Fick iaf komma in på PIVA och på tisdagen flyttades jag ner till 24. Min Goseanna var där och jag passade på att prata och mysa så mycket jag kunde innan jag blev nerflyttad. Anna ssk var oxå där. Vi gick o prata i korridoren om den Sandra jag är utanför sjukhusets väggar. "Jag blev så glad när jag såg en pigg och glad Sandra sitta och ropa och vinka på mig när jag kom in i klassrummet..." Tack Anna. Det var på Sofia Åkermans föreläsning i september vi sågs på skolan. Ja, det var mycket trevligare att ses där, hoppas det kan bli fler gånger. Jag kände knappt igen Anna, Erik o Lena i vanliga kläder...

24...Det första jag får se när jag kommer innanför dörren är en som sagt att han var kär i mig när vi sågs på PIVA å sen dess har visat det tydligt flera gånger efteråt. Ville bara vända i dörren men det gick inte. Fick samma enkelrum som sist. Skönt. När jag packade upp mina saker kom min kära Emelie-Melinda o ställde sig i dörren. Blev så himla glad av å se henne så de var helt sjukt! Har saknat henne så. Sen när jag gick ut på avd igen så träffade jag Kristina. Hon är bland de gosigaste människor jag känner asså! Man kan sitta å bara gosa me henne i flera timmar. Blev presenterad för de nya jag inte kände på avd. Himla trevliga personer =)
Sen hade ja å E-M lite småprat å tittade på TV i allrummet.

Onsd
Betonade graden av mysighet när man blir väckt av nån man verkligen gillar å nån som man inte riktigt går ihop med. Tyckte det var betydligt mysigare när jag vaknade på PIVA dagen innan av Linas röst som sa "Nu är det morron Sandra dags att vakna!" Kände att dethär inte var min dag precis men kunde inte ana att den skulle sluta som den gjorde. Bältad och 3 lugnande sprutor....Dagen i sig var rätt lugn. Hade mys med de andra patienterna och sov en stund. Ritade lite oxå. Tycker det är väldigt avkopplande. Monika beställde en nalle som jag skulle rita åt henne.

Helt plötsligt bryts lugnet. Demonen tar övet. Jag blir en annan person. Började babbla om mordbranden igen. Ville ut, jorden höll på att smälta. Jag var tvungen att komma ut. Jag skulle bli skjuten, men ingen annan skulle dö bara jag kom ut. Personalen försökte få mig lugn igen men det funkade inget vidare. Efter ett tag hade jag råkat slå i knogen på låset till dörren så det blödde lite. Fast det lilla såg mycket ut när det hamnade på dörren å rutan in till äldrepsyk. Det tolkades som att jag försökte skada mig och då tog personalen på hårdhanskarna. De drog i mig å höll fast mig. Kände hur det gjorde ont i armarna. Det var mina stygn som slets upp så det blev öppna sår igen. Skrek aj men ingen verkade bry sig. De slängde ner mig i sängen sen satt 2st på mina ben, 2 höll i armarna å en satt på ryggen. Panik!!! Skrek som en jag vet inte vad. Försökte komma loss. Fick en tvångsinjektion med lugnande. Ansträngde mig till det yttersta för att röra mig det lilla minsta samtidigt som jag försökte intala mig att personalens kränkande ord inte var riktade till mig. "Ja, hon får ju luft iaf", "Jävla dåre", "Nu får du för fan lugna dig", "Skärp dig nu! Detta är inget dårhus!", "Du är ju inte klok i huvet!" mm mm...En tryckte en kudde över ansiktet på mig en gång å senare slängde han en filt över ansiktet på mig när jag läg fastbältad. Fast personalen skrek åt han att så kunde han inte göra för då fick jag ingen luft.
Minns när de körde ut mitt sängbord. Det betydde bara en sak - bältessängen var påväg in. Det hade vatt läkare inne hos mig men de fick inte röra mig. Ingen fick det. Det var otäckt! Det kom iaf ner peronal från PIVA när de bälta mig. De behövde "minst 2 starka män till" hörde jag. När de vände mig så jag läg på rygg såg jag en som jag önskar att hon sluppit få se vad hon gjorde - min goa underbara vän Cissi.
När jag låg fastbältad turades de om att sitta inne hos mig. Jag lyckades lirka ut ena handen vid ett tillfälle och andra handen lite senare. Då spände de åt ännu hårdare. Jag riktigt kände hur remmen skar ner i mina sår på handleden som blödde som bara den. AAAAAJJJJJJJJJJJ!!!!! Skrek jag men jag fick bara höra att jag fick skylla mig själv.
Efter 4 plågsamma timmar fick jag flyttas upp till PIVA igen. De rulla dit mig i bältessängen. Jäkla uppfinning...! Fick va i ett av "de avskilda rummen". Min gamla kursare Ryan var den första som satt vak hos mig. Jag önskar att han hade sluppit se mig sån. Sen fick jag två tvångs injektioner till med olika lugnadne medel. Hade så sjukt ont i min vänsteraxel att jag inte visste vad jag skulle göra när de vände på mig för att kunna sätta sprutorna i skinkan. AJ vad ont det gjorde i axeln!
Efter en stund när det lugnande hade verkat blev jag släppt. Vilken känsla det är asså! Hade grymt ont i axeln så fick 2 alvedon ihop med kvällsmedicinen. Sen kom Göran in med nattmedicinen. Var skönt att somna ifrån allt. Gjorde nåt som jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra, somnade med jätteblodigakläder i bältessängen...Kände mig trygg med mitt klossvak. Hon påminnde om Jenny...

Vakna på torsdamorronen i mina äckliga blodiga kläder. Fick komma ut från mitt rum och duscha å få nya kläder. Helt underbart! Jag fick ett nytt rum oxå så ja slapp va i ett av de avskilda. Personalen var jättesnäll och hämtade lite saker ja ville ha från 24. Så jag kunde göra mina vanliga dagissaker, rita, måla å läsa. Jag fick reda på att jag skulle va LPTad i nårra dar till å gick å var lite surmulen över det. Men då kom Goseanna med hela underbara sig o allt blev bättre. Läkaren ville titta lite på mina sår. På kvällen när jag kommit till avd hade det inte funnits nån som kunde sy även fast de borde gjorts å läkaren ville inte sy det som det var nu för att det hade vatt öppet för länge. Men hon tejpade ihop alla såren så fint å på ena armen plockade hon bara bort varannat stygn. Resten skulle sitta till morrondagen. Jag sa till henne att jag aldrig hatt nån som brytt sig så mycket om mina sår och jag menade de verkligen. "Men du är så himla ung än. Jag vill att det ska bli fint" Det värmde att få höra det. Tack Elisabeth.
Sen sov jag rätt mycket av dagen. Hade nån olustig känsla hela tiden. Kände mig inte bra. Mådde illa, var trött, kände mig kräkfärdig. På kvällen låg ja å James i en varsin soffa å titta på TV. El ja, tittade å tittade, båda sov rätt gott tills Göran kom å gav oss nattmedicinen vid 21.

Fred.
Min hårborste hade vatt borttrollad och jag började mer och mer likna ett troll med en växande tova i hela huvet. Det hade vatt nån nere på 24 och letat efter borsten men inte hittat den men Goseanna gick ner å med sig upp hade hon borsten! Det var skönt å få den där hårbollen utredd =P
Erik Var min kontaktperson precis som dagen innan och jag tycker verkligen om han! Han är så snäll, mysig å underbar! Jag hade sovit i princip hela dagen när han kom in och sa att det var läkarsamtal. Jag tänkte att jaha, underar hur länge jag måste va här nu. Anders var snäll. Han skrev ut mig samma dag =) Sen fortsatte jag sova. Fast hann å busa en hel del med Mattias oxå. Han är oxå för himla underbar! Jag bara älskar när han kommer å piggar upp en med sina små skämt å bus! Han å Erik var å hämtade mina saker på 24. Sen kom pappa. Innan vi åkte så tog Erik de sista stygnen som läkaren ville skulle sitta en dag extra. Han tittade så att de andra såren var fint tejpade å så oxå.
Innan Goseanna släppte ut mig så sa hon nåt som hon sagt i över ett halvår nu "Du måste kämpa Sandra. Det är bara du som kan ändra på din situation. Du måste sluta skada dig! Jag vet att du kan! Det är inte alla jag brinner så för men jag brinner för dig för jag tror på dig!" Älskade Anna. Om jag bara kunde visa dig LITE av all den tacksamhet jag känner inför dig. Du har hjälpt mig så mycket o gör det än. Du ger inte upp även fast jag inte ens börjar kämpa. Du betyder verkligen mycket för mig! <3


/ Sandra

Upp o ner

De senaste dagarna har allt verkligen vatt botten ena sekunden för att i nästa vara helt ok. Jag har sovit bort det mesta av veckan och minns i princip inget som har hänt. Fast vissa saker finns kvar...

Tisdagen var helt körd. Kände redan på morginen att jag verkligen inte ville gå upp och absolut inte åka till 11. Tanken på att jag skulle träffa Kerstin på bussen gjorde att jag kom iväg iaf. Kunde få fokus på nåt annat än mina dumma tankar medan ja pratade med henne. Fast efter hon hoppat av i Strömsnäs så började tankarna på annat rusa iväg med världens hastighet. Ansträngde mig verkligen för att inte börja gråta el skrika mitt i bussen och satt ist å räkna bilar, ränder på bussätenas tyg, gjorde 3,2,1 övningen, beskrev människorna jag såg på bussen i detalj mm mm men mitt i allt såg jag nåt blänka till på golvet. Jag tog upp det för att se vad det var. Kom inte fram till det men däremot kände jag att det var väldigt vasst...Min friska del skrek "NEJ detta var ju INTE vad du behövde just nu!!!!" medans mitt inneboende monster jublade och tyckte det var riktigt lägligt för nu hade jag chans att göra nåt så omgivningen med säkerhet förstod att jag väl vet om hur lite jag är värd.
Jag klarade mig till Kungshögshallen. Sen tog monstret över. Efter det slängde jag den vassa saken och min friska del var rasande över att jag över huvud taget tatt den med mig. Uppe i receptionen på 11 hade det blött igenom tröjärmarna så det kom blod på disken när jag skulle skriva under kvittot. Receptionisten ringde till avd o bad min ssk el skötare att komma. Skötaren kom å sen hittade de inte AL så Susanne tittade på såren. "Det där måste sys, det tänker jag inte tejpa för det håller aldrig." Vi gick ner till Kungshögen alla tre. Ja å Inga sto å vänta utanför medan Susanne prata med ssk om de hade nån läkare som kunde sy akut. Sen fick jag å Inga gå in. Susanne sa att jag skulle sitta på bänken utanför sskexpeditionen å vänta på att en ssk kom å gav mig läkartid. Mådde så himla kasst så bara nicka å dunsa ner på bänken. Kände mig så himla förvirrad oxå. Visste knappt vart jag var. "Du kan sitta här själv va?" sa Inga. Visst sa jag. Nej sa Susanne hon ska inte vara själv. Sen hade de en liten diskussion om Inga hade tid att sitta där el inte. Det blev att Susanne i princip tvingade Inga att sitta kvar med mig. Jag hatade mer än innan. "Jag är totalt värdelös, de har inte tid med mig, jag bara är ivägen, jag borde inte få finnas." Efter en liten stund kom en ssk ut och sa att de hade en läkare som kunde sy en timme senare så jag skulle komma tebax då. I trappan på väg upp till 11 igen sa Inga "har du nåt med dig som du kan sitta o pyssla med?" Mmm..svarade jag. Kände mig helt totalt misslyckad, värdelös, korkad å allt möjligt. Varför bokar de en tid till mig när ja ändå inte får prata med nån? De säger ju alltid annars att efter sånna händelser ska man prata om det för att se vad som gick fel men nejdå de har inte tid med mig. Innan var det så att jag kom vid 9 för att bussen var där då. Sen hade jag inbokad samtalstid med Inga å AL kl 10-11 å NADA kl 11-12. Sen gick min buss hem 12.15. Sen ändrades det till att de pratade med mig när de hade tid. Längden på samtalen blev väldigt olika. Ibland varade de bara 15 min. Men nu känns de som om jag får prata med dem om de har tid...
Visserligen va Inga med mig hos läkaren 1,5h när jag sydde men ändå...
Jag känner inte mig riktigt välkommen där längre...

Igår va ja, Amanda, Anton å Affe i Stockhult å fikade. För en gångs skull kände jag mig riktigt glad. De är så underbara dessa människor! Jag kunde prata om och minnas tiden på gymnasiet när vi träffades varje dag å skratta åt alla knasiga saker vi gjorde då helt utan att vara arädd för att förstöra minnena med min dåliga stämning jag vanligtvis har.

När jag kom hem därifrån gjorde jag å pappa en älg/ren (rälg) och en elefant av granris oxå en snögubbe av mossa. Rälgen bleb asgrym. Den har skägg. Elfantens snabel gjorde vi av metalltråden i Alles punkterade cykeldäck. För övrigt har den rätt konstiga proportioner å snögubben ser ut som Morran i Mumindalen. Men vi hade askul =)

Idag har det vatt en sunkdag igen. Vaknade vid 10.30 å kände att allt var mög. Tänkte att jag skulle redigera nårra bilder till mina julkort och ev lägga upp bilder på de kort jag gjort men jag har inte gjort nåt av det. Har sovit bort denna dagen oxå. Känner mig allmänt förvirrad, vet inte riktigt vad som är verklighet å bara tankar. DBTn har gjort att jag inte känner nåt alls vissa tillfällen oavsett hur bra/dåliga saker det kan va men sen kan jag börja stortjuta bara av att tappa en penna i golvet. Man ska inte värdera nåt, inte bra känslor/tankar heller men samtidigt ska man värdera vissa saker. Jag fattar inte hur man ska veta vilka saker man ska värdera.
Ibland känner jag mig lite känslomässigt lobotomerad...

/Sandra

Snurr å virr

Det är så många saker som snurrar i huvet på mig nu så ja blir alldeles yr..Va hos Maria på läkarbesök. Hon ville ta fler blodprover.Jag hade lämnat blodprover 2 dagar innan besöket och alla svaren hade kommit utom det som jag var mest intrsserad av att få reda på. Typiskt. Men men...Hon skullr ringt denna veckan men har inte gjort det och nu är hon och forskar i 2v så det blir att vänta ännu längre. Visserligen skulle några av proverna till Stockholm på analys så det tar ju sin tid men iaf. Det är jobbigt att vänta, att inte veta och att ständigt undra!

Jag har fått ny medicin oxå. Den gör livet till ett ännu varmare helvete än det redan var. Min sjuksköterska på 11 skulle "hålla koll" på mig om jag fick värre skadebeteende el blev självmordsbenägen men ja har inte träffat henne nu på över en vecka. Brukar träffas tisd och torsd annars. Fast jag har träffat min skötare, men hon kan inte göra den bedömningen och eftersom jag har mått sämre av tabletterna och velat skada mig mer och värre än innan så känns det rätt jobbigt att inte få prata med AL. Det är lixom hon som ska sköta kontakten mellan mig och läkaren om jag ska fortsätta med medicinen el inte så det hade ju vatt bra om vi träffats. Fast jag får träffa henne på tisd iaf.

Igår va vi hos farmor. Mormor och morfar och Antita och Ronny var där oxå =) Vi hade en trvlig kväll. Jag hade mina julkort med mig som jag gjort och fick sålt jättemånga =)

Vi kom in på knasiga smeknamn och vidare in på barncitat. Helt sjukt kul!
"Ja Brand-Johan är ju och hjälper Doris-Borås..." va det nån som sa. Jag kommenterade smeknamnen och då sa Anita att de smeknamnen var ingenting jämfört med de i Strömsnäs. Min nästkusin Victoria jobbar på posten och hade berättat att nån kallades Råttan och nån stackare för Sven-sket-i-bilen...

Jag känner mig så himla efterbliven! Så fort vi ska nånstans el när vi ska göra nåt frågar Alle om han måste följa med el så kör han moppe dit och kör iväg efter ett tag för att han å några kompisar skulle göra nåt. Mina kusiner är och gjorde oxå så. Men jag...Jag är en sån som följer med överallt och stannar hela tiden. Det känns som att ja förväntas va en sån iaf. Det är inte det att jag tycker de vi umgås med är tråkiga men jag får tex alltid höra "åh vad de är kul att du ville komma oxå", "åh de är så roligt så länge du vill komma" och liknande. De tycker det är normalt att man nån gång senare inte kan följa med för att man tex ska på fest el nåt. Men inte jag...Ja är som en grej som automatiskt bara kommer med överallt.En sak som de vill få ut på olika grejer så de händer nåt i mitt liv. Ja är ingen människa utan bara ett objekt.

Nu ska ja sova...

/Sandra