17 år

Idag är de 17 år sen vi kom hem från Sri Lanka med en liten Alle. Helt sjukt att de är så längesen! Ja minns lite från det faktiskt. Vi mellanlandade i Abu dhabi el hur de nu stavas som ligger nånstans i Förenade arabemiraterna. Det var iaf då ett väldigt billigt land där man kunde köpa allt för ingenting. Man fick lämna planet under tiden och pappa ville det men fick inte för mamma för hon trodde att han skulle missa att gå på planet igen. När jag undrarde vart vi var sa de att vi var i öknen. Öken för mig då var bara sand, sand och sand. På sin höjd en pyramid och en palm vid en liten vattenpöl. Kunde inte förstå hur man kunde leva på ett sånt ställe (på Sri Lanka hade ju människorna det mycket svårt och där fanns ju ändå några hus!) och tyckte synd om alla människorna som gick av där. Världen ur ett barns ögon =)
När vi kom till Amsterdam var det dags för planbyte. Det blev ett ganska litet plan och jag frös jättemycket. Fick låna pappas tröja. Har ett kort på det som är taget när vi kom från tullen. Sen minns jag inte så mycket mer än att jag tyckte det var mycket snö. Det jag tyckte var roligast den dan var att mormor, morfar och farmor hade satt upp en massa adventskalendrar och en paketkalender till mig och när vi kom hem till Markaryd fick jag öppna alla.

Paralell då och nu.
Kroppsvisitationer - när kriget var som närmast oss på Sri Lanka så var det andra sidan floden. Vårt hotell låg vid en flod och andra sidan var det ett industriområde och där bakom sköt de ihjäl varandra hej villt. Man hörde skotten på hotellet...När det var så nära fick vi utegångsförbud från hotellet och överallt på hela hotellet stod det soldater beväpnade med K-pister. Vid uppfarten, ingången, hisschakten, trapporna, restaurangerna, överallt. Och varje gång man skulle byta våning skulle de kroppsvisitera en. Det var inte så populärt och ännu värre blev det när jag var tvungen att lämna ifrån mig min nalle som jag hade med mig nästan överallt.
På psyk är det vanligt att jag blir visiterad. Förutom att de gör de innan man kommer in på avd så ska de varje gång de försvinner en kniv efter maten el nåt tvunget visitera en. Det brukar låta "vi visiterar Sandra och hennes rum först innan vi letar igenom avd". Suck..Brukar säg att jag inte tycker det är roligt att ta knivarna längre och att gafflarna är bättre om man vill skada sig med dem. Sen brukar jag avsluta med att "om jag hade tatt dem hade jag inte vatt så dum att ha dem på mig el gömma dem på rummet". MEN...Det är himla kul att bara gömma dem =P

Psyknytt
Va uppe hos AL igår. Kände mig riktigt dålig. Dunderförkyld och inte riktigt koll på vad som är verklighet. Hon fråga hur det gick med mitt lilla tvång, att jag måste göra 30 hack i armen varje dag. Sa att det är svårt och läskigt att ens tänka tanken att bryta det.
-Men om du bara får göra 10 då?
-Va? Vaddå får?
-Ja, om du bara får göra 10 hack om dan?
-Så jag får göra 10 asså?!
-Men suck...Ja så kan man ju oxå se det. Men ja, det får du. Om det är mindre än 30 så får du göra det.

Wow! Jag får göra 10 hack!
Undrar om allt under 30 är tillåtet då, det ska jag fråga nästa gång. Isf kan jag göra 29 helt "lagligt". Det värsta är att jag har inte ens dåligt samvete för det. Är det för att hacken inte är djupa, för att de lixom räcker om de blöder? Hade de vatt annorlunda om det hade behövt sys? Är så arg på migsjälv att jag inte känner dåligt samvete för det. Den ångesten som fanns efter benbrottet är som bortblåst och efter den allvarligaste intoxen oxå. Jag kan inte känna som jag gjorde då hur mycket jag än försöker. Usch, fy vad jag avskyr migsjälv!

En gång när jag skulle köpa en ny skalpell på Panduro i Växjö (skulle faktiskt ha den till mitt pyssel) så sa kassören "Men den funkar bara att skära i papper med". Hade bara sån himla lust att svara "ja, vad trodde du?"

Idag har mamma hjälpt mig att packa ner saker från mitt skrivbord i lådor. Hittade 1ton papper som jag måste gå igenom, blä! Många av dem var brev från förvaltningsrätten när de prövat LPT, journalkopior, resultat på behandlingar och prover, mm, fastnar alltid i det och ändå blir jag lika irriterad varje gång för att det står så himla mycket skit rent ut sagt.

I tisdags gjorde Demonen sig påmind riktigt ordentligt. Jag och Ulrika var ute och gick och helt plötsligt kom han flygande från ingenstans. Vi var nere vid Hunes idrottsplats och jag fick inte gå uppför backen och inte över bron utan var tvungen att antingen gå runt hela skolan el ner i bäcken. Det fick jag inte för Ulrika. Hon tog tag runt armen och drog mig uppför backen. Sen skulle vi komma tebax till VC och jag fick inte gå den närmsta vägen, längs stora vägen heller utan var tvungen att gå runt vid Sjögården. Men Ulrika höll i mig oxå gick vi närmsta vägen iaf. Det kändes inte alls bra. Funderar mycket på vad som kommer hända nu när jag inte följt hans regler. Är orolig för Ulrika oxå. Sa det till henne men hon tyckte inte att jag skulle va bekymrad över det. Men jag är ändå rädd att hon ska va ett paket nästa vecka...
Prata me AL i eftermiddags. Hon sa oxå att det bara är Demonen och inte verklighet och att det är jag som bestämmer och inte han. Men det är inte så enkelt. Demonen är stor, lång, stark och väldigt bestämd. Gör man inte som han säger så blir han jättearg och då råkar man illa ut.

Igår berättade mamma en sak som kändes rätt otäckt men ändå så fantastiskt och roligt. Katarina hade vatt på Sri Lanka på nåt arbete för BFA. Hon hade vatt på barnhemmet Sara bodde på och träffas hennes biologiska mamma och bror. Sara var som en kopia av broren. Katarina hade pratat med personalen på barnhemmet och de hade hjälpt henne att hitta dem.
Hon hade även vatt på Alles barnhem. Hon sa att de var jättefint än, som en oas i allt kaos. Fantastiskt att det är så bevarat efter kriget. Ser fram emot att se bilder därifrån.
Men Sara..Får så många tankar...Katarina var där nere i 3v och hittade mamman och broren på den "lilla" tiden. Skulle det va lika lätt att hitta Alles biologiska mamma? Och hur känns det egentligen för Sara?! Att helt plötsligt få en till mamma och bror, att helt plötsligt få en bild av dem, att helt plötsligt vara lik nån? Måste kännas jättekonstigt!
Mina chanser att hitta mina rötter känns betydligt mindre för att mitt barnhem inte är kvar på samma ställe längre och att mamma och pappa inte fick åka ner och hämta mig. Vi vet lixom så mycket mer om Alles bakgrund även fast vi inte vet mycket. Alle va 7v när vi kom ner till honom och jag var 2mån när jag kom till barnhemmet och 6mån när jag kom till Sverige. Det blir ju lite skillnad...

/ Sandra