Kaos

Jaha..Sen ja skrev sist har de vatt ett himla kaos. Börja på kvällen den 19/1 me att febern steg till 38.5*. Hade så ont i kroppen att ja knappt kunde sova. På morronen den 20 vakna ja me 39.6* feber. Skulle till Åsa i Vxj. Orkade inte men ville ha ett avslut eftersom ja inte vatt där sen i maj förra året pga olika anledningar. Sa till personalen att febern stigit men öste i mig nårra alvedon å åkte iväg som planerat ändå. Somna i bilen direkt å vakna av att taxichaffisen sa att vi va framme. Samtalet med Åsa gick bra faktiskt. Lite obehagligt men ändå ok. Orkade inte bry mig så mycket heller...Innan ja åkte hem va ja uppe på akutmottagningen å hälsa på Lena i receptionen. Hon är så snäll å mysig! Hon sa att ja får messa henne om ja vill =) Sen va ja å ringde på PIVA för å se om Anna jobba men de gjorde hon inte. Synn! MEN! De kändes SÅ bra att kunna vända dörren till avd ryggen NÄR JAG VILLE!!!

Sen kom taxin å ja somna som en klubbad gås. Hann precis hem innan Inger kom. Hon skulle komma å ta febern å se hur mycket kortison jag behövde. Kände mig mycket bättre när hon kom och faktiskt så hade ja inte så mycket feber då heller. Gav henne foldern om sekundär binjurebarkssvikt och feber. Enl den så ska kortisondosen 3dubblas när man har feber över 39* och man ska överväga att söka sjukvård pga att man behöver kortison iv + saltdropp. Men eftersom febern sjunkit så skulle de räcka med att höja dosen en halv gång. För att va säker så ringde Inger endokrin i Vxj och de tyckte att en halv gång var bra eftersom risken va stor annars att ja skulle gömma tabletterna och vägra ta dem för att är rädd för att gå upp mer i vikt av dem. Inger bestämde att de skulle ta febern igen vid kl 19 på kvällen oxå skulle hon komma dan efter igen. På kvällen hade febern stigit igen så ja hade ökad kortisondos över helgen.

På fredagen kom mamma å pappa upp till mig me Sammie. Ja skulle passa han över helgen när de skulle till stugan. Va så himla glad. De stanna hos mig hela kvällen och vi hade jättemysigt. Fick mycket beröm för Sammie av personalen. De tyckte han va fin =) Han blev jätteglad när Einav å Elisabet kom på kvällen för att ge mig nattmedicinen. När mamma å pappa åkt så va ja jättetrött å drog överkastet på sängen. Då tog sig hunden friheten att bara traska rakt upp i sängen å lägga sig med en duns. Sen när ja gjort mig klar inför natten så låg han i min säng en bra stund innan han gick å la sig i soffan. En av minna drömmar gick i uppfyllelse! Ja har alltid haft som dröm att få ha en hund i sängen och nu blev de äntligen verklighet =) Sammie kom upp till mig flera gånger på natten. Han låg där inte så länge i taget för att han blev varm men ändå, de va mysigt. Sen kom han å puffa på mig vid 7 och va jättepigg på att ut å gå. De va inte jag men de va skönt när vi väl kom ut. Gick en längre runda än ja planerat. Va ute i 45min. När vi kom hem så fick Sammie mat och som vanligt pilla han bort sin medicin. Sådan lillmatte, sådan hund??? ;) På eftermiddan gick vi en långrunda. Va uppe vid Sunnerbohov. Där va fint. På kvällen gick vi längs me Lagan. Skönt att ha Sammie. När ja har han så kan ja inte låta Demonen ta över och stanna inne för att han säger att ja ska de och för att nårra förföljer mig annars för Sammie måste ut. Hoppas på att kunna träna bort känslan att nån är efter mig. Hela kvällen låg ja å Sammie i soffan å päste sen hoppa han upp i min säng när ja gick å la mig. Min säng är rätt så hög så när Sammie ska hoppa upp så får han inte alltid med sig bakbenen. Då glor han på mig och tycker på fullt allvar att ja ska gå ur sängen och lyfta upp honom och sen lägga mig igen. Knäppa jycke hihi =)

På söndan kom hela fam upp till mig. Va jättekul för Alle har inte sett hur ja har de. Fick en fin orkidé av han. Hade lagat middag som va klar när de kom. De uppskattades =) Va mysigt att Alle kom, har saknat han så! Hemma så är han mest på sitt rum men lixom vetskapen att han finns hemma är ändå så annorlunda jämfört med att de är tyst och att han inte är i samma hus. Han gilla min mob, fick lite bra appar och sånt. När de åkte igen så blev allt så himla tomt! Helt plötsligt blev allt bara dötyst. Titta lite på TV innan ja somna. Va så himla sjukt trött men de bara kom som från ingenstans. Febern kom tebax oxå. Precis som om de hållt sig borta när ja hatt mycket å göra.

På måndamorronen kände ja mig jättekass igen. Febern hade försvunnit men tröttheten i korppen va enorm oxå va ja rastlös i vänstra sidan. Kittlades sådär otäckt på insidan som de gör ibland. Va borta på Brunnsgården å beställde pysselmaterial. Fick beställa va ja ville ur Pandurokatalogen =) Sen ringde de. De undra va ja hade gjort i helgen mer än att passa Sammie. Hmm...Inget faktiskt. Sovit sovit å sovit kom ja på. Ne, ja hade mest legat i soffan å mysit me Sammie å vaknat till då och då. Hade glömt de på nåt lustigt vis. Efter Brunnsgården gick ja lite på stan för att få lite frisk luft. Minns att ja börja känna mig dålig. Nästa gång ja tittar upp så ligger ja i en säng med en massa sladdar på mig. Medvetandesänkt igen...=/ Hade ramlat ihop på stan. Mitt i snön. Hade krampat och inte reagerat på smärtstimuli. En läkare såg när ja föll ihop och sprang fram till mig. De va visst Matilda visa de sig. Hon hjäpte mig lite när ja brötit högerbenet. Faster känner hennes mamma som oxå såg allt. Sen va där nån från narkos som hjälpte till innan ambulansen kom. El ja, ambulanserna. Av nån anledning så kom de två st. De kände igen mig allihop har ja fått höra. Sen hände de som kaosa till hela min tillvaro. Vände upp å ner på allt, kasta vettet fram å tebax, förvrängde verkligheten och fick mig att tappa förståndet och bara fokuserade på en sak: De ska få slippa mig nu för alltid.
När ja ligger där på britsen, kall och orörlig. Utom kontroll för allt, så himla sårbar och utsatt så är de plötsligt nåt som swichar förbi allt det där svarta mörkret som hör medvetslösheten till. Hörseln kom tebax en kort kort stund. Sen försvann den igen för att swicha förbi lite senare igen. Tur, otur, flyt, oflyt, ja vet inte, men de ja hör är en grötig röst. Förstår inte mer än två ord av det som sägs. "Hon simulerar". Hinner tänka "de gör ja då visst inte!!!! och uppfatta att ja inte kan röra mig el prata" innan ja sugs tillbaks till medvetandesänkningarnas land. Vaknar i ett litet rum med en stark lampa i ögonen. Har en massa sladdar överallt och har fruktansvärt ont i bröstet och käkpartiet. Sen är de nån som kikar fram och berättar att ja ligger på HIA. Va väldigt okoncentrerad och tyst och lessen men minns inte varför. Sen kom mamma. Skönt å se henne men gilla inte tanken på att hon kört enda från Markaryd å hit bara för å hälsa på mig och att hon va orolig för mig. Sa först ingetnting alls men sen berätta ja varför ja legat å tänkt på att ja skulle ligga i kulverten ist. För att ja hört den där grötiga rösten säg att ja simulerade. Blev jättelessen bara när ja tänkte på de. Ja simulerar inte!!!! Ja tycker inte alls de är kul å va på sjukhus!!!! Ja avskyr de!!!! Mamma berätta för personalen och de fick mig att svara på lite frågor ang det. Fick reda på att den grötiga rösten tillhörde en dansk narkosläkare som den andra läkaren som hade hand om mig tillkallat för att ja skulle läggas in på IVA. Sen gjorde lite omständigheter att de blev HIA ist. Ja tyckte iaf inte att ja skulle va på nån avd alls eftersom ja inte är värd de och sa gång på gång att kulverten är mer lämplig om ja tvunget ska ligga nånstans. Ja va helt övertygad om att narkosläkaren ville mig illa eftersom att om han trodde att ja simuelerade så visste han att ja hörde och om han av nån anledning skulle tro att de va en vanlig medvetandesänkning så borde han om nån veta att hörseln är de som lämnar en sist. Dessutom va ja säker på att eftersom han sagt att ja simulera så stod de i min journal och då tyckte all personal både på akuten å på HIA att ja va en stor jäkla idiot. Madde sa att de inte alls va så, att ingen tyckte det på avd. Svara att de visst tyckte det men att de inte får säga till mig att de tycker så. Men hon höll fast vid att de inte tyckte så och sa att hon skulle skriva en avvikelseraport på det som hänt. Innan mamma gick så lovade ja att ja inte skulle göra nåt och att ja skulle ligga kvar på mitt rum och inte gå ner i kulverten. Men de blev väl sådär med det. Upptäckte att alla sladdarna va inte va kopplade till en apparat brevid mig utan till en dosa på magen. En telemetriapparat med andra ord. En bärbar EKG-apparat. Har hatt en sån hur många gånger som helst men ändå fick ja för mig att de va en bomb och slet bort sladdarna. Då börja de förstås pipa så de satte tebax sladdarna så för att lösa de så koppla ja bort själva dosan, gömde den i sängen och gick mot kulverten. Eftersom de börja pipa då igen så hann ja inte särkskilt långt innan nån kom och visa in mig på rummet igen. Va väldigt förvirrad och pratade inte så mycket. Men när ja väl pratade så blev de som om hälften av de man mena kom ut genom munnen, resten samlades inom en och bubbla tillslut över i en flod av osammanhängande ord och meningar. Tex fick ja syn på en teckning på väggen som ja gjorde första gången ja va inlagd på avdelningen 2008. En nalle som kramar ett hjärta. Ist för å säg "den har ja gjort" så blev det "min teckning!". Först fatta de inte att ja sett teckningen över huvud taget. Sen blev de "ja där är en teckning, den har nog ett barn gjort". Upprepade tydligt "nej, de är MIN teckning!" många gånger. Sen börja de oxå titta på teckningen och sa "ja den är fin, den har hängt där länge". Visste inte hur ja skulle få dem å förstå att de va ja som gjort den och begriper inte varför ja tyckte de va så himla viktigt heller. Iaf så sa ja helt plötsligt "de står samma" och peka på teckningen och höll upp mitt patientarmband. "Va, är de du som har gjort den?!" Ja, sa ja nöjt och gick in på mitt rum och la mig i sängen å titta på TV och sa inte ett knyst på ett bra tag. Så mycket "jobb" för få dem å fatta å sen inte bry sig..=/ Sen övergick tystnaden i okontrollerat pladder utan mening samtidigt som ja stirrade rakt in i tomheten. Madde å Lotta va inne hos mig innan nattpersonalen kom. Va så himla trött men ändå forsa bara orden ur munnen. Va som om att ja hade vatt tyst så länge så att all pratenergi skulle ut på en gång på så kort tid som möjligt. Fick in lite ritpapper sen så satt å rita tankar å andra läskigheter ett tag innan ja somnade.

På morgonen försökte de få i mig frukost men jag vägrade. Mats från Bergagatan kom upp till mig med lite kläder och sen kom AL. Pratade först lite med Mats men sen blev jag tyst. Pratade lite med AL. Sa att jag var lessen över vad narkosläkaren hade sagt å berättade om mörka planer. Var helt insnöad på dem å pratade på om dem osammanhängande. Efter att AL gått var det rond. Minns inte vem läkaren var, men det va en manlig iaf. Han undra vad ja skulle göra när jag kom hem och ja svarade ärligt. Sen sa han att jag skulle bli utskriven efter middan. Tyckte de va jättebra å satt å rita läskigheter i väntan på att få åka hem. Helt plötsligt kommer AL tebax.
Försår du inte att läkaren är orolig för dig?
Nä, varför? Jag skulle få komma hem ju
Men de förstår du väl att han inte släpper hem dig när du är sånhär?
Nä, han sa att ja skulle få åka hem
Nej, han sa att du skulle bli utskriven härifrån men inte att du skulle få komma hem. Han tänker skicka dig till Växjö.
NEJ!!!!! Det ska han då visst inte!!!!!
Jo men du kan ju inte sitta å rita sånthär å säg att du ska skada dig, då blir det ju Växjö
Nej de blir de inte för ja tänker inte åka dit!!!!
Så du vill inte dit?
Nä de är klart att ja inte vill!!!!!!!!
Men han har bestämt sig för att du ska det.
Och ja har bestämt mig oxå, ja ska inte dit!!!
Men då vet du vad som händer...Då blir det vårdintyg och handräckning.
NEJ de blir de inte för ja tänker inte följa med dem!!!!
Börjar stortjuta.
Ja tänker inte åka dit!! Bara så du vet!!!!

Var väldigt orolig hela tiden och försökte smita från avd hela tiden. Gick inte så bra eftersom det satt nån hos mig hela tiden. Poliserna kom på kvällen. Åsa var den ena. Den andra hette Erika. Fick panik som vanligt och sprang ut i korridoren. Personalen och poliserna kom efter och drog in mig på mitt rum och tryckte ned mig i sängen. Storgrät hela tiden och höll ett krampaktigt tag om usk som satt brevid mig. Åsa sa att de inte var farliga och att vi ju kände varann sen långt innan. Ja, sa jag, och det var mycket roligare då, då när du inte var polis!!! Men jag är ju samma person som jag var då, försökte Åsa. Nej de är du inte! Du är otäck nu när du är polis! De drog ut mig i bilen genom ambulansintaget. Åsa satt med mig där bak. Efter ett tag slutade jag gråta och Åsa frågade om hon fick hålla mig i handen. Ok, sa jag. Men ja tyckte de va roligare när du inte var polis! Jag tycker inte heller detta är roligt Sandra, jag är så lessen för att du har det såhär, jag vill att du ska må bra.
Minns du första gången vi träffades Åsa?
Ja
De va på Idas logdans. Vi satt asfulla i badenbadenstolarna
Ja å du hade mitt mobilnummer. De hamnade i din mobil när Ida satte sitt SIMkort i den.
Ja, å ja hade Mias å Stefans nummer oxå. Alla Idas kontakter hade jag
Ja de hade du
Och sen sa du att jag skulle gå med dig bakom hönshuset och spy
...

Framme i Växjö
Du vet att vi måste hålla i dig när vi går
Ja vill inte det!!!
Men vi måste
Men jag vill gå själv! Ja kan ändå inte springa för ja har asont i benen och ni skulle hinna ifatt mig innan jag ens tänkt tanken att smita!
Men Sandra, du vet hur dehär går till...
Men då får ni inte hålla så himla hårt då, muttra ja surt

Uppe på mottagningen fick vi komma in i "andra väntrummet" direkt. Ja va väldigt orolig och gillade inte alls tanken på att ja skulle sitta bakom en låst dörr tillsammans med två poliser som glodde på mig. Fick tillbaks min mobil och visa bilder på Sammie. Sen kom läkaren. Minns inte va hon hette...

Fick berätta vad som hänt som vanligt och hon tog BT, puls å lyssna på hjärta å lungor.
Du ligger lite högt i tryck och puls.
Ja är rädd för poliser å är väldigt förvirrad
Ja, de har ju vatt rätt stökigt för dig idag och det är ju inte så konstigt att du är förvirrad efter allt det...
Du kommer få bli kvar på avd och sen är det så att det antingen kommer att vara nån hos dig hela tiden el så kommer de att titta till dig med jämna mellanrum, jag ska prata med min kollega.
Äh! Sitt inte å försök å försköna de! Säg som de är ist att ja är så jäkla dum i huvet å begriper inte mitt eget bästa så du sätter en 3a på mig! tänkte ja...
Har du tatt nårra droger el överdoser av mediciner?
Nej
Har du tatt droger innan?
Nej
Ok, men du kommer att få lämna drog och toxprov iaf
Jag fick gå ut i väntrummet och sitta där, poliserna hade vatt tvungna att köra så jag fick en stund för mig själv. Sen kom de från avd å hämta mig. Nina å Anette var de.
Kom in på mitt rum och installera mig där. Sen titta ja förvånat på Nina som stod kvar hos mig. "Du vet om att du har en 3a va?" Nä de visste ja inte, jäkla skit!...Sen gick vi ut å satte oss i soffan å prata lite. Sa att ja va helt snurrig och kände mig jätteförvirrad. Bison kom å fråga om ja inte hade nån mobil med mig.
Jo de hade ja väl, sa jag. El?
Ja men du har inte lämnat in den
Inte?! Men då vet ja inte vart den är...För ja tror att ja hade den med mig
Men då blir det kroppsvisitering, in på rummet..
Nä, lägg av...
Jo men du vet att de funkar så.
Sen råka mobilen ligga i BHn..Ooops! Fast ja hade faktiskt glömt att ja lagt den där. Gjorde de för att ja fick för mig att poliserna skulle ta den efter att ja vatt hos läkaren men när ja kom därifrån så hade de ju gått. Och eftersom ja lagt den på vänstersidan så kände ja inte att den låg där heller.
Ja vet inte va ja ska tro, sa Nina
Nä ja fattar att de låter dumt men de är sant, kolla i min journal så står de att ja har nedsatt känsel i vänstersidan...
Sen kom Asim in å sa att eftesom ja gömt mobilen så va de patientkläder som gällde så de va bara snällt att byta om till fångkläder... Sen kom nattpersonalen.

Kände inte alls för att gå upp när de blev morron. Personalen försökte och försökte men ja ville inte. Vägra äta oxå. Sen kom de förbannade läkarsamtalet...De va Alf. Ja hatar läkarsamtal å andra tillfällen där ja är huvudämnet.
Ja vill inte va här på LPT
De är försent
Vaddå försent?! Ja har vatt här inne i 2min, du kan inte sätta LPT på mig om ja går med på att va här frivilligt!
Jo, och imån ska du ner till 24
NEJ!!!! DE SKA JA INTE!!!! De står att ja får va här i 4 dygn å ja kom igårkväll!!!!
Nä så är de inte alls, de är bara nåt som finns men som ingen godkänt.
JO de är visst godkänt!!! Hanne har sagt de, Anders, AL å de har sagt att du har godkänt de för ja har fått va här i 4 dygn innan!!!!
Nä nu är de så att du ska dit imån
Blev helt rosenrasande samtidigt som ja blev livrädd. Ja vill inte ner dit!!!! Vägra först att gå ut ur rummet och sen när ja kom ut därifrån försökte ja sticka ifrån avd. De släpade in mig på mitt rum där ja blev ännu argare. Skrek att de skulle släppa ut mig så ja kunde dö för ingen där ville ändå att ja skulle leva. De sa att de inte var så.
Alla vet att ja bara vill ta livet av mig när ja är/ska bli flyttad på 24 och eftersom Alf vill flytta mig dit så vill han att ja ska dö! Släpp ut mig så kommer ni slippa mig för alltid! De är ju ändå de ni vill!
Han vill inte att du ska dö!
Jo de vill han visst! Han njuter när han säger att ja ska dit! Varför är de alltid jag som måste flyttas?! Varför kan de aldrig flytta nån annan som inte tar lika illa vid sig av att flyttas?!

Får sån panik å vill bara skada mig själv. Börjar dunka huvet hårt i väggen i brist på annat. Personalen försöker få mig att sluta. Ganska snart hörs svordomar och ett "ahhhhj fan va ont de gjorde!!!" från en i personalen.
Men ge fan i att sätta handen bakom mitt huvud då..!
Nu var de minst 5 personer som försökte få mig att sluta. Bältning var ord som hördes å ja fick bara mer och mer panik. De skrek att ja skulle lugna ner mig å ja skrek att de skulle släppa ut mig å att de kunde gå därifrån om de inte gjorde de för att ja inte bett om att nån skulle va hos mig.
MEN SLÄPP MIG FÖR HELVETE DÅ!!!! JA HATAR NÄR NÅN HÅLLER FAST MIG!!!!
Men då får du lova att lugna ner dig!
MEN JAAA!!!!!
Ok, släpp henne, sa nån och de räkna till 3 och drog sig hastigt tillbax.
Kvar satt ja i ett hörn på golvet med tårarna sprutande. Sen stoppa de i mig nåt lugnande som jag försökte spotta ut och sen tjatade ja isönder personalen genom att säg att ja ville ringa ett samtal.
Efter en lång stund fick ja det. De fråga om ja ville låna deras telefon el ha min mobil. Hade inte tänkt på att ja kunde ringa från  mobilen innan men tyckte de va bra om ja fick den för då kunde ja ringa till vem ja ville hur många gånger ja ville utan att de skulle koppla samtalen åt mig. Fick min mobil å stängde in mig i ett hörn i telefonkuren. Ringde först mamma å berätta att de sagt att ja skulle till 24. Sen ringde ja AL å sa att hon va tvungen å hjälpa mig för ja skulle inte orka om de flytta ner mig dit. Sa oxå att Alf sa att beslutet om att ja skulle få va på PIVA i 4 dygn innan ja blev flyttad till 24 va nåt som ingen godkänt å att han satt LPT på mig fast ja gick med på att va kvar frivilligt. AL lova att hon skulle göra vad hon kunde.

På eftermiddan kom min underbara älskade Anna och muntrade upp mig. Hon är den enda ja litar på fullt ut där å som verkligen förstår mig. Viss personal stör sig på att ja bara prata med henne ibland, de tycker att ja ska kunna prata med vem som där. Men ja tycker att de är bättre att ja bara pratar med Anna än att ja inte pratar med nån alls. Ja å Anna spela skip-bo. Hon hade inte spelat de sen vi spela det sist. Knappt ja heller hade de faktiskt...När Anna inte var hos mig så satt ja å skrev ett brev till personalen där ja förklarade varför ja inte ville till 24 IGEN. Skrev oxå att ja inte fattar varför de ber mig berätta de VARJE gång de blir tjafs om att ja ska dit eftersom ja skrivit brev innan som läkare å avdchefer har läst och lagt in i min journal. Jag å Anna pratade mycket om planer på vad jag skulle göra när jag kom hem. Det är alltid lättare att bli utskriven om man har planer på vad man ska göra. Det var bestämt att ja skulle ha Sammie över helgen så det var en stor grej. Sen pratade vi oxå om dethär med kämparglöd. Jag sa att ja orkar inte mer om jag blir flyttad. De tar den sista gnistan ifrån mig då. Får ja va kvar här kan ja ge livet en chans till men inte annars. Du finns inte nere på 24 å de är bara du som kan hjälpa mig upp från en sånhär svacka. Skickar de dit mig betyder de att de vill att ja ska dö för de vet om att ja inte vill leva om ja måste dit. Ja grät när Anna skulle gå hem och var jätteorolig på kvällen. Sov inte så bra. Vakna av mardrömmar, oro och smärta i benet. Vid 5.30 vaknar ja av att personalen står å bäddar sängen brevid mig och att de tagit min kudde som jag hade under benet. Sorry Sandra, men kuddarna är slut så du får bara ha en. Sen kom de in med en patient och efter de sov ja inget för hon snarkade så. Framåt 7.30-tiden fick ja öronproppar men då var de ju för sent för då börja de tjata om att man skulle gå upp. Men men, de man inte sover ena natten sover man väl igen nästa.. Anna fick upp mig men jag vägrade äta frukost. Vi satte oss i soffan i matsalen å pratade. Fråga om de bara va ja som hade vak å inte min rumskompis å de va bara ja. Sa att ja tyckte de va elakt mot henne å lägga henne på samma rum som en som hade vak. Sen kom min rumskompis ut i matsalen. Fråga Anna va hon hette men hon visste inte. Sa att ja tyckte ja kände igen henne. Hon satte sig vid oss å de va den ja trodde de va. Kul å träffa henne irl men inte just där. Sen va de läkarsamtal. Anna va med mig å ja va jättenervös. Men...de gick bra! =) Fattar inte hur men de gjorde de. Alf sa att han inte ville skriva ut mig den dan eftersom ja hade en 3a och att om de gick bra med en 2a tills imån så skulle ja få komma hem då. Frågade försiktigt vart ja skulle va och han sa att ja hade skött mig så bra så att ja fick va kvar på PIVA! Blev jätteglad men chockad och ville bara ut ur rummet snabbt så han inte hann ändra sig. Fråga om ja fick gå ut en runda oxå och de fick ja =)
Brukar tycka de är så skönt att få komma ut en runda bort från instängdheten, speciellt om Anna är med mig. Vi har alltid så roligt ihop även fast ja är långt under botten så har hon en förmåga att få upp mig till ytan igen. Och när ja väl är där och jag är mer mottaglig för saker som händer runt mig. Som vanligt hjälpte Anna mig så att jag fick åka hem. Sen hade ja min älskade Sammie hos mig hela helgen.
/ Sandra