Att snickra ihop nåt trasigt

I förra veckan ringde jag till ortopedmottagningen och undrade hur det hade gått med min tid till Jonas. Jag har haft ondare än vanligt nu nårra månader och det var dags för en ny kortisonspruta i maj men då hade Jonas blitt sjuk och sen hade det inte blivit av. Jag fick till svar att jag inte kunde få tid hos honom innan september för att han skulle gå på 3v sem på måndagen och nu var det tisdag. Men hon skulle prata med Britt som bokar Jonas tider. Jag blev rätt ledsen, tänkte att jag står inte ut med denna smärtan tills september! När jag vatt inne på PIVA hade jag iaf lyckats få upp till 3 Tradolan om dagen men efter att jag blev utskriven sa min läkare att jag bara fick 1 i veckan för att jag inte skulle bli beroende. Visst, jag tar hellre 1 i veckan än ingen alls men just då kändes det som om den där tabletten kunde slänga sig i väggen för det hjälper ändå inte riktigt. Men efter 10min ringer det igen, det är Britt. Hon säger att hon pratat med Jonas och att han tar in mig extra på fredag 8.45. Jag tvekade inte en sekund. Tack underbara för att ni hjälper mig med detta sa jag.


6.45 körde jag och mamma från stugan mot Växjö. När vi kom dit pratade Britt med oss en stund. Hon är alltid lika underbar. Så himla mån om alla! Hon dukade sterilt och tvättade av fotleden innan Jonas kom. Jag fick större dos denna gångnen än vanligt. Vi pratade oxå om vad det fanns för alternativ till kortisonsprutor eftersom det inte gett den effekt som Jonas hoppats på. Han sa att jag kunde få 4 sprutor, detta var min 7e denna omgången. Jonas hade hoppats på att kortisonet skulle kunna läka den kroniska inflammation som jag har i fotleden men det verkar inte som om det går. Vi har pratat om operation innan och varken han el jag är överförtjust i idén eftersom det inte är 100% säkert att jag blir bra av det och så måste han gå in i knäleden och det är riskfyllt. Att gå in i stora leder är inget man gör om man inte måste, det finns ett uttryck som säger rätt mycket, "man kan spotta i en buk men inte andas på en led"...Men han berättade iaf att isf ville han inte steloperera , vilket jag är väldigt tacksam för, utan han skulle in och borra ut broskcylindrar ur knäet och sen sätter han in dem i fotleden. "För att komma in i fotleden ordentligt så blir jag tvungen att såga av malleolerna (anklarna)..." Det lät otäckt sa jag och gjorde en grimas. "Ja fast jag skruvar ju dit dem sen igen.." sa han precis som om det var den mest vanliga saken i världen. Jo sa jag och skrattade, det blir ett fint snickeriprojekt. Jag skulle få en remiss till OTA oxå och prova ut ett stöd som jag ska ha när jag anstränger foten.

När Jonas pratade om riskerna med operationen sa han oxå att han undrade hur jag skulle klara av operationen med tanke på min grundsjukdom. Grundsjukdom, tänkte jag. Vad menar han? tänkte jag först. Men när jag tänkte efter så tänkte jag på att jag faktiskt har nårra stycken och då blev frågan ist vilken av dem? Grundsjukdom? Menade han min astma? Vad kunde min astma vara för problem i det hela? Var det att jag får astmaanfall av vissa läkemedel som tex vissa narkosmedel och smärtstillande som var problemet el vad menade han? Har du mycket kontakt med psykiatrin? frågade han. Jasså, det var det han menade iaf tänkte jag. Tanken hade slagit mig. Alldeles för mycket svarade jag. Jag kom hem i torsd förra veckan och blev utskriven i tisdes. Ok sa han. Är det ok om jag skriver ett brev till Anders och frågar om han tror att du klarar av att gå igenom operationen? Visst sa jag. Gör du det...Schysst, för det är väldigt påfrestande att göra en sån här operation och efteråt får du inte stödja på foten i 6v. Gör du det en gång så är hela operationen ogjord. Tror du själv att du skulle klara av det? Ja, sa jag. Det tror jag faktiskt. Jag har redan hatt en omgång när jag inte fick stödja på foten i 6v. Det var efter första operationen när jag var gipsad. Och man blir festligt stark i armarna av att gå på kryckor =) Bra att du tar det så, sa Jonas. Men jag skriver ett brev till Anders då och frågar vad han tror. Jag skulle vilja att du mår så pass bra att du under en längre tid slipper vara inlagd. Vad menar du med en längre tid? Ja, sa han, att du slipper va inlagd under de 6v du inte får stödja på foten. Jösses, tänkte jag, det har jag inte vatt det senaste 1,5 året, men jag sa inget.
Har mycket funderingar över operationen nu. Jag vill inte avstå den bara för att Anders kanske inte tycker att jag är stark nog för att genomgå den. Jag vet att det är mycket påfrestande att göra den och krävs mycket självdiciplin för att träna upp muskler och allt sånt igen efteråt men att ha den här förjordade smärtan som jag haft konstant i 4,5 år är oxå väldigt påfrestande. Smärtan i sig är jobbig och sen hindrar den mig från att vara fysiskt aktiv vilket lett till att jag gått upp i vikt tillsammans med kortisonet och det mår jag jättedåligt över. Jag skadar mig ofta bara för att jag tycker att det kan göra ont nånannanstas och för att jag är så missnäjd med min vikt och för att det är mycket jag måste avstå för smärta el för att jag inte har tillräckligt med rörlighet i fotleden. Jag tycker det är otäckt med operationer men om jag skulle få veta att jag ska genomgå den skulle det bli ett mål för mig. Jag skulle få nåt meningsfullt att sträva efter. Jag tror att det skulle vara bra och hjälpa till att sätta fart på tillfrisknandet för som det är nu så ger jag upp periodvis. Det känns inte lönt att kämpa för det gör ändå bara ont. Om inte fysiskt så psykiskt.

Nu är semestern snart slut. Det märks bla på att kallelser från landstinget börjar ramla in som vanligt igen. Nu under sommaren har det inte kommit lika många som det brukar. Ett tag fick jag 5 i veckan. Undrar vad de som jobbar på posten tänkte...

Idag fick jag ett mycket tråkigt sms från min kusin. Hon skrev att hon och hennes mamma hade vatt och gjort nåt mycket hemskt och svårt. De hade fått avliva sin ena hund Scott. Det högg till nåt fruktansvärt i hjärtat när jag läste det och tårarna rann en efter en. Pappa hade precis gått iväg med Sammie så jag ringde och sa att han skulle komma hem igen. Ville gosa lite med Sammie. Men det var det bästa för Scott. Han har inte mått bra den sista tiden. Börjat morra och hugga efter både Annika och Janne tex, gjort sina behov inne ex. När de hugger efter husse och matte är det nåt som är fel. Då är det skönast för dem själva att det tar slut.

De hade tatt prover på Scott men de visade inget så hans beteende var psykiskt. När Johanna skrev det var min första tanke att jadu lille Scott, jag vet hur jobbigt det är med psykisk ohälsa. Sen kom en massa frågor upp i skallen. Funkar det på samma sätt för djur som för människor? Så fort de inte hittar nåt somatiskt fel på en så är det psykiskt. Det är lätt att säg så för då behöver man inte göra nåt. För lite mer än ett år sen så sa en läkare till mig att jag var helt frisk somatiskt sett och att anledningen till att mina kortisolvärden låg i botten inte berodde på tumören utan var psykiskt. Och innan de upptäckt tumören, när jag haft min första medvetandesänkning och sa till läkaren att jag hade haft en huvudvärk som tryckte från insidan av huvudet och ut väldigt länge och fick till svar att det bara berodde på stress, att huvudvärken tryckte från utsidan och in ist för tvärt om och att läkaren själv var väldigt stressad och borde ha sån huvudvärk men inte hade det, kändes bara allt hopplöst och meningslöst. Ingen lyssnade på mig el tog mig på allvar, alltså måste det betyda att jag inte var värd det och att det inte var mer än rätt att jag skulle skada mig. Är det på samma sätt för djur? Fungerar det så att de tar standardprover på dem och att om de inte visar nåt så är symtomen psykiska? Det är inte rätt att göra så mot människor men ännu värre att göra det mot djur. De kan inte uttrycka sig och har ingen chans att säg hur de känner sig utan allt grundas på provsvar och hur människan upplever att djuret mår. Det är inte rättvist!

Vila i frid Scott, du finns alltid med oss i minnena och hjärtat. Jag vet att du har det bra i hundhimmelen och att Jessie, Lady och Bonzo tar hand om dig. <3

/ Sandra