Misslyckande

Martina på 24 sa att de va ok att misslyckas ibland. Men man får inte ha de som ursäkt när tankarna blir som värst bara för att tillåta sig att misslyckas och tänka att det inte gör nåt. Men det känns inte ok. Hela gårdagen blev ett stort misslyckande. Bara för det så blev ja ännu argare på mig själv och det gjorde att jag misslyckades ännu mer.

Skulle till vårdcentralen och lämna prover. Det spöregnade. Hade bestämt mig för att cykla. Mamma frågade snällt om hon skulle köra mig. Svara att jag ville köra själv.Vet inte varför. Dumt gjort iaf. Jag vet mycket väl om att jag inte får köra bil. Jag vet orsaken till det och jag tycker själv att jag inte är en lämplig bilförare. Känner aldrig av nåt innan jag tappar medvetandet, skulle jag då sitta bakom bilratten så skulle vad som helst kunna hända. Jag bryr mig inte om jag skadar mig själv men skulle jag skada nån annan skulle jag aldrig kunna förlåta mig. Skulle inte kunna leva med det. Var inte så längesen jag hade senaste medvetandesänkningen. Förra lördagen. Mamma sa såklart att jag inte fick köra och då sa jag att då lämnar ja proverna imån istället. Hon tyckte att jag borde lämna dom nu men jag envisades med att vänta tills det slutade regna så skulle jag cykla istället. Gick upp på mitt rum och var arg på migsjälv för att jag betedde mig som jag gjorde, för att jag blir medvetslös ibland, för att jag fanns överhuvudtaget och alla andra möjliga anledningar. När mamma sa att hon skulle köra ner till byn och frågade om hon skulle köra mig till vårdcentralen samtidigt sa jag bestämt nej och sen blev jag ännu mer arg på mig själv. Dumma dumma Sandra! Fattar du inte att du bara förstör ännu mer när du gör såhär?! Fattar du inte att mamma blir lessen?! Fattar du inget alls dumma dumma Sandra?! Mamma vill ju bara väl! Hon gör allt för dig och du bara sårar henne! Du är så elak och ego! Du bara tänker på digsjälv! Du är inte värd det! Fattar du?! Du bara förstör för alla! Du är bara ivägen hela tiden!

Sen kom misslyckandet som en blixt från ovan. Helt plötsligt hade jag gjort det igen. Yttligare ett sår som kommer bli en rand på min arm. Blodet rann och rann och rann. Fan! Jag vill bada när vi ska till Samos och det får jag inte om jag har sår har mamma sagt...Har haft det som motivation till att inte skada mig mer. Blev så arg på mig själv för att jag inte kunde hålla mig och tanken på att jag misslyckats ännu en gång ledde till ännu fler ränder...Tog ett par kompresser och kirurgtejp å tryckte på å cyklade sen iväg till vårdcentralen.
När jag kom fram stod det en gubbe och pratade med hon i receptionen. Hörde inte vad de sa men när hon i receptionen såg mig fick hon stora ögon och sa att jag fick gå före i kön. Hon undrade vad jag ville. Precis som om hon inte visste redan...De känner igen mig där och vet varför jag brukar komma utan att ringa först. Blodet rann på ena armen. När ja kom fram till henne så lossnade tejpen som jag satt över det största såret. Ehh..Ja..Jag har ett sår som skulle behöva läggas om. Oxå ska jag lämna prover...Åh visa inte mig sår! Kom med här. Vi kan registrera dig sen. Kom fort! Fick gå in i op-rummet som vanligt. Sköterskan kom och började prata om läkarbedömning och suturering på det största såret. I helskotta heller det ska inte sys! Men det är rätt stort, djupt och gapar mycket...Ja men jag vill inte att det ska sys för jag kommer bara pilla på stygnen då. Bättre om det stripsas ihop. Blir svårare att få ihop det och att får det att hålla men jag vill hellre ha det så. Efter ett tag gick hon med på att försöka. Det blev många försök innan det höll och hon sa att det var jätteviktigt att jag kom tebaks om det gick upp. Det gick upp när jag kom hem igen och då hade vårdcentralen stängt så om jag skulle få det omlagt hade det fått bli på akuten i Ljungby. Aldrig i livet! Hatar att mamma och pappa måste köra mig hit och dit hela tiden så jag sa inget och försökte tejpa ihop det själv. Pillade faktiskt inte i det. Fick ihop det tillslut men var ändå på vårdcentralen idag igen för det hade blött igenom och då kunde de lika gärna se om tejpningen såg bra ut. De gjorde den så hon la på nytt förband. Det gick iaf bra att lämna proverna fakiskt. Blev inte så många stick. De var lite bekymrade över blodtrycket bara. Brukar ligga på 140/85 men låg på 110/70. Jag tyckte ju bara att det var bra. Idealet är 120/70 men de menade på att jag hade lägre pga att jag förlorat mycket blod. Äh skit heller!
Sen va jag och hälsade på farmor. Vi fikade på hennes balkong. Mysigt =)
Det var svårt att somna igår. Va så arg på mig själv så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hade sån ångest. Låg och vred mig i sängen och tänkte att jag borde skada mig ännu mer. Lyckades faktiskt hålla mig. Tänkte på Samos och tog fram ett kort på min familj. Tänkte att jag vill inte såra dem mer. Vill inte försöra resan till Samos för dem heller genom att inte kunna bada. Det är pappas 50-årspresent oxå så det hade blivit att jag förstörde ännu mer då. Tillslut hade John Blund tid för mig. Somnade iaf och drömde en massa mardrömmar.
Nu är vi hos mormor och morfar i deras stuga. =) Ska va här till söndag. Hoppas på att få lite lugn och ro här. Känner mig mindre värdelös här. Slipper tänka på allt jag borde göra hemma som jag inte gör. Inte tillräckligt ofta iaf. Städa, tvätta, laga mat, gå ut med Sammie mm mm...



Tro

Tro. Jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro.
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten.
Känna tro igen.

Drömmarna vi har känns som bleka höstar.
Där har sommaren redan regnat bort.
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar.
Svaren är en viskning i en värld långt bort.

Tro. Jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro.
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten.
Känna tro igen.

Att vilja men inte känna är nog så svårt.
Att se men inte höra.
Du vände dig bort.
Du sa inget här är givet för sådant är livet.
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan.

Tro. Jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro.
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten.
Känna tro igen.


Av: Marie Fredriksson




Sofia Åkerman. Du får mig att tro.




/ Sandra