Känslor och funderingar

Igår var vi i Skummeslöv. Vi har köpt en stuga där =) Den ligger på gränsen mellan Skummeslöv och Mellby. Man ser Johan och deras stuga från vår och så ser man havet =) Jag och Alle ska få egna rum =)
Medan mamma och pappa var hos mäklaren och skrev på alla papper så gick ja och Sammie ner till havet. Det blåste rätt kallt och var isigt där nere. Vi gick ut på isen och Sammie hade jätteroligt när han grävde och rullade sig i snön. När vi är rätt långt ut ser jag en färgskiftning i isen. Det är mörkare på några ställen. Såg att det var isblock. Sammie står och tittar på nåt bakom mig. Jag vänder mig om för att konstatera att det var en fågel. När jag tittar åt Sammies håll igen så har han lagt sig i sprickan mellan isblocken! Det var inte fröset riktigt där heller så när han försökte ta sig upp såg man hur han hade svårt att få upp bakkroppen. Tänkte "Nej! Ska ja bli tvungen att försöka dra upp honom!?" Men han klarade att komma upp själv som tur var. Fast där stod jag på en snötäckt, kall och blåsig strand med dyngsur hund...Jag och Linda hade pratat om hur badglada just golden är...Jag gick upp med Sammie till bilen igen och försökte torka han med hans täcke och sen la jag Bamses täcke på Sammies plats. Sammie hoppade in i bilen och la sig jättenöjd ner och vilade...Dromla jycke! =P

I torsdags var jag ute hos fam Johansson i Hovmantorp efter DBTn. Mamma och pappa skulle titta på badrumsinredning så jag visade Susanne och Emma lite hur jag gör mina kort och så. När mamma och pappa kom fick vi god middag. Vi hade riktigt mysigt =)
Sen minns jag bara att det gjorde ont i huvudet. Sen blev allt svart och jag minns inget mer. Vaknade upp på AVA i Växjö och undrade vad jag vad som hade hänt. Jag hade tappat medvetandet och fått åka ambulans till sjukhuset precis som vanligt. Fast de visste inte om medvetandesänkningen berodde på mitt fall i skidbacken så de hade gjort CT skalle och hjärna för säkerhets skull. Det visade inget som tur var fast det gjorde grymt ont för det. Mamma sa att det var Magnus som hade tatt emot mig på akuten. Jag träffade han en gång i somras när jag fått en anafylaktisk chock på 24. Han är jättesnäll! Han är oxå från Indien och vänsterhänt =) Han tyckte att mina armar var fulare än förra gången och hade därför skickat en remiss till SSS innan jag vaknat. Oxå hade han satt extravak på mig! Jösses va sur ja blev när jag förstod det!
Som vanligt hade jag ont, svårt att prata och minnas saker när jag vaknade. Mamma hade följt med i ambulansen och pappa hade kört hem för Sammie var med oxå var Alle ensam hemma. När jag fattade att mamma skulle åka taxi hem kände jag att jag bara förstörde igen och gjorde så att de fick slänga ut en massa pengar i onödan. Om nån är intresserad så kostar taxi från sjukhuset i Växjö till Markaryd 2300kr så välj nåt annat sätt om det går. Fast det gick inte kl 23 på kvällen i snöoväder så det blev taxi för mamma.
Denna gången var jag inte borta så länge, bara 3h och det konstiga var att jag hade jättesvårt att somna efteråt. Fick mina kvällsmediciner 23.30 men fick inte insomningstabletterna eftersom jag vatt medvetslös. Enligt mitt extravak så somnade jag inte innan 2.30. Var däremot väldigt orolig och gnällig innan jag somnade. Var sur på att jag var tvungen att ligga i sängen så mycket som möjligt och inte ens fick gå på toa själv. Ville skada mig bara för att jäklas, bara för att jag var sur över att jag hade extravak. Att jag sen inte orkade göra nåt var nog bara tur för personalen, annars hade de fått å göra. På AVA finns många saker som inte är Sandravänliga. De bandagerade mina armar från händerna upp till överarmarna för att jag inte skulle pilla på mina stygn el på nån av mina PVKer. När de var klara frågade jag varför jag skulle ha nålarna överhuvud taget, den på handen var en barnnål och därför ingen vidare infart och mina blodkärl är som sytrådar i händerna dessutom och den andra nålen som en från narkos lyckats få in i armvecket efter ett X antal försök hade en trekran kopplad till sig som var invirad i bandaget. Trekranen har de för att det ska vara lättare att ge läkemedel även fast patienten ligger så nålen är svåråtkomlig men eftersom den var invirad i bandage så gjorde den ju ingen nytta. Fast när jag sa det så pilla de ut trekranen och den lilla slangen som den sitter på och vaktade den sen noga. Barnnålen fick sitta kvar fall i fall den skulle behövas.

Låg och försökte somna men det gick inte. Det dunkade i huvudet och jag kände att bedövningen efter sutureringen började släppa i armarna. Läkaren som hade sytt hade sytt ena armen och sen trott att han var klar. Han suckade när sköterskan sa att han hade andra armen kvar. Jag hade aldrig träffat nån av dem. Var uppe på Sländan denna gången, brukar va på Kungshögen annars men de hade tydligen ingen tid.

Sa att jag ville låna boken med Norgehistorier i som finns på avd men ingen kunde hitta den och jag fick inte gå ut och leta efter den själv. jag brukar alltid läsa den när jag är på AVA. Det hör lixom till. Försökte smita iväg från rummet. Det märktes att jag inte var riktigt klar i huvudet...Började med att sätta mig upp i sängen. Satte mig sen på sängkanten när jag inte var yr mer. När jag kände att jag hade kraft nog att resa mig upp drog jag ur armen från blodtrycksmanschetten och ryckte bort fingret från POXen och försökte smita iväg. Glömde bara att jag satt fast i EKGsladdar och hade syrgas oxå...Dessutom börja maskinen jag var uppkoppad mot att pipa när jag tog av blodtrycksmanschetten och POXen. Smidigt Sandra!

Vaknade kl 6 av att jag hade nåt i örat. Var bara en som var inne och tog tempen. Hade svårt att somna om sen. Fick ett nytt extravak vid 7. Magdalena blev min ssk. Hon hade jag förra gången jag var där oxå. Gillar henne =) "Vi skulle ju inte ses mer här bestämde vi ju!" sa hon när hon kom in till mig. Svarade att det blev ändrade planer...

På ronden sa läkaren i princip bara att jag skulle till SSS även fast jag inte ville. Var inne på PIVA vid typ 11-tiden. Fick dela rum med en Sandra. Fast det blev ingen bra vistelse där. Hamnade i värsta mardrömmen. För det första träffade jag på två st som gjorde mig orolig och inte hade riktig kontroll över vad jag gjorde så jag pillade i nårra gamla sår så det börja störtblöda bla. Det blev bättre när jag såg att min Goseanna jobbade. Även fast det var jättemycket att göra på avd satte hon sig på min sängkant och pratade med mig ett bra tag. Ängel!

Efter att jag och Anna pratat så vilade jag lite. Ville inte ha lunch. Mådde illa och de hade tvingat i mig en macka på AVA så tyckte att det räckte. Rätt som det är kommer Anna och säger att det är läkarsamtal. NU?! tänkte jag. det brukar aldrig va förrän dan efter man blitt inlagd. Anders sa att det bar negativa nyheter för min del, jag skulle bli nedflyttad till 24. Jag sa allt för att slippa och förklarade ännu en gång varför jag inte vill dit men det hjälpte inte. Jag kände hur ångesten slog andan ut mig och hur jag ville skrika rakt ut. Samtalet tog slut och jag hörde Anna säg att hon snart skulle komma in till mig. Tidigare på dan hade jag hittat ett rakblad inne på toan. Ja det är sant, jag har tom tittat Anna i ögonen och sagt att jag inte smugglat in det och jag kan inte ljuga för Anna. Nu kom rakbladet till användning iaf oavsett hur korkat det är att använda ett hittat rakblad. Men hela huvudet skrek skada dig skada dig! Men jag hann inte så mycket innan Anna kom och ropade mig. Först svarade jag inte och sen kom det mer personal som försökte öppna dörren. Konstigt att ingen av dem hade nyckel, det brukar de ha...Iaf gick jag med på att öppna efter ett tag om de lovade att bara Anna skulle komma in. Sen gick vi in på mitt rum och pratade. Jag skämdes och ville bara gråta. Anna gör så mycket för att jag ska bli frisk oxå skadar jag mig inne på avd av alla ställen! Anna frågade om våra samtal inte betyder nåt, om jag inte lyssnar och tar till mig. Jo det gör de Anna! Jag lyssnar och tar till mig av dem! Jag har lyckats stå emot att skada mig flera gånger tack vare dem! Samtalen betyder jättemycket för mig! DU betyder jättemycket för mig!

Det kom en ssk och tittade på mina sår. Hon sa att hon skulle stripsa ihop det men när vi kom till behandlingsrummet sa hon att en läkare skulle titta på det för hon trodde inte att det höll med strips. De kom överens om att det behövde sys. Sen var bara problemet vem som skulle sy. Nån sa att Erik kunde sy men tydligen var alla ssk på möte el nåt så det var bara en ssk kvar på avd så det blev till att åka till akuten på CLV för att få det sytt. Jag sa att jag inte tänkte åka nånstans om inte Anna följde med men vad jag inte visste då var att hon slutade kl 17 och klockan var ca 16. Men den underbara människan säger att hon jobbar över för att följa med mig! Är väldigt tacksam över det Anna!

När vi kom till akuten fick vi vänta ett tag innan det blev min tur att anmäla mig, sen fick vi sitta och vänta ännu längre i väntrummet. När vi äntligen fått komma in på ett rum fick vi vänta där jättelänge. Anna är helt magisk, hon får ångesten att lägga sig. Hon fick mig tom att le och skratta och vi pratade om vanliga saker.

Läkaren sydde fortlöpande stygn denna gången (stygn där tråden inte klipps av efter varje stygn utan man har en tråd och syr ihop hela såret med den). Sa att jag tyckte det var bra att han sydde fortlöpande för det håller bättre. Det är hög pillningsrisk på mig och fortlöpande stygn går inte upp lika lätt när man kliar på dem. Det blev lika många stygn till som dagen innan.

Vi var klara runt 18.30. Anna sa att om man skulle till CLV så skulle man se till att va tillbax innan kl 16 för sen stänger serviceresor så hon visste inte riktigt hur vi skulle ta oss tillbax till SSS. Men hon löste det fint när jag kommenterat att jag fyller år den 23/6 och inte 83. Visserligen skriver jag som en kråka men den 83 =P Det snöade och var kallt när taxin kom. Ingen av oss hade jacka och båda hade inneskor. Burr! Anna hade sagt att när vi kom tillbaks till avd skulle jag på läkarsamtal igen för ny bedömning. Det skulle va nån annan läkare än Anders för han hade gått för dagen men det brydde jag mig inte om. Påväg upp till avd fick hon mig att skratta och le fler gånger. Men...Vi hann inte mer än innanför dörrarna på PIVA förrän nån sa "Sandra du ska ner till 24 direkt". Jag protesterade och försökte vägra men läkaren hade redan bestämt att jag skulle bli nedflyttad så jag skulle inte på nåt nytt samtal och personalen hade redan packat ihop mina saker och ringt efter personal från 24 som skulle hämta mig. Då brast allt. Kunde inte hålla pansarmasken uppe då längre. Jag satte mig i soffan mittemot personalexpeditionen och kände hur tårarna började rinna. Anna satte sig hos mig och tröstade mig. Hon sa att hon kunde följa mig ner till 24. Hade det inte vatt för att Anna följt mig ner så hade jag sprungit ut i snön utan jacka och skor och hoppats på att frysa ihjäl. När vi stod utanför mitt rum nere på avd grät jag och ville jag inte släppa taget om Anna. Ville inte att hon skulle gå, ville att hon skulle va där med mig. Då säger hon nåt som verkligen värmde mitt hjärta, nåt som får mig att känna att hon verkligen bryr sig om mig på riktigt. "Det gör ont i mig att se dig så ledsen". Det var så att jag började gråta av det nästan. Kan inte fatta att hon bryr sig om mig så mycket och att hon jobbade över 3h för min skull! Vet inte hur många gånger hon sagt att jag måste kämpa den em/kvällen men efter hon sagt de värmande orden sa jag, ja Anna, jag ska kämpa! För din skull! För allt du gjort/gör för mig! För att du stöttar mig! För att du är så himla underbar! För att jag blir glad varje gång jag ser dig el tänker på dig! För att du finns i mitt liv!

Älskade Anna! Min Goseanna! Tack!

När Anna gått pratade Micke med mig om varför jag inte ville va på 24. Försökte förklara så gott jag kunde. Han berättade vilken personal som skulle jobba helgen och jag sa att det nog skulle gå bra.

Efter vi pratat gick jag och letade upp min kära vän EM. Vi pratade länge, var längesen vi sågs.

Hela lördagen och söndagen låg jag i sängen för det mesta. Ville inte vara uppe. Ville bara sova bort tiden. Lärde känna en ny tjej på avd, A =) Hon, jag och EM tittade på Let's dance på lördakvällen och på Wallander på söndakvällen. På måndagen visste jag att jag skulle bli utskriven, det hade Anders sagt på fredan och så blev det. Mamma var och hämtade mig efter DBTn.

Fast innan jag blev utskriven hade jag utskrivningssamtal med Anders. Bla sa han att det som hände på PIVA aldrig någonsin mer får hända igen och skulle det göra det så skulle han skriva i min journal att jag aldring nånsin får läggas in på PIVA igen utan att det bara är 24 som gäller. Jag blev helt förtvivlad. Ännu en gång frågade han varför jag inte trivdes på 24. Det är inte så himla enkelt att säg när han och en annan från personalen sitter å glor på en men gjorde så gott jag kunde. Vi bestämde iaf att han skulle prata med mamma och pappa på torsdag 4/2-10. Jag hade en stor klump i magen efter läkarsamtalet. Hade ont i magen ända tills jag fick veta att läkarsamtalet med mamma och pappa gick bra. Min kontaktperson Anna var hos mig igår. Vi prata igenom och skrev ner lite tankar och sånt som mamma och pappa skulle ta upp på samtalet. Jag skrev en lista på personal som jag kunde tänka mig att ha/inte ha som kontaktpersoner oxå skrev jag ner lite av de elaka saker viss personal gjort mot mig. Anders hade tyckt att peronallistan var bra, jag hade valt personal som enl han var hårda och inte bara sånna som ger med sig på allt. Han hade blitt arg när han läst vad personalen gjort mot mig, han skulle ge listan till avdchefen! =O =/=) Äntligen har han förstått! Nu står det i min journal att jag får va på PIVA i första hand =) Hade det inte vatt för att mamma och pappa ställt upp så mycket för mig hade det aldrig gått för jag hade aldrig vågat berätta själv! Annas hjälp igår var guld värd. Hon hjälpte mig att sortera tankarna lite så det blev lättare att skriva ner dem. Tack till er!

Grattis på födelsedagen Anna! Du förgyller mitt liv och får mig att tänka, vilja, tro och kämpa!

Att drömma om änglar är underbart.

Men att känna en ängel är långt bättre!

/ Sandra