Resefeber

Har packat hela dagen. Imån bär det av till Branäs med Anna. bussen går 8 från Halmstad. Känns konstigt. Är en ny grej så det är därför. Som alltid =/

Runt 17 kommer Ida å Morgan å hämtar mig. Vi ska titta på fotboll i Hunehallen. Hinneryd ska spela mot Markaryd hehe. Va ute å red med Ida igår =) Hon sa att den enda fotbollsregeln jag behövde kunna va att hejja på de gröna (Hinneryd) hehe. Nä men de är klart att ja ska hejja på dem. Det har jag alltid gjort.
Ridturen igår va jättemysig som vanligt. Jag red Lucas. Vi red i skogen. Helt underbart!

Tisdag i förra veckan fick jag en kortisonspruta i fotleden. Sen blev jag inlagd på PIVA igen. Hade jobbiga och dumma tankar. Hade svårt att hantera vardagliga saker som köksknivar och spisplattor så de tyckte att ja skulle vila nårra dar på PIVA. Och vila blev det...Fick nåt dumt ryck med dumma röster och tvångstankar så banka huvet i väggen. Personalen kom och skulle få mig att sluta. De höll en hårt hårt. Tycker det är så obehagligt! Fick ännu mer ångest av det än vad jag redan hade så jag blev mer "besvärlig". Eva, min gamla läkare, kom in. Jag tycker så mycket om henne! Hon försökte få mig lugn men var helt blockad på nåt sätt. Kunde inte ta till mig det hon sa och vägra ta lugnande medicin. Temesta hjälper snabbt annars, har fått det ett par gånger innan. Men jag vägrade tydligen ta emot det. Minns inte riktigt allt som hände. Hörde bara nåt om att de inte orkade hålla mig mer efter 30min för jag var för stark. Sen helt plötsligt höll de inte bara mina armar utan tog tag runt mig. Sen flög jag i en himla fart. Fick ner fötterna och försökte göra motstånd men hade så ont efter kortisonsprutan så det hjälpte inget. Fick ännu mer panik när jag insåg att de var påväg med mig till rummet med bältessängen och gjorde allt vad jag kunde för att komma loss men det var helt meningslöst. Två starka män bar mig. Sen lyfte de upp min på bältessängen och tryckte ner mig i den och spände fast mig. Det gjorde jätteont när de spände fast vänsterarmen. Hade stygn på den. Väldigt speciella stygn. Men bra var de för de gick inte upp som de gjorde förra gången jag blev bältad. Det såg ut som de hade nästat ihop såren...Men trots att de spände åt rätt hårt så lyckades jag få loss händerna ett par gånger. Jäklar vilket liv det blev då. De som var inne hos mig då hade ingen nyckel till bältet så de kunde inte spänna fast mig igen så det blev lite kaos. Jag vägrade fortfarande att få nån lugnande medicin. Sen kom nån som började prata paragrafer och advokater och annat som jag tyckte var onödigt. Men hon konverterade mig. Jag blev LPTad, alltså. Sen började de prata om att de skulle va försiktiga med min arm och hålla den så den inte blev ännu mer skadad. Jag fattade först inte varför men när jag väl gjorde det så fick jag sån panik att jag trodde jag skulle dö. Tvångsinjektioner. Fick två stycken denna gången. Blev lugnare efter ett tag men låg fortfarande och försökte ta mig loss så de släppte inte mig. Då kände jag helt plötsligt en stor klump i halsen. Jag kunde inte andas. Det var inte av ångest utan det var ett astmaanfall. Han som satt inne hos för mig ropade på hjälp för han hade ingen nyckel till bältet så han kunde lossa mig. Ist höll han upp mig så det skulle bli lite lättare att andas. Paniken släppte när de lossade bältet runt midjan och händerna så jag kunde sitta upp. Sten satt bakom mig så jag kunde luta mig mot honom. Av nån anledning var astmaanfallet det enda jag fokuserade på. Allt annat som funnits där sekunden innan anfallet började var borta. Jag försökte inte slita mig loss utan satt bara och lutade mig mot Sten. Sen kom Beggi med Symbicort och Ventoline men det hjälpte inte så de lossade fötterna oxå och körde mig i rullstol till behandligsrummet så jag kunde inhalera Combivent. Det är inget syreagregat i bältesrummet så det var därför de tog mig dit. Efter 5min kändes det mycket lättare att andas. Sjuksköterskan sa att jag skulle sova inne på 11. Ville inte det. Tänkte att aldrig i livet att jag frivilligt lägger mig en bältessäng för att sova även fast jag inte kommer att vara bältad. Efter caa 20min hade ja inhalerat klart och då sa de att ja fick sova på mitt vanliga rum. Skönt! Jag å personalen gick in på mitt rum för å prata lite. De sa att ja skulle vila och att ja skulle säg till om det var nåt. Jag kände bara hur lökig ja va. En anledning till att ja fick tvångsinjektionerna var att jag blev så varm så det blev farligt för hjärtat. Gick å tvätta av mig lite. Orkade inte duscha för ja hade fått för mycket lugnande. Eva kom in till mig och pratade en bra stund. Det uppskattar jag verkligen! Hon är så himla snäll och ja tycker så mycket om henne! Vi pratade igenom vad som hänt, hur jag mådde å annat sånt psyksnack men även om vanliga saker så det kändes mer som kompissnack. Sen la jag mig för att sova. Tänkte mycket på vad jag å min Goseanna pratat om. Om viljan att bli frisk. Om att kämpa 25h/dygn 377 dagar om året. Som vanligt tog Anna sig tid till att prata med mig länge, länge. Jag fattar inte hur man kan va så underbar som hon är! Begriper inte hur hon orkar säg samma sak till mig om och om igen. Hade ja vatt hon så hade ja gett upp för längesen. Hon är alltid så glad oxå. Hon kommer gåendes och ler med hela ansiktet så man blir glad bara av att se henne. Jag mår alltid bättre när Anna kommer. Hon är en av mina guldpersoner . Dagen efter när Anna kom så pratade vi igenom det som hänt. Jag tyckte att jag svikit henne. Hade lovat att verkligen försöka att kämpa och sluta skada mig och så slutar dagen som den gjorde. Men ja försökte. Jag gjorde verkligen det men allt blev så fel och läskigt bara.
Jag sov det mesta av dagen. Gick inte upp till frukosten. Vid 11 kom Anna och sa att ja va tvungen att gå upp. Gjorde det och kände hur jobbigt det kändes att ens sitta på sängkanten. Begrep inte hur jag skulle orka klä på mig å gå ut från rummet. Rätt som det är kommer Anna in igen "Sandra nu är det läkarsamtal!" I nattlinne?! sa jag. "Ja annars får det gå på två sekunder för de väntar på dig" Jag insåg genast att eftersom det tatt 15min att resa mig från sängen skulle jag aldrig hinna byta om så jag och Anna gick in till läkaren och jag hade nattlinne och leggings på mig. Kände mig rätt lökig...Anders sa att han skulle sänka min bevakningsgrad så jag kunde gå ner på DBTn men att jag fortfarande skulle va LPTad. Efter läkarsamtalet var det matdags. Jag somnade med ansiktet i potatismos och köttbullar...Lyckades duscha sen och sov sen fram tills kl var 14 och jag skulle ner på DBT. Anna följde mig ner och vi bestämde att hon skulle hämta mig när det var slut. Jag klarade 30 min sen fick Jolanta följa mig upp igen för jag somnade nästan. Sen sov jag i princip resten av dagen. När jag var vaken längtade jag tills det skulle bli kväll så man kunde gå och lägga sig men var samtidigt livrädd för att inte kunna sova på natten eftersom jag sovit så mycket på dagen. Men jag sov på natten oxå. På morronen efter var det dags för läkarsamtal igen. Jag skulle få åka hem! =)Kändes bra även fast jag kände mig konstigt trött. Pappa kom och hämtade mig runt 15-tiden. Sen var det myskväll framför TVn hemma. Fast jag sov.

Anna, Anna, älskade Anna, du är så himla underbar! Känner mig trygg med dig. Har förtroende för dig, känner att jag kan berätta allt för dig. Det är inte många jag kan det för...<3

/ Sandra