Snö, snö, snö och åter snö

Ja nu var det ett tag sen jag skrev...Det har vatt mycket som hänt så det har lixom inte blitt att jag hunnit skriva. Igår började jag höjningen av en av mina mediciner. Eftersom att jag inte vill va inlagd på 24 får jag åka till 11 i Ljungby ist varje dag på övervak. Kommer dit vid 8 å åker hem med 14.30 bussen. De mäter blodtryck och puls efter 30min, 4h och innan hemgång bara för att se hur stark ångest jag får. Igår var det rätt ok. Fick lite högre puls. Hade visserligen några stora ångestattacker men det var ändå överkomligt. Idag reagerade jag däremot värre. Hade 133 i puls efter 30min och lite höjt BT. Det tog ett tag innan jag blev av med den värsta ångesten. Har massa skadetankar hela tiden. Ser allt från en synvinkel där man ser hur man skulle kunna skada sig med allt. Blomkrukorna, TV-dosan, kuddar, pennor mm mm. Asjobbigt! Har vatt på BT och pulskontroll nu. 157 i puls och lite högt BT...Tror snart att jag plockar ner mig själv i småbitar alternativt att jag exploderar. Har sån ångest så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag å AL tittade på bilderna från när jag och Anna var i Branäs. AL sa att jag skakade så att hela soffan skakade, att jag inte andades bra och att mitt hjärta slog för fort. Sa att om det inte hade slagit alls så hade de tyckt att det var ett problem. Även fast jag inte hade tyckt det... Efter läkarsamtalet med Anders för nån vecka sen var jag inte alls glad. Jag hatade mig själv och tyckte att jag blev missförstådd, inte lyssnad på och inte värd nånting. Precis som vanligt iof men känslan av det blev mycket starkare. Det enda jag ville göra när jag kom därifrån var att skada mig rejält. Spelade inte nån roll hur el med vad utan bara att jag fick mitt straff för att jag är en sån dålig människa. Men jag lyckades faktiskt stå emot. Jag å mamma lunchade på biblan med Susanne å efter det var vi på pressbyron där jag köpte en korttidning. Sen åkte vi tillbaks till SSS. Vi skulle träffa Anders snabbt nån minut för han skulle ha pratat med Hanne medan vi var iväg. Var bra att han pratat med Hanne för då förstod han varför jag var så inne på att öka medicinen. Han rådde nämligen mig att inte göra det, helst skulle jag sluta med alla mediciner för enl han så hade jag bara blitt sämre å sämre sen jag började med dem. Han ser bara till den psykiska sidan på min sjukdomsbild och inte helheten. Så himla typiskt läkare! De ser bara till de området som de har hand om och inte hela patienten. När jag började med medicinerna visste jag inte om att jag hade tumören, hade inte haft nån medvetandesänkning, var jättearg på migsjälv för att jag var så trött hela tiden och inte klarade av studierna som jag brukat göra, inte behövt ta studieuppehåll pga sjukdom, inte hört min läkare säg att jag är jättesjuk ena dagen och måste läggas in akut för att mina värden är botten och blitt friskförklarad av en annan läkare dagen efter och sen fått höra att jag visst är allvarligt sjuk 3v senare när min ordinarie läkare kom tillbaks från semestern, mm mm. Alla dessa saker som är somatiska påverkar mig psykiskt väldigt mycket men det verkar va väldigt svårt för vissa läkare att se det sambandet. Antingen blundar de för det el så har de helt enkelt inte kompetens nog för att se hela min sjukdomsbild.Jag har vatt med om båda. På DBTn var jag inte så glad. Satt å ritade av mig ilska och irritation medan jag lyssnade på vad de pratade om. Helt plötsligt känner jag hur det knyter sig i bröstet. Ett astmaanfall...Tog min medicin och gick ut och ställde mig. När andningen kändes bättre lyfte jag upp händerna bakom huvudet för att underlätta ytterligare. Då får jag plötsligt jätteont i huvudet och högra ansiktshalvan, allt blir suddigt och snurrar sen blir allt svart...
Jag vaknade upp på PIVA 2h senare genomblöt, kall, frusen, helt förvirrad, lessen och med en känsla av att jag var övergiven. Mamma hade fått köra för vi skulle passa Bamse ett par dar och han var tvungen att komma ut. Jag hade tappat medvetandet när jag stod ut och ramlat rakt ner i snön så det var därför jag var blöt. Ett mått på ung hur förrvirrad jag var och hur lite koll jag hade på allt så gick jag runt på avd i bara tröja och leggings och det skulle jag aldrig få för mig att göra i vanliga fall eftersom mina tjocka ben syns alldeles för mycket då.
Jag ringde och pratade med mamma. Var skönt att veta att hon hade kommit hem och att Sammie och Bamse hade det bra.
När jag skulle gå tillbaks till mitt rum såg jag min gamla läkare Eva komma. Hon sa att hon ville prata med mig. Jag blev jätteglad att se henne! Trodde hon hade jouren men hon var och hälsade på mig som privatperson! Hon hade sett att jag blitt inlagd innan hon gick hem. Kan inte fatta att hon frivilligt slösade bort sin tid på mig!
När vi kom in på mitt rum satte vi oss i min säng. Jag kramade om henne hårt och började gråta. Vi pratade lite om vad som hänt och sen prata vi om vanliga saker. Det kändes så bra. Jag kände mig lugnare och känslan av övergivenhet byttes ut mot trygghet. Jag låg i Evas knä när vi pratade, mysigt =) Eva var hos mig länge och när hon gick så kände jag mig mycket lugnare. Även fast jag hade jobbiga tankar så var jag inte förvirrad längre.
Satte mig i soffan mittemot expeditionen där jag brukar sitta när jag mår dåligt. Lina skulle jobba natt. Hon är så himla snäll, tycker så mycket om henne! Hon kom och satte sig hos mig en stund och pratade innan hon skulle sitta vak. Kändes så skönt att sitta lutad mot Lina, att känna att nån brydde sig om en. Innan hon gick sa hon att om jag var vaken när hon suttit vak skulle vi spela Skip-Bo innan jag skulle sova. Jag var alldeles för orolig för att kunna sova. Bad att få mina tecknargrejer och sen satt jag och ritade tills Lina kom tillbaks. Ritade en nalle som kramar ett hjärta bla. Lina fick den, hon blev glad =) Hennes leenden är så mysiga. Sen spelade vi en runda Skip-Bo. Lina vann som vanligt =P Efter det var det meningen att jag skulle försöka sova men jag kunde inte så Lina sa att jag fick sitta utanför expeditionen och rita lite till om jag ville. Kl 24 när man måste gå och lägga sig fick jag mina insomningstabletter av Göran och efter ett tag så kunde jag äntligen somna.

Mådde jättedåligt när jag vaknade på morronen. Satt tyst i en soffa i korridoren enda tills jag fick åka hem. Där var en patient som pratade om att han ville bli utskriven hela tiden. När Jenny sagt åt han att va tyst för femtioelfte gången sa hon att till mig fick man säga tvärt om ist.
Innan jag skulle åka hem fick jag ett ångestanfall som inte släppte så jag fick lite lugnande. Grät i bilen innan jag somnade.

Har vatt väldigt låg sen dess. Inget har kännts kul och jag har bara kännt mig helt värdelös. Pappa har hatt ett himla jobb med att skotta taken uppe på sitt jobb. Nån dörr går knappt att öppna och taket håller på att ge vika på ett annat ställe. Undrar hur länge snön kommer att vara kvar egentligen. Hade vatt coolt med snö på min födelsedag =)

Näpp nu är det dags att mäta BT och puls igen.

/ Sandra