Snö, snö, snö och åter snö

Ja nu var det ett tag sen jag skrev...Det har vatt mycket som hänt så det har lixom inte blitt att jag hunnit skriva. Igår började jag höjningen av en av mina mediciner. Eftersom att jag inte vill va inlagd på 24 får jag åka till 11 i Ljungby ist varje dag på övervak. Kommer dit vid 8 å åker hem med 14.30 bussen. De mäter blodtryck och puls efter 30min, 4h och innan hemgång bara för att se hur stark ångest jag får. Igår var det rätt ok. Fick lite högre puls. Hade visserligen några stora ångestattacker men det var ändå överkomligt. Idag reagerade jag däremot värre. Hade 133 i puls efter 30min och lite höjt BT. Det tog ett tag innan jag blev av med den värsta ångesten. Har massa skadetankar hela tiden. Ser allt från en synvinkel där man ser hur man skulle kunna skada sig med allt. Blomkrukorna, TV-dosan, kuddar, pennor mm mm. Asjobbigt! Har vatt på BT och pulskontroll nu. 157 i puls och lite högt BT...Tror snart att jag plockar ner mig själv i småbitar alternativt att jag exploderar. Har sån ångest så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag å AL tittade på bilderna från när jag och Anna var i Branäs. AL sa att jag skakade så att hela soffan skakade, att jag inte andades bra och att mitt hjärta slog för fort. Sa att om det inte hade slagit alls så hade de tyckt att det var ett problem. Även fast jag inte hade tyckt det... Efter läkarsamtalet med Anders för nån vecka sen var jag inte alls glad. Jag hatade mig själv och tyckte att jag blev missförstådd, inte lyssnad på och inte värd nånting. Precis som vanligt iof men känslan av det blev mycket starkare. Det enda jag ville göra när jag kom därifrån var att skada mig rejält. Spelade inte nån roll hur el med vad utan bara att jag fick mitt straff för att jag är en sån dålig människa. Men jag lyckades faktiskt stå emot. Jag å mamma lunchade på biblan med Susanne å efter det var vi på pressbyron där jag köpte en korttidning. Sen åkte vi tillbaks till SSS. Vi skulle träffa Anders snabbt nån minut för han skulle ha pratat med Hanne medan vi var iväg. Var bra att han pratat med Hanne för då förstod han varför jag var så inne på att öka medicinen. Han rådde nämligen mig att inte göra det, helst skulle jag sluta med alla mediciner för enl han så hade jag bara blitt sämre å sämre sen jag började med dem. Han ser bara till den psykiska sidan på min sjukdomsbild och inte helheten. Så himla typiskt läkare! De ser bara till de området som de har hand om och inte hela patienten. När jag började med medicinerna visste jag inte om att jag hade tumören, hade inte haft nån medvetandesänkning, var jättearg på migsjälv för att jag var så trött hela tiden och inte klarade av studierna som jag brukat göra, inte behövt ta studieuppehåll pga sjukdom, inte hört min läkare säg att jag är jättesjuk ena dagen och måste läggas in akut för att mina värden är botten och blitt friskförklarad av en annan läkare dagen efter och sen fått höra att jag visst är allvarligt sjuk 3v senare när min ordinarie läkare kom tillbaks från semestern, mm mm. Alla dessa saker som är somatiska påverkar mig psykiskt väldigt mycket men det verkar va väldigt svårt för vissa läkare att se det sambandet. Antingen blundar de för det el så har de helt enkelt inte kompetens nog för att se hela min sjukdomsbild.Jag har vatt med om båda. På DBTn var jag inte så glad. Satt å ritade av mig ilska och irritation medan jag lyssnade på vad de pratade om. Helt plötsligt känner jag hur det knyter sig i bröstet. Ett astmaanfall...Tog min medicin och gick ut och ställde mig. När andningen kändes bättre lyfte jag upp händerna bakom huvudet för att underlätta ytterligare. Då får jag plötsligt jätteont i huvudet och högra ansiktshalvan, allt blir suddigt och snurrar sen blir allt svart...
Jag vaknade upp på PIVA 2h senare genomblöt, kall, frusen, helt förvirrad, lessen och med en känsla av att jag var övergiven. Mamma hade fått köra för vi skulle passa Bamse ett par dar och han var tvungen att komma ut. Jag hade tappat medvetandet när jag stod ut och ramlat rakt ner i snön så det var därför jag var blöt. Ett mått på ung hur förrvirrad jag var och hur lite koll jag hade på allt så gick jag runt på avd i bara tröja och leggings och det skulle jag aldrig få för mig att göra i vanliga fall eftersom mina tjocka ben syns alldeles för mycket då.
Jag ringde och pratade med mamma. Var skönt att veta att hon hade kommit hem och att Sammie och Bamse hade det bra.
När jag skulle gå tillbaks till mitt rum såg jag min gamla läkare Eva komma. Hon sa att hon ville prata med mig. Jag blev jätteglad att se henne! Trodde hon hade jouren men hon var och hälsade på mig som privatperson! Hon hade sett att jag blitt inlagd innan hon gick hem. Kan inte fatta att hon frivilligt slösade bort sin tid på mig!
När vi kom in på mitt rum satte vi oss i min säng. Jag kramade om henne hårt och började gråta. Vi pratade lite om vad som hänt och sen prata vi om vanliga saker. Det kändes så bra. Jag kände mig lugnare och känslan av övergivenhet byttes ut mot trygghet. Jag låg i Evas knä när vi pratade, mysigt =) Eva var hos mig länge och när hon gick så kände jag mig mycket lugnare. Även fast jag hade jobbiga tankar så var jag inte förvirrad längre.
Satte mig i soffan mittemot expeditionen där jag brukar sitta när jag mår dåligt. Lina skulle jobba natt. Hon är så himla snäll, tycker så mycket om henne! Hon kom och satte sig hos mig en stund och pratade innan hon skulle sitta vak. Kändes så skönt att sitta lutad mot Lina, att känna att nån brydde sig om en. Innan hon gick sa hon att om jag var vaken när hon suttit vak skulle vi spela Skip-Bo innan jag skulle sova. Jag var alldeles för orolig för att kunna sova. Bad att få mina tecknargrejer och sen satt jag och ritade tills Lina kom tillbaks. Ritade en nalle som kramar ett hjärta bla. Lina fick den, hon blev glad =) Hennes leenden är så mysiga. Sen spelade vi en runda Skip-Bo. Lina vann som vanligt =P Efter det var det meningen att jag skulle försöka sova men jag kunde inte så Lina sa att jag fick sitta utanför expeditionen och rita lite till om jag ville. Kl 24 när man måste gå och lägga sig fick jag mina insomningstabletter av Göran och efter ett tag så kunde jag äntligen somna.

Mådde jättedåligt när jag vaknade på morronen. Satt tyst i en soffa i korridoren enda tills jag fick åka hem. Där var en patient som pratade om att han ville bli utskriven hela tiden. När Jenny sagt åt han att va tyst för femtioelfte gången sa hon att till mig fick man säga tvärt om ist.
Innan jag skulle åka hem fick jag ett ångestanfall som inte släppte så jag fick lite lugnande. Grät i bilen innan jag somnade.

Har vatt väldigt låg sen dess. Inget har kännts kul och jag har bara kännt mig helt värdelös. Pappa har hatt ett himla jobb med att skotta taken uppe på sitt jobb. Nån dörr går knappt att öppna och taket håller på att ge vika på ett annat ställe. Undrar hur länge snön kommer att vara kvar egentligen. Hade vatt coolt med snö på min födelsedag =)

Näpp nu är det dags att mäta BT och puls igen.

/ Sandra

Väntan

Har väntat sen i måndes på att få svar på mailet jag skickade till min läkare men har inte fått nåt svar än och lär inte få det heller. Ska träffa han imån men hade lite frågor som man kan behöva nårra dar för att reda ut. Är nervös inför imån. Ska inte hoppas på nånting. Utgår ifrån att inte få börja ökningen av min medicin imån. Om man alltid utgår ifrån det värsta så slipper man få en massa förväntningar och då blir man inte lika besviken...

Idag har det vatt en vanlig slöonsdag. Sov länge och har inte fått nåt vettigt gjort på hela dan. Ida ringde å fråga om jag ville följa med henne Till Halmstad och handla ridstövlar och ett par termoridbyxor. Blev glad att hon fråga =) Vi åkte efter16.30 när hon slutat jobbet. Men hon hittade varken stövlar el termobyxor. Däremot hitta hon lite kläder inne på Eurostop och jag hittade ett skärp. På vägen hem körde vi inom McDrive och var jätteonyttiga...

Ikväll har jag packat lite ifall det nu skulle bli att jag får börja ökningen av medicinen imån. Även fast det alltid är samma saker som jag vill ha med mig alla gånger jag är inlagd så tar det sån himla tid att packa! Fattar inte varför...

Var och tog mina stygn på VC igår på morronen. Ssk tyckte inte att det läkt fint och det kan jag väl hålla med om. Det läker alltid dåligt. Det blir ju så efter ett tag...Dessutom är jag duktig på att pilla i såren oxå.

På eftermiddagen var jag och Sammie på Södergård. Denna gången hade Lonni med sig sin QK-tång så nu har jag jättemånga fina dies som jag kan leka med =)

På kvällen kom morbror Ulf och åt middag hos oss. Anki jobbar som reseledare i Egypten nu och kommer hem siste april så han har hela huset för sig själv hemma.

Har haft sån himla ångest över alla val jag ställts inför nu. Det är busenkla val men jag tycker att de är ångestframkallade. Får så dåligt samvete.

Igårkväll skickade jag iväg en beställning på en cuttlebug stansmaskin, ett alfabet som hör till och en massa blommor och så ropade jag hem 58 cardstock i neutrala färger på Tradera =)

Ska bli spännande när det kommer hem!

Har bevakat lite olika auktioner på lite olika dies Tradera. Är ett himla bra sätt att handla tycker jag. Man kan få jättefina saker jättebilligt och mycket är helt nytt oxå.

Nu har jag tittat en sista gång för ikväll om jag fått svar från min läkare och det hade jag inte. Ska gå och lägga mig nu iaf, börjar bli trött. Ska va i Växjö kl 11 imån så får va utvilad till dess.

Gonatt alla!

/ Sandra

Vimsig

Idag vaknade jag av att telefonen ringde. Brukar aldrig svara i telefonen hemma för det är ändå aldrig till mig. Brukar vänta på att nån annan ska svara så långt som det går. Men idag var det ingen som svarade så jag masade mig upp ur sängen å svarade halvt urvaken - oxå var det en försäljare...Dessutom trodde hon att jag var mamma så hon börja ställa en massa frågor om trosor. Vet inte hur många gånger jag fick säg att jag inte var Eva innan försäljaren fattade det...

Iaf så upptäckte jag att det var 45min kvar bara innan jag skulle va på Södergård så det blev att sätta lite fart.

Pratade med AL idag. Hon hade pratat med Hanne och jag får öka min medicindos när jag vill så ska försöka få det gjort så snabbt som möjligt så jag får ut så mycket som möjligt av skidsemestern. Jag och mamma ska träffa Anders på torsdag. Hoppas på att jag kan börja redan då. Jag har iaf som krav att jag vill va på PIVA isf. Jag mådde jättedåligt när jag började med den medicinen jag ska höja dosen på så det är därför jag ska vara inlagd tills jag börjar må bra av dem...

/ Sandra

Tiden går

Idag fyller Andreas 25. För inte så längesen tittade jag på film från när han föddes. Jag minns hur vi lekte när vi var mindre, allt skit han, jag, Ida och Jon gjorde =P Första tanken jag får när jag tänker på att han fyller 25 är "jösses vad gammalt..." bara det att man själv har ju inte slutat åldras precis. Om 3 år är det min tur att fylla 25.

Har gjort klart korten som Fanny och Matilda ska få. Kul att göra barnkort, inte så ofta jag gör det.

Sen är det ju snart Alla hjärtans dag, nårra födelsedagar och lite beställningskort så ja, jag sitter inte arbetslös när det gäller den fronten.

Var nån minut från att ropa hem en cuttlebug på Tradera men ville inte köpa den riktigt än. Vill veta mer om de olika stansmaskinerna oxå vill jag veta var Lonni hade hittat för information.

/ Sandra

Vinterland

Idag var ja å mamma i Hult å åkte häst å släde. Riktigt mysigt!:-) Först åkte ja å ida me jasmine å mamma å uffe me lucas men eftersom jasmine har ont i hovleden å inte får anstränga sig för mycket så bytte vi efter en bit så att mamma å uffe körde hem me jasmine å ja å ida tog en längre tur me lucas. De va så fint i skogen. Allt va täckt av ett tjockt lager snö. De va härligt att känna vinden mot ansiktet när lucas börja trava å galoppera. Man märkte hur roligt han tyckte det var.

Idag fyller Fanny 1 år. Jösses vad snabbt tiden går! Hon börjar ju bli stora flickan nu:-) pratade med kristin å erik idag. De hade vatt full rulle hela dan. Kristin skulle kolla almanackan å se om vi kan planera in en liten träff. De va jättelängesen vi sågs på de ska bli mysigt.

Sammie ligger å sover på mattan nu. Helt utslagen. Han har vatt ute å härjat i snön. Det ser på roligt ut när han springer genot tunneln i vår snökoja. Hela han lyser åt glädje:-)

Titta lite på melodifestivalen. Som vanligt tycker ja inte de va nån sådär jättebra lät men de brukar bli bättre ju fler gånger man gör dem. Fast olas lät gillade ja faktiskt rätt fort:-) funderar på att lägga mig nu. Är jättetrött. Gonatt alla!

/ Sandra

Snökoja

Idag på morronen var jag nere på Södergård. Jag var väldigt tveksam om jag skulle gå dit. Hade ingen lust att göra nånting annat än att ligga under täcker resten av dagen egentligen men jag tog mig i kragen och gick dit iaf. Jag tog med mig Sammie som vanligt så han slapp ligga ensam. Jag är jättetacksam för att jag får ha med honom där, det är en trygghet för mig. Jag å Anders satt i bakstugan och jag fick han faktiskt till att pyssla lite =P Han målade en katt i trä och jag gjorde ett servettställ i nån metalltråd. Sen gick jag och Sammie långa skogsrundan hem. Det var mysigt att gå i skogen. Ljust, vackert och fridfullt.

Igår när jag var på DBT träffase jag Martina som jobbade som sjuksköterska på 24 innan. Jag tycker väldigt mycket om henne och blev verkligen glad över att se henne igen! Hon berättade att hon hade börjat jobba på K-enheten på rättspsyk. Jag vill träffa Martina men jag vill inte till rättspsyk...Iaf sa hon att hon och hennes dotter skulle bygga en snökoja när hon kom hem. Tänkte att jag oxå skulle vilja göra det. Vi har en stor snöhög hemma på garageinfarten och där har byggts många, många snökojor under åren. Lägligt nog skotta pappa garagetaket igårkväll så hemma på tomten fanns en megastor snöhög. När jag kom hem från Södergård så tog jag fram min gamla snöskyffel som jag hade när jag var liten och börja gräva. Det tog inte lång tid förrän snöskyffeln gick sönder...Tur att vi har fler...Men när jag skulle börja gräva igen så hade Sammie upptäckt att det blitt en grop i snöhögen så han grävde precis där jag skulle gräva och när han tröttnade så la han sig att vila på samma ställe. Skratta åt han och sen fick jag honom till att flytta sig. Efter en stunds grävande såg man det man alltid strävade efter när man var liten - ljuset från andra sidan tunneln! =) För att det skulle bli lättare att få bort snön inne i tunneln så började jag gräva från andra hållet och när det var klart var det dags för permiärkrypning fram och tillbaks i tunneln. Åt det hållet där man kommer upp en bit i snöhögen gick allt jättebra men åt andra hållet där man kom ner på marken gick det inte riktigt som väntat. När Sammie såg att mitt huvud stack ut från snöhögen blev det genast väldigt intrssant så jag fick en massa blöta pussar i hela ansiktet. Sen började han gräva så tunnelöppningen gick enda ner till marken ist för att sluta ca 50cm ovanför och när det var avklarat så försökte han ta sig in i tunneln. Problemet var ju bara att jag hade inte hunnit komma ut, Sammie var halvvägs in och jag kunde inte krypa baklänges eftersom tunneln lutar rätt mycket. Men det löste Sammie genom att helt enkelt gå förbi mig. Sen när han kommit ut ur tunneln vände han direkt för att komma ut på samma ställe som jag. Så först kom Sammie utfarande och sen kom jag. Vi hade riktigt mysigt när vi grävde faktiskt. Ska jag inte ut på slädtur med mamma och Ida imån så ska jag och Sammie fortsätta gräva =)

Egentligen var det meningen att pappa skulle komma hem på lunch å sen åka å jobba igen men han ringde å frågade om jag ville följa med upp på hans jobb sen och leka med Calle, pappas jobbarkompis 5-årige son. Självklart ville jag leka med Calle! =) Vi sköt gummoband på varann, tittade på en film om truckar som pappa och Kent har när de har sina truckutbildningar. Usch vilka otäcka skador det kan bli om man inte är försiktig! Det dumma var att det var tyskt ljud så jag fick översätta för Calle. Min tyska är ju absolut inte den bästa men det jag berättade nöjde sig Calle med och det var huvudsaken.

Det är mycket spring i en 5-årings ben. Calle å jag gick å scannade allt som fanns i kontorsförrådet med en handscanner och Calle kunde inte begripa varför inget av det vi scannade inte fanns i sortimentet hihi. Sen skulle pappa och Kent bygga en uppkörningsbana till de som ska ta truckkort imån så jag å Calle var där och tittade på det. Måste säg att det blir till att ta tvära långsamma svängar för att få det att funka. Det var intressant att se iaf, pappa har sagt att jag ska få ta truckkort nån gång om jag vill när det inte är en så stor grupp som det ska va imån.

När jag kom hem satte jag mig lite vid datorn och kollade på olika stansmaskiner. Begriper inte sånt så mycket å vet inte om jag ska köpa en Cuttlebug grodan, Epic 6 el en Revolution quickutz. Försöker hitta så mycket fakta jag kan om dem och så bra priser som möjligt. Sen somnade jag framför datorn.

För 1år sen låg jag på neruologen (avd 4) på CLV. Jag hade tappat medvetandet när jag var på smärtrehab och kunde inte fortsätta kursen pga det. Jag hade iaf pratat med Kristin om att vi ev skulle ses den dagen innan hon skulle till barnmorskan. Jag hade sagt att jag tyckte att den lilla bebisen egentligen kunde komma ut nu även fast jag gärna ville klappa magen först. Jag var inte medvetslös så länge den gången 30min kanske så när jag låg på akuten skickade jag ett sms till Kristin där det stod "Nu är jag på akuten, när kommer du?"

Jag låg och sov uppe på neurologen när jag hörde nån komma in i mitt rum. Det var Kristin, Erik och lilla Matilda! Jag blev jätteglad! Kristin kände sig tung och dunsa ner i en fåtölj där ja hade satt min proppfulla ryggsäck och verkade inte bry sig ett dugg om att den var där. Hjälpte henne få bort den iaf. Det blev mycket bebis och sjukprat. Vid 14-tiden åkte de hem till Gemla igen men vid midnatt fick de köra in till Växjö igen. Förlossningen var igång och några timmar senare kom en liten Fanny till världen! =)

/ Sandra

Känslor och funderingar

Igår var vi i Skummeslöv. Vi har köpt en stuga där =) Den ligger på gränsen mellan Skummeslöv och Mellby. Man ser Johan och deras stuga från vår och så ser man havet =) Jag och Alle ska få egna rum =)
Medan mamma och pappa var hos mäklaren och skrev på alla papper så gick ja och Sammie ner till havet. Det blåste rätt kallt och var isigt där nere. Vi gick ut på isen och Sammie hade jätteroligt när han grävde och rullade sig i snön. När vi är rätt långt ut ser jag en färgskiftning i isen. Det är mörkare på några ställen. Såg att det var isblock. Sammie står och tittar på nåt bakom mig. Jag vänder mig om för att konstatera att det var en fågel. När jag tittar åt Sammies håll igen så har han lagt sig i sprickan mellan isblocken! Det var inte fröset riktigt där heller så när han försökte ta sig upp såg man hur han hade svårt att få upp bakkroppen. Tänkte "Nej! Ska ja bli tvungen att försöka dra upp honom!?" Men han klarade att komma upp själv som tur var. Fast där stod jag på en snötäckt, kall och blåsig strand med dyngsur hund...Jag och Linda hade pratat om hur badglada just golden är...Jag gick upp med Sammie till bilen igen och försökte torka han med hans täcke och sen la jag Bamses täcke på Sammies plats. Sammie hoppade in i bilen och la sig jättenöjd ner och vilade...Dromla jycke! =P

I torsdags var jag ute hos fam Johansson i Hovmantorp efter DBTn. Mamma och pappa skulle titta på badrumsinredning så jag visade Susanne och Emma lite hur jag gör mina kort och så. När mamma och pappa kom fick vi god middag. Vi hade riktigt mysigt =)
Sen minns jag bara att det gjorde ont i huvudet. Sen blev allt svart och jag minns inget mer. Vaknade upp på AVA i Växjö och undrade vad jag vad som hade hänt. Jag hade tappat medvetandet och fått åka ambulans till sjukhuset precis som vanligt. Fast de visste inte om medvetandesänkningen berodde på mitt fall i skidbacken så de hade gjort CT skalle och hjärna för säkerhets skull. Det visade inget som tur var fast det gjorde grymt ont för det. Mamma sa att det var Magnus som hade tatt emot mig på akuten. Jag träffade han en gång i somras när jag fått en anafylaktisk chock på 24. Han är jättesnäll! Han är oxå från Indien och vänsterhänt =) Han tyckte att mina armar var fulare än förra gången och hade därför skickat en remiss till SSS innan jag vaknat. Oxå hade han satt extravak på mig! Jösses va sur ja blev när jag förstod det!
Som vanligt hade jag ont, svårt att prata och minnas saker när jag vaknade. Mamma hade följt med i ambulansen och pappa hade kört hem för Sammie var med oxå var Alle ensam hemma. När jag fattade att mamma skulle åka taxi hem kände jag att jag bara förstörde igen och gjorde så att de fick slänga ut en massa pengar i onödan. Om nån är intresserad så kostar taxi från sjukhuset i Växjö till Markaryd 2300kr så välj nåt annat sätt om det går. Fast det gick inte kl 23 på kvällen i snöoväder så det blev taxi för mamma.
Denna gången var jag inte borta så länge, bara 3h och det konstiga var att jag hade jättesvårt att somna efteråt. Fick mina kvällsmediciner 23.30 men fick inte insomningstabletterna eftersom jag vatt medvetslös. Enligt mitt extravak så somnade jag inte innan 2.30. Var däremot väldigt orolig och gnällig innan jag somnade. Var sur på att jag var tvungen att ligga i sängen så mycket som möjligt och inte ens fick gå på toa själv. Ville skada mig bara för att jäklas, bara för att jag var sur över att jag hade extravak. Att jag sen inte orkade göra nåt var nog bara tur för personalen, annars hade de fått å göra. På AVA finns många saker som inte är Sandravänliga. De bandagerade mina armar från händerna upp till överarmarna för att jag inte skulle pilla på mina stygn el på nån av mina PVKer. När de var klara frågade jag varför jag skulle ha nålarna överhuvud taget, den på handen var en barnnål och därför ingen vidare infart och mina blodkärl är som sytrådar i händerna dessutom och den andra nålen som en från narkos lyckats få in i armvecket efter ett X antal försök hade en trekran kopplad till sig som var invirad i bandaget. Trekranen har de för att det ska vara lättare att ge läkemedel även fast patienten ligger så nålen är svåråtkomlig men eftersom den var invirad i bandage så gjorde den ju ingen nytta. Fast när jag sa det så pilla de ut trekranen och den lilla slangen som den sitter på och vaktade den sen noga. Barnnålen fick sitta kvar fall i fall den skulle behövas.

Låg och försökte somna men det gick inte. Det dunkade i huvudet och jag kände att bedövningen efter sutureringen började släppa i armarna. Läkaren som hade sytt hade sytt ena armen och sen trott att han var klar. Han suckade när sköterskan sa att han hade andra armen kvar. Jag hade aldrig träffat nån av dem. Var uppe på Sländan denna gången, brukar va på Kungshögen annars men de hade tydligen ingen tid.

Sa att jag ville låna boken med Norgehistorier i som finns på avd men ingen kunde hitta den och jag fick inte gå ut och leta efter den själv. jag brukar alltid läsa den när jag är på AVA. Det hör lixom till. Försökte smita iväg från rummet. Det märktes att jag inte var riktigt klar i huvudet...Började med att sätta mig upp i sängen. Satte mig sen på sängkanten när jag inte var yr mer. När jag kände att jag hade kraft nog att resa mig upp drog jag ur armen från blodtrycksmanschetten och ryckte bort fingret från POXen och försökte smita iväg. Glömde bara att jag satt fast i EKGsladdar och hade syrgas oxå...Dessutom börja maskinen jag var uppkoppad mot att pipa när jag tog av blodtrycksmanschetten och POXen. Smidigt Sandra!

Vaknade kl 6 av att jag hade nåt i örat. Var bara en som var inne och tog tempen. Hade svårt att somna om sen. Fick ett nytt extravak vid 7. Magdalena blev min ssk. Hon hade jag förra gången jag var där oxå. Gillar henne =) "Vi skulle ju inte ses mer här bestämde vi ju!" sa hon när hon kom in till mig. Svarade att det blev ändrade planer...

På ronden sa läkaren i princip bara att jag skulle till SSS även fast jag inte ville. Var inne på PIVA vid typ 11-tiden. Fick dela rum med en Sandra. Fast det blev ingen bra vistelse där. Hamnade i värsta mardrömmen. För det första träffade jag på två st som gjorde mig orolig och inte hade riktig kontroll över vad jag gjorde så jag pillade i nårra gamla sår så det börja störtblöda bla. Det blev bättre när jag såg att min Goseanna jobbade. Även fast det var jättemycket att göra på avd satte hon sig på min sängkant och pratade med mig ett bra tag. Ängel!

Efter att jag och Anna pratat så vilade jag lite. Ville inte ha lunch. Mådde illa och de hade tvingat i mig en macka på AVA så tyckte att det räckte. Rätt som det är kommer Anna och säger att det är läkarsamtal. NU?! tänkte jag. det brukar aldrig va förrän dan efter man blitt inlagd. Anders sa att det bar negativa nyheter för min del, jag skulle bli nedflyttad till 24. Jag sa allt för att slippa och förklarade ännu en gång varför jag inte vill dit men det hjälpte inte. Jag kände hur ångesten slog andan ut mig och hur jag ville skrika rakt ut. Samtalet tog slut och jag hörde Anna säg att hon snart skulle komma in till mig. Tidigare på dan hade jag hittat ett rakblad inne på toan. Ja det är sant, jag har tom tittat Anna i ögonen och sagt att jag inte smugglat in det och jag kan inte ljuga för Anna. Nu kom rakbladet till användning iaf oavsett hur korkat det är att använda ett hittat rakblad. Men hela huvudet skrek skada dig skada dig! Men jag hann inte så mycket innan Anna kom och ropade mig. Först svarade jag inte och sen kom det mer personal som försökte öppna dörren. Konstigt att ingen av dem hade nyckel, det brukar de ha...Iaf gick jag med på att öppna efter ett tag om de lovade att bara Anna skulle komma in. Sen gick vi in på mitt rum och pratade. Jag skämdes och ville bara gråta. Anna gör så mycket för att jag ska bli frisk oxå skadar jag mig inne på avd av alla ställen! Anna frågade om våra samtal inte betyder nåt, om jag inte lyssnar och tar till mig. Jo det gör de Anna! Jag lyssnar och tar till mig av dem! Jag har lyckats stå emot att skada mig flera gånger tack vare dem! Samtalen betyder jättemycket för mig! DU betyder jättemycket för mig!

Det kom en ssk och tittade på mina sår. Hon sa att hon skulle stripsa ihop det men när vi kom till behandlingsrummet sa hon att en läkare skulle titta på det för hon trodde inte att det höll med strips. De kom överens om att det behövde sys. Sen var bara problemet vem som skulle sy. Nån sa att Erik kunde sy men tydligen var alla ssk på möte el nåt så det var bara en ssk kvar på avd så det blev till att åka till akuten på CLV för att få det sytt. Jag sa att jag inte tänkte åka nånstans om inte Anna följde med men vad jag inte visste då var att hon slutade kl 17 och klockan var ca 16. Men den underbara människan säger att hon jobbar över för att följa med mig! Är väldigt tacksam över det Anna!

När vi kom till akuten fick vi vänta ett tag innan det blev min tur att anmäla mig, sen fick vi sitta och vänta ännu längre i väntrummet. När vi äntligen fått komma in på ett rum fick vi vänta där jättelänge. Anna är helt magisk, hon får ångesten att lägga sig. Hon fick mig tom att le och skratta och vi pratade om vanliga saker.

Läkaren sydde fortlöpande stygn denna gången (stygn där tråden inte klipps av efter varje stygn utan man har en tråd och syr ihop hela såret med den). Sa att jag tyckte det var bra att han sydde fortlöpande för det håller bättre. Det är hög pillningsrisk på mig och fortlöpande stygn går inte upp lika lätt när man kliar på dem. Det blev lika många stygn till som dagen innan.

Vi var klara runt 18.30. Anna sa att om man skulle till CLV så skulle man se till att va tillbax innan kl 16 för sen stänger serviceresor så hon visste inte riktigt hur vi skulle ta oss tillbax till SSS. Men hon löste det fint när jag kommenterat att jag fyller år den 23/6 och inte 83. Visserligen skriver jag som en kråka men den 83 =P Det snöade och var kallt när taxin kom. Ingen av oss hade jacka och båda hade inneskor. Burr! Anna hade sagt att när vi kom tillbaks till avd skulle jag på läkarsamtal igen för ny bedömning. Det skulle va nån annan läkare än Anders för han hade gått för dagen men det brydde jag mig inte om. Påväg upp till avd fick hon mig att skratta och le fler gånger. Men...Vi hann inte mer än innanför dörrarna på PIVA förrän nån sa "Sandra du ska ner till 24 direkt". Jag protesterade och försökte vägra men läkaren hade redan bestämt att jag skulle bli nedflyttad så jag skulle inte på nåt nytt samtal och personalen hade redan packat ihop mina saker och ringt efter personal från 24 som skulle hämta mig. Då brast allt. Kunde inte hålla pansarmasken uppe då längre. Jag satte mig i soffan mittemot personalexpeditionen och kände hur tårarna började rinna. Anna satte sig hos mig och tröstade mig. Hon sa att hon kunde följa mig ner till 24. Hade det inte vatt för att Anna följt mig ner så hade jag sprungit ut i snön utan jacka och skor och hoppats på att frysa ihjäl. När vi stod utanför mitt rum nere på avd grät jag och ville jag inte släppa taget om Anna. Ville inte att hon skulle gå, ville att hon skulle va där med mig. Då säger hon nåt som verkligen värmde mitt hjärta, nåt som får mig att känna att hon verkligen bryr sig om mig på riktigt. "Det gör ont i mig att se dig så ledsen". Det var så att jag började gråta av det nästan. Kan inte fatta att hon bryr sig om mig så mycket och att hon jobbade över 3h för min skull! Vet inte hur många gånger hon sagt att jag måste kämpa den em/kvällen men efter hon sagt de värmande orden sa jag, ja Anna, jag ska kämpa! För din skull! För allt du gjort/gör för mig! För att du stöttar mig! För att du är så himla underbar! För att jag blir glad varje gång jag ser dig el tänker på dig! För att du finns i mitt liv!

Älskade Anna! Min Goseanna! Tack!

När Anna gått pratade Micke med mig om varför jag inte ville va på 24. Försökte förklara så gott jag kunde. Han berättade vilken personal som skulle jobba helgen och jag sa att det nog skulle gå bra.

Efter vi pratat gick jag och letade upp min kära vän EM. Vi pratade länge, var längesen vi sågs.

Hela lördagen och söndagen låg jag i sängen för det mesta. Ville inte vara uppe. Ville bara sova bort tiden. Lärde känna en ny tjej på avd, A =) Hon, jag och EM tittade på Let's dance på lördakvällen och på Wallander på söndakvällen. På måndagen visste jag att jag skulle bli utskriven, det hade Anders sagt på fredan och så blev det. Mamma var och hämtade mig efter DBTn.

Fast innan jag blev utskriven hade jag utskrivningssamtal med Anders. Bla sa han att det som hände på PIVA aldrig någonsin mer får hända igen och skulle det göra det så skulle han skriva i min journal att jag aldring nånsin får läggas in på PIVA igen utan att det bara är 24 som gäller. Jag blev helt förtvivlad. Ännu en gång frågade han varför jag inte trivdes på 24. Det är inte så himla enkelt att säg när han och en annan från personalen sitter å glor på en men gjorde så gott jag kunde. Vi bestämde iaf att han skulle prata med mamma och pappa på torsdag 4/2-10. Jag hade en stor klump i magen efter läkarsamtalet. Hade ont i magen ända tills jag fick veta att läkarsamtalet med mamma och pappa gick bra. Min kontaktperson Anna var hos mig igår. Vi prata igenom och skrev ner lite tankar och sånt som mamma och pappa skulle ta upp på samtalet. Jag skrev en lista på personal som jag kunde tänka mig att ha/inte ha som kontaktpersoner oxå skrev jag ner lite av de elaka saker viss personal gjort mot mig. Anders hade tyckt att peronallistan var bra, jag hade valt personal som enl han var hårda och inte bara sånna som ger med sig på allt. Han hade blitt arg när han läst vad personalen gjort mot mig, han skulle ge listan till avdchefen! =O =/=) Äntligen har han förstått! Nu står det i min journal att jag får va på PIVA i första hand =) Hade det inte vatt för att mamma och pappa ställt upp så mycket för mig hade det aldrig gått för jag hade aldrig vågat berätta själv! Annas hjälp igår var guld värd. Hon hjälpte mig att sortera tankarna lite så det blev lättare att skriva ner dem. Tack till er!

Grattis på födelsedagen Anna! Du förgyller mitt liv och får mig att tänka, vilja, tro och kämpa!

Att drömma om änglar är underbart.

Men att känna en ängel är långt bättre!

/ Sandra