Bakdag

Idag har jag hatt en bakdag. Har bakat muffins och bullar. Gjorde stora satser så vi kan ta ut till stugan å ha där oxå. Blir mycket besök därute nu i början när alla vill komma och titta hur vi har det.

Hade svårt att vakna idag. Var jättetrött. Alle kom och gav mig min medicin sen somnade jag om. I vanliga fall brukar jag gå upp direkt när jag fått medicinen av mamma. Fast hon kommer alltid lite innan 7 och när Alle ger mig den har jag sovmorron enda till 7.30 så då är jag kanske inne i lite djupare sömn...När jag väl kom upp så tittade jag till mamma. Hon är sjuk än. Var ute med Sammie och tryckte in en maskin tvätt innan Pia kom och hämtade mig. Jag ska passa Meva onsd å torsd så skulle jag godkänna hennes bur. Tyckte det var elakt att låsa in henne i den så Pia sa att jag kunde få komma hem till henne och godkänna den. Buren va OK. Som bonus fick jag träffa resten av hennes och hennes barns hundar. Så gosiga allihop! De hade en liten valp som åker till sin ägare oxå. Så söt! Sen satt vi och pratade och fikade ute i solen. Mysigt.

När jag kom hem så gick jag en runda med Sammie. Stannade och plockade två stora buketter vitsippor. De vi hade hemma hade vissnat. Sen hängde jag tvätten utomhus, vårvarning! =) Sen började jag baka muffinsen och sen bullarna. När Alle kom hem från skolan tog han in tvätten så mellan jäsningarna på bullarna hann jag få den struken oxå. Kanonens!

När allt var klart hade jag fått jätteont i mitt ben men för en gångs skull känner jag att jag har gjort nåt meningsfullt idag så det gör inget att jag har ont.

Alle...Min underbara lillebror! Han har en speciell plats i mitt hjärta som bara är hans. Ibland har vi långa konversationer om allt möjligt. Han berättar om sina dataspel och vad som händer på gymfronten. Han har typ alltid T-shirt på sig och ibland brukar jag säg att hans arm är svullen och syfta på hans biceps som är grymt stora. Det är bara att acceptera- jag är inte starkast av oss två längre =P

Som storasyskon ska man alltid vara bättre än sitt småsyskon, man är ju äldre och kan därför mer. Men nu är han både starkare och längre än mig. Men...Han får acceptera så mycket. Jag har alltid fått mycket uppmärksamhet för min svåra astma och allergi. Nu när det är bättre så har jag lyckats sno åt mig uppmärksamheten genom att trilla ner i ett självdestruktivt träsk som jag inte bottnar i. Självskadehandligarna och inläggningarna kommer på ett löpande band samtidigt som jag brottas med följderna av hypofystumören. När jag var i Alles ålder mådde jag bättre än på länge. Men jag hade en fasad utåt, min insida var inte som alla trodde. Där inne döljde sig tankar, funderningar, ångest, självhat, dålig självkänsla mm mm. Men Alle då? Jag har frågat mamma och pappa flera gånger hur han mår och de säger att han säger att han mår bra. Men det har jag gjort hela mitt liv även fast det inte har vatt sant. De har sagt att han frågar lite ibland, sen är det bra. Han har sett min armar, han fattar vad jag håller på med. Jag har hatt långa föreläsningar för honom att han ALDRIG ska blanda alkohol och mediciner el ta en överdos av nåt hur liten än överdosen är. Jag har berättat för honom om mina dumma handlingar och han har fått fråga. Men vad tänker han och hur känner han när han gång på gång får höra att jag blitt inlagd på SSS? Att jag ännu en gång har blitt medvetslös och ligger på IVA, ser en ny rand på min arm? Vad tänker han? Jag brukar alltid fråga hur det är med Alle när jag ringer hem och de säger alltid att det är bra. Fast minns en gång när jag tatt en överdos och frågade hur Alle reagerat så hade han skrikit "fan helvetes jävlar!!!" Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på det och det är bla det som gjort att jag inte tatt nån överdos på 7mån 2v och 5 dagar. Även fast det var så längesen så får jag fortfarande inte ha hand om mina mediciner, störigt men samtidigt bra för ibland får jag mina impulser att sätta i mig allt för mycket. När mamma skulle åka till Stockholm skulle hon åka hemifrån kl 6 och pappa skulle börja jobba då. Jag sa att jag inte ville ha min medicin så tidigt och de började prata om att pappa skulle komma hem och ge mig den. Jag kom själv med förslaget men det känns konstigt. Jag frågade om Alle kunde få ge mig medicinen innan han gick till skolan. Det var helt OK både med han och mamma och pappa. Sen har jag fått medicinen av han i fredes och idag oxå. Han är så snäll och ställer upp! Fast det känns konstigt att han ger mig den. Det är ju jag som är äldst! Det är ju jag som ska veta hur man hanterar mediciner! Det står "förvaras okomåtligt för barn" på alla mediciner. Inte nån av mig el Alle är barn längre, el ja juridiskt är han barn 1 år till men han får ha hand om mediciner men inte jag. Kan jag liknas med ett barn på den punkten? Han hade lätt kunnat få med sig 8 alvedon om han skulle bort och hade behövt det men för mig är det inte ens lönt att tänka tanken. De är rädda att jag tar alla på en gång el tvärt om att jag inte tar dem alls och hamstrar dem ist. De tankarna är starkare hos dem än att jag faktiskt hade tatt 2st 4ggr/dag med minst 4h mellanrum. Men jag kan förstå dem...Och Alle...Jag vet inte vad jag ska säg mer än jättetack till dig. Du är helt underbar! <3

/ Sandra