Första skiddagen

Idag var det äntligen dags för första skiddan! =) Fast…Ärligt har jag både längtat och varit rädd för den. Jag har vatt rädd för smärtan som jag var säker på att jag skulle ha. Den hemska ihållande huggande smärtan som aldrig släpper och bara håller fast en i ett järngrepp där man inte kan tänka på nåt annat än smärtan. Man kan inte tänka klart, orkar inte prata orkar ingenting, allt fokus ligger på hur man ska göra för att smärtan ska bli så lindrig som möjligt. Ev så registrerar man bara snabbt att man kräks mitt i allt.
Goseanna har sagt att anledningen till att jag inte har kunnat se fram emot resan är för att det är så mycket jag oroat mig för. Smärtan, att inte kunna hålla samma tempo som de andra, att inte kunna åka med de andra alls mm mm.
När jag fick min kortisonspruta sist bad jag Jonas att skriva ut nån lite starkare värktablett som inte innehöll paracetamol el var ett NSAID-preparat. Mina levervärden är förhöjda efter överdoserna av Alvedon så för tillfället får jag ta max 4 Alvedon/dag. Först ville han inte skriva ut nåt för att han var rädd att jag skulle överdosera dem. Sa att mina föräldrar skulle med på resan och att de har hand om all min andra medicin så om han skrev ut nåt så skulle jag inte ha hand om det själv. Han frågade om det var ok att han ringde och pratade med mamma. Tänkte att bara han skriver ut nåt så får han ringa och prata med vem katten han vill så jag sa att det var ok. Mamma sa att han hade skrivit ut nåt (vet inte mer än att det börjar på A) och att jag skulle få en tablett om dagen. Vid frukosten bad jag därför om tabletten. Som vanligt blev det på gränsen till småtjafs när vi diskuterar mina mediciner. Mamma tyckte inte att jag skulle ta den förrän jag visste om jag fick ont el inte men jag tänkte bara på hur ont jag hade i Branäs och ville verkligen ha den. Sa att jag ville ha två Alvedon iaf men mamma tyckte ändå inte att jag skulle ta nån värkmedicin förrän jag visste om jag fick ont el inte. Men efter att jag haft en lång predikan om att man numera ger smärtstillande i förebyggande syfte och att om man tar värkmedicinen när man har fått ont så har man tatt den för sent så fick jag tabletten.
Första åket var med min familj bara. Vi tog sittliften upp och tyckte att backen under oss såg väldigt härlig ut. När vi kom upp så visade det sig att den backen var röd. Bara det att backen var röd gjorde att jag inte ville åka den men jag gjorde det iaf. Det var en lätt röd backe, vi tyckte att den borde vatt blå ist. Men…Den djävulska smärtan kom och klöste mig djupt i ryggraden. Alle som åker snowboard får ont i knäna när han står still så han ville åka på hela tiden men jag kunde bara inte, det gjorde för ont. Det blev att pappa fick åka med Alle och mamma med mig. Mamma har ont i ryggen så det högg till i hennes rygg med jämna mellanrum och hon kunde inte heller åka så långa sträckor i taget. Grejen var bara det att hon åkte inte så snabbt för att det inte skulle hugga till i ryggen så kraftigt när hon svängde men jag åkte snabbt för jag hade inte styrka att hålla emot när jag åkte. Jag höll på att kräkas av smärta flera gånger på vägen ner. Vurpade en gång också. Körde på en isklump som låg fastfrusen i backen och flög omkull som en vante. Det gjorde inte ont, var snarare skönt att slippa belastningen på benen lite. När vi kom ner till liften igen stod pappa och Alle och väntade på oss. Jag slängde mig ner på mage för att få upp benen i luften och slippa belasta dem. Var nära att kräkas flera gånger. Hade ont i båda benen, eftersom jag ville ha så lite belastning på högerbenet som möjligt så blev det att jag överbelastade vänsterbenet ist. Hörde att mamma sa att hon och jag skulle köra hem till stugan igen. Blev så lessen och arg. Ännu en gång hade smärtan styrt mitt liv…När vi kom hem satte jag mig på bänken utanför stugan och slet av pjäxan. Var jättelessen och hade sån ångest att jag trodde att jag skulle gå sönder. Sammie blev iaf glad över att vi kom hem till han. Det första jag gjorde när jag kom in i stugan var att slänga mig i sängen och storböla. Hade grymt mycket självskadetankar och ångesten gjorde att jag frös så jag skakade. Ville bara dö och slippa allt. Tänkte att jag inte borde blitt utskriven från 24 för att jag inte klarade av att vara därifrån. Mamma kom upp till mig och la sig i sängen och försökte få mig att prata och frågade om vi skulle spela nåt spel. Men jag ville inte prata. Ville inte göra nåt, bara va ensam. Möjligtvis fråga mamma om hon fattade varför jag ville ha min värktablett vid frukosten. Men Sammie försökte ta sig upp för trappan. Han trillade hela tiden men försökte ändå. Om han hade kommit upp så hade han garanterat inte kommit ner i ett stycke, det är trappan alldeles för brant för. Mamma sa att han ville va hos mig och trösta mig så jag gick med på att gå ner och precis som mamma sa så ville han va hos mig. Vi satte oss och spelade Skip-Bo och Sammie låg kloss intill mig hela tiden. Älskade älskade Sammie, du är så underbar och klok. Du förstår så mycket mer än man tror och du älskar en villkorslöst och blir ALLTID glad över att se en. Du är den bästa medicinen som finns, åt skogen med alla de kemiska gifter man kan stoppa i sig för att må bättre, du är helt fri från allt sånt och bara öser kärlek i massor över en ist och det hjälper miljoner gånger bättre. Jag älskar dig mest i hela världen, det vet du <3 <3 <3.
Medan jag och mamma spelade så pratade vi om hur vi skulle göra allt till det bästa. Mina tårar rann och rann, trodde aldrig att de skulle ta slut. Mamma föreslog 1 åk varje dag. Tyckte det var helt vansinnig att bara åka 6 åk på en hel vecka. Då frågade hon om jag ville göra ett nytt försök på eftermiddagen och det ville jag. Vi sa att 1 år på fm och 1 på em varje dag kanske skulle funka. Jag tyckte det var alldeles för lite men insåg att jag bara skulle förstöra ännu mer för alla andra om jag var med och åkte och hade så ont som jag hade på morronen. Jag fick 2 Alvedon vid lunchtid och sen gav vi oss ut på em. Jag trodde inte det var sant el att det var möjligt men jag stod ut med smärtan! Jag kunde hantera den! Jag kunde åka i de andras takt utan att stanna hela tiden! Men det bästa av allt var att jag kunde åka hela em tills liftarna stängde! =D Jag var obeskrivligt glad. Värktabletterna hade hunnit börja verka på em och som ett mirakel hjälpte de mig att stå ut. Det var inte det att jag var smärtfri, det är jag aldrig och jag räknar aldrig med att bli det, men jag har accepterat en viss grad av smärta och den smärtan jag kände när jag åkte var ok. Det roliga övervägde dessutom. Det var kul att börja utforska Trysil, det är första gången vi är här. Skidsystemet är helt kanon asså! Jättestort med många långa fina backar. Typ 4km. Jättehärlig skidåkning!
Precis som vi brukar så har vi alltid lite after ski tillsammans med de andra och eftersom vi hade sol så var vi på vår terass. Inget avancerat utan lite fika och umgås. Prata om hur dagen har vatt och lite prat om hur vi kan åka dagen efter. Hur mysigt som helst =)
På kvällen satt vi och halvsov till Johan Falk Leo Gaut. Det är helt sjukt hur klubbad man blir efter en dags skidåkning. Skulle lätt kunna lägga mig vid kl 19.

/ Sandra