Hjärnfel

Idag är det 2v sen mitt boendestöd hittade mig på klinkergolvet hemma. Jag var inte vid medvetande och var slapp i hela kroppen. Lonni kom för att hjälpa Hillevi och sen kom ambulansen oxå.

1,5h senare vaknar jag på akuten och har fruktansvärt ont i hela vänstersidan. Mest i huvudet, höften, benet och fotleden. Jag tas till röntgen och röntgar hela vänstersidan och CT skalle och sen tillbax till akuten för att vänta på svar. Tycker att det dröjer. Börjar fundera på om de säg nåt på bilderna. Inte tar det väl så lång tid att se om nåt är av el inte? Visserligen skulle de titta igenom skiktröntgenbilderna oxå men ändå. Sen kommer läkaren in. Han påminde lite om Janos, grov i rösten och bröt på nåt språk. Hörde inte riktigt vad han sa mer än "det är en förändring". En förändring tänkte jag, då är det säkert vadbenet som fått sig en smäll och hoppat snett igen då. Sen hörde jag bara "hjärnan". Hjärnan tänkte jag då, jaha...då har väl tumören vuxit då. "En förändring på hjärnan som hon fick efter att hon föll?" sa mamma. "Nej en förändring som gjorde att hon föll" svarade läkaren. Eh...Jaha??? Du har haft syrebrist på ett ställe i hjärnan och det tyder på stroke. Du ska bli inlagd på avd 4. Jaha...men hallå, där har jag jobbat, jag ska jobba där när jag är klar med utbildningen bestämde jag mig för 4år sen, ja kan ju inte va patient där då!!

Det första jag sa till mamma när läkaren stängt dörren var att jag har visst ingen stroke, det är bara gamla som har det och dessutom kan jag röra båda sidorna och prata.
Det var inte riktigt sant. Vänstersidan gick inte att röra som vanligt och känslen var inte heller som den brukade. Men jag trodde det berodde på att jag slagit mig när jag ramlade och benet var ju brötet sen innan så det var väl klart att det inte gick att röra riktigt.

När jag kom upp till avd fick jag ligga på rum 13. En enkelsal med tv denna gången oxå. Lyx! ;) Iaf, på den salen hade jag min första patient. En strokepatient.
Ssk Petra förklarade för mig vad som hänt och vad läkaren sett och lite vad som skulle hända. Jag skulle ha en person hos mig hela natten och jag fick absolut inte vara uppe och röra mig.

Trodde aldrig att jag skulle somna men lyckades tillslut. "Vaket" var himla trevligt iaf.

På morronen dan efter kom Pia på besök=) Hon är för underbar! Fick en gosedjurshund av henne från Meva. Pia kom när sjukgymnasten var hos mig och sen var hon med när läkaren rondade. Bra att nån mer lyssnade. De skulle göra ultraljud på hjärtat och halspulsådern. En terori om var proppen kom ifrån var att den bildades vid operationen av benet 5v tidigare och att den sen åkt runt i kroppen och fastnat i hjärnan. Anledningen till att jag hade så sörens ont i fotleden var att jag stuka den riktigt ordentligt vid fallet enl röntgen.

Dagen efter hände nåt som gjorde mig väldigt glad men samtidigt ledsen. Det var ingen stroke, de hade sett fel på röntgen. Ok, jätteskönt att det inte va nån stroke! Men va var de ist då? De hade de inget svar på och eftersom jag är patient inom psyk så sa de "det kan bli så när själen gör ont..." Jaha och mer då? Vad händer nu? Inget, du ska till psyk bara fick jag till svar. Det ska jag visst inte! sa jag, jag vill ha reda på vad som hände och varför! Ja men vi ska inte göra nårra undersökningar, du får vila ett par dar på psyk så blir du bättre. Men var kommer alla symptom ifrån då?! Varför är jag svag i hela vänstra sidan och varför är inte känslen som den brukar? Varför är jag sjukt trött? "När själen gör ont..." började de igen.

Lämnad ensam. Varför är jag inte glad?! Jag borde ju va jätteglad! De va ingen stroke! Jag vill inte va sjuk men varför är ja inte glad då?
För att jag kände mig ignorerad och övergiven. För att jag kände att de struntade i mig. För att jag kände att de bara skyllde allt på psyk och sa att de får hjälpa mig. Lättast så för dem så slipper de göra nåt. Kändes exakt lika dant som på endokrin förra sommaren när läkaren la in mig akut för att jag var allvarligt sjuk. Nån timme senare säger en annan läkare att jag är fullt frisk och kan åka hem, sätter ut min medicin och skickar hem mig. Jag blir sämre och sämre och 3v senare när min ord läkare kommer tebax från semestern ringer hon och ber om ursäkt för sina kollergor och säger att jag visst är allvarligt sjuk. Jag får göra om endel undersökningar, ta om prover och börja med medicinen igen. Sen blev jag bättre.
Exakt så kändes det igen. Jag vill inte va sjuk, absolut inte, men jag vet hur jag känner mig.

Det blev psyk även fast jag inte ville. Var helt förtvivlad när jag kom dit. Dessutom fick jag sova inne på isoleringen för det var överbelagt. Men morronen efter hände en sak som gjorde att jag kunde resa mig från mörkret och gå vidare igen. Min älskade Anna kom och väckte mig. Blev jätteglad att hon jobbade den helgen! Hon är den enda som jag litar på fullt ut på PIVA, som jag har förtroende för helt och känner att jag kan prata om allt med. Även fast jag inte sa så mycket denna gången hjälpte hon mig genom att finnas. Hon tyckte jag så deprimerad ut för jag satt helt tyst och still bara å glodde rakt ut i tomma intet i flera timmar. Jag fick inte ha mina kryckor på avd heller så ja satt i truck hela tiden. Inte poppis men Anna sa att ja skulle inte få behålla dem i 5min ute på avd. Nån skulle komma å ta dem för mig å slå sönder hela avd och ja, det fanns vissa där som verkade kunna göra det så det var nog bäst att de var inlåsta. Men Anna fixade så jag fick komma ut på promenad 1gång om dan. Vi träffade en som vi fick en brödlimpa av så vi kunde gå å mata ankorna. Jättemysigt! De sa vi att vi skulle gjort i vintras fast det blev aldrig av.

Anna förstod hur jag tänkte när jag sa att jag inte ville va sjuk men att jag ville att de skulle ta reda på varför jag inte hade så bra känsel och är svagare i vänstersidan. Det kändes bra.

På kvällen satt jag och Anna i soffan. Sa att jag inte ville va kvar på avd utan henne. Men hon skulle komma vid 6.30 morronen efter så bara jag somnade så skulle det nog gå bra. Ringde hem och prata lite med mamma å pappa å sa att ja kände mig bättre. Men säg den lycka som varar...Sen hörde jag bara 24. Tänkte att de kanske skulle låna nån medicin el nåt. Men sen kom Anette och sa att jag skulle bli flyttad dit för de skulle få in en patient som skulle behöva va på isoleringen. Ja blev jätterädd och väldigt ledsen. Det står i min journal att ja ska få va på PIVA 4 nätter innan jag blir flyttad och läkaren hade sagt samma dag att jag kunde känna mig trygg med det och att det skulle vara så. Sa att jag ville prata med läkaren igen för om jag var tvungen att flyttas så åkte jag hellre hem och de kunde inte tvinga mig dit denna gången för Anna hade hjälpt mig så att jag gick med på att va där frivilligt, så jag var varken kvarhållen el LPTad. Fick höra saker som "att det är ju bara tills imån", "du ska ju bara sova där" mm mm. Men NEJ!!!!! Jag vill inte dit! Jag SKA INTE dit!!! Om jag inte får åka hem ringer jag mina föräldrar och säger att de får komma och hämta mig med våld! Det är inte bara att sova där för mig! Jag avskyr det stället! Jag kan inte sova där! Såg en natt skrikandes i bälte framför mig. Sen kom Göran in från mottagningen och sa att patienten stuckit och eftersom de inte hade handräckning på honom kunde de inte göra nåt. Sån tur ja hade! Men jag var ändå rädd att han skulle komma tillbax och att jag skulle bli flyttad. Hans fru ringde till avd å frågade va hon skulle göra. Majsan kom på att de kunde flytta om på rummen lite så jag fick ligga på en annan sal ifall han skulle komma tillbax. Himla snällt! Men...varför kunde de inte gjort så innan de sa att jag skulle flyttas när de vet om hur rädd och lessen jag blir? Jag hr åkt bältessäng ner där de senaste 6 gångerna...Funderade på hur jag skulle göra, ska jag sova el inte? Vågar ja somna? Tänk om de kommer och säger att de ska flytta mig? Fast..om ja sover kan ja inte bli flyttad. El? Jag somnade sent iaf och sov väldigt oroligt.

Ville inte gå upp när Anna kom och väckte mig på morronen. Kände mig bara så himla lessen. Berätta för henne att de skrämt mig så kvällen innan. Hon blev arg. Hon sa att de inte fick göra så och att de ska följa det som står i journalen och att de kunde flyttat nån annan om det skulle behövts. Sen fick hon mig faktiskt att klä på mig och sätta mig i trucken. Satt å glodde på ingenting när hon var på frukost. Sen bad hon mig skriva ner hur jag kände. Sa att jag ville åka hem, att jag inte tänkte stanna 1 sekund på avd när hon inte va där. Jag skrev ner allt och sen skulle vi in till läkaren. Hon ville att jag skulle stanna nårra dar och sa att hon lovade att jag inte skulle bli flyttad. Sa att jag inte ville va kvar för jag skulle ändå inte kunna slappna av nu, skulle bara tänka på om jag skulle bli flyttad el inte och efter mycket prat gick hon med på att skriva ut mig om mina föräldrar gick med på att ta hem mig och det visste jag att de skulle. Så Anna ringde dem och berättade vad vi kommit fram till. Sen gick vi ut å mata ankorna igen och sen lärde vi en praktikant spela Skip-Bo. Sen var det dags för mig att åka hem.

ÄNTLIGEN!!!

Anna, jag vet inte hur många gånger jag sagt detta men du är bäst! Utan dig så hade jag inte vatt nånting. Du i mitt hjärta <3

Det var en helt underbar känsla att få komma hem! Fast jag mådde illa så jag höll på å spy så var jag ändå så glad över att få va hemma hos min familj och träffa dem och gosa med Sammie.

Igår var jag på VC och lämnade prover. Upptäckte att jag inte kände alls när de stack och inte när de tog blodtrycket heller. Kände ingenting. Var som om det var tandläkarbedövning i hela vänstersidan. Och känslen var inte alls som den brukade. Kände inte kyla så mycket heller. Sa det till usk som tog proverna och hon boka en teletid med en ssk. Ssk sa att jag skulle komma å träffa en läkare så jag åkte dit när mamma kom hem. Mamma satt i väntrummet och jag gick in i undersökningsrummet. Sen kom läkaren. Jag har träffat han innan, är inte jätteförtjust i han och det blev inte bättre precis...
-Jaha dig har jag träffat innan, jag har hjälpt dig å sy ihop dina armar många gånger.
-Eh..ja...Men nu var det inte därför jag kom hit tänkte jag.
-Är du ensam här?
-Nej, mamma sitter i väntrummet.
-Ska hon inte va med här då?
-Nej, det behövs inte, hon kan sitta i väntrummet
-Jaha, vad har du för problem nu då?
-Jag har jättedålig känsel och är svag i vänster sida. Känner inte kyla så bra heller och inte smärta. Har inte behövt ta oxynorm idag tex, brukar behöva te en vid middag varje dag annars.
- Jaha, du har brötet ett ben, var det vänster?
-Ja
-Kan du räta ut det? sa han och började sträcka ut benet.
-Ja jag kan räta på det.
-Ja du måste räta på det! Du får inte ha det böjt hela tiden, du måste räta på det oxå!
-Jomen de vet ja...
-Ja, men lägg dig ner på britsen så får jag känna lite på dig då...
-Visst sa jag och gjorde som han sa.
-Jag ska täcka över ditt ansikte nu förstår du sa han och la jackan över mitt ansikte. Du kanske ser lite på sidan men det gör inget. Är det otäckt?
-Ehh..Nej det är det inte.
Sen började han dra med nåt på benen. Jag kände lite vissa gånger och han sa att jag missade nästan alla gånger när han drog på vänsterbenet och jag kunde inte heller säga vad han drog med. Sen undrade han varför jag hade foten lindad.
-För att jag har stukat den och sjukgymnasten lindade den för att den är så svullen.
-Jaha, ja ja, jag ber en usk linda om den.
Sen gick han och en usk kom in och lindade om den.
Sen kom läkaren tillbax. Med mamma. Och inte från det hållet där väntrummet är utan från andra så han hade pratat med henne i enrum. Utan min tillåtetelse. Jag sa ju i början att mamma inte behövde va me tom.
- Jag har sagt till din mamma att jag inte är ett dugg orolig för din känsel, började han.
-Nej men va bra då
- Du behöver inte heller vara orolig. Du ska bara röra dig. Du måste ut och gå och röra på dig. Inte bara sitta stilla vid datorn. Du måste upp och gå på ditt ben.
-Jaha..Gör jag inte det då? säger jag något irriterat
-Jovisst gör du det! säger mamma
-Ja men det var bara ett allmänt råd, det var inte riktat till dig
Nähä tänkte jag men vad har det med känslen och göra? Ska han inte göra nåt mer än att bara dra det där vad det nu var på mitt ben? Han har inte rört min arm, inte kollat det jag sa om att jag inte känner kyla och smärta så mycket, ska jag bara gå hem nu?
-Ni får höra av er om det är nåt.
Ni? Hallå ursäkta, det är faktiskt jag som är patient, inte jag och mamma tänkte jag. Dessutom ska jag INTE höra av mig om det är nåt. Anna sa att jag inte skulle ignorera mina symptom men nu har jag gett dem en chans att bli bättre genom att vänta ett tag innan jag sökte för dem och nu har jag blitt både idiotförklarad och ignorerad så nu skiter ja i det för läkarna skiter i mig!

Sen åkte jag hem med tårar i ögonen. Hann inte mer än in på mitt rum förrän de börja rinna. Mamma kom upp å ja försökte låssas som ingenting. Det blev så fel. Sa att han gjort fel som gick å hämta henne å prata me henne för jag hade inte gett tillåtelse till det. Såklart kände mamma att hon gjort fel då som följt med honom men det var ju inte det jag menade. Menade att han bröt mot sekretessen som gjorde så.
Fråga vad han hade sagt. Mamma sa att han sagt att han inte var orolig för att jag inte hade nån känsel och att han undrade hur planerna såg ut för mig. Mamma hade sagt att jag skulle flytta till Ljungby. Bra, sa han, då blir hon bättre..

Jävla idiot! Ursäkta men jag blev bara så ledsen att de inte bryr sig. Det är jäkligt obehagligt att inte ha full känsel och styrka. Jag säger inte att det är nåt fel på mig men det är väldigt obehagligt att ha det så. Jag avskyr allt som har med migsjälv att göra och tycker allt som handlar om mig är egoistiskt och skamligt. Men..jag har fått höra att människan är sån. Att människan bryr sig om sigsjälv. Och...Jag vill bli tagen på allvar. Jag vill att folk ska lyssna på mig och inte bara skylla allt på psyk om det är nåt. Efter att ha kommit hem från VC låg jag i sängen tyst å glodde på ingenting å va ledsen resten av dagen. Det var som att vara tillbax på avd 4 1v tidigare. Kände mig lika oförstådd, inte lyssnad på, misslyckad å en stor jäkla idiot å egoist som brydde sig om sigsjälv och trodde att jag var värd att få hjälp.
Men det har jag fått svart på vitt att jag inte är så många gånger nu så nu skiter jag i allt. Har bestämt att jag inte vill prata med AL å Hanne i nästa vecka, att jag bara ska lämna ett brev från Försäkringskassan och sen har jag inte bestämt om jag vill prata med Nicklas på torsd. Ska på röntgen å undersökning då för att se hur benet har läkt. Kanske kanske kanske nämner jag till honom att jag inte har full känsel för jag vet att han kommer fråga det. Får se hur jag känner mig.

7v igår. 7v...Det är det längsta hittils. Men jag tror det sprack. Jag vet inte men kanske. Men det var iaf 7v...

Det är en jäkla skillnad på känsel och känslor

/ Sandra

Tumult

Kan bara konstatera att denna veckan har vatt en enda lång mardröm. Utan min familj, Anna och andra underbara människor jag har runt omkring mig vet jag inte vad jag hade vatt el gjort nu. Förmodligen ingenting.

Varför ska man lita på nån annan när man inte ens litar på sig själv? Det finns en person på PIVA som jag litar på. En. Anna. Min underbara älskade Anna. Utan henne vore jag ingenting. Hon är min vingklippta ängel. <3

/ Sandra

Flashback

Idag har jag mamma o pappa vatt på Maxi i Mellby o sen va vi i stugan ett tag. Hitta en jättefin jacka. Sammie blev jätteglad när han kom till stugan. Fick goldenrus =)

Sa till mamma o pappa att detta var bättre än akuten. De har bröllopsdag idag å förra året satt de på akuten för mamma hade gymt ont i sin axel. Kalkaxel. Man kunde inte prata me henne för hon tyckte att de små vibrationer som blir då gjorde ont. Hela hon var helt kritvit å helt väck. Nä det var mycket trevligare idag.

Igår va de 1år sen ja träffa alla härliga SHEDO-vänner för första gången. Vi va på bio i Lund då.

När vi kom hem så gjorde ja klart ett beställningskort. Blev nöjd faktiskt, väldigt annorlunda jämfört med de jag brukar göra.

Nu har ja o pappa vatt hos farmor en runda. Va kul att träffa henne igen. Vi satt o prata en bra stund om allt o inget.

På hemvägen skulle pappa in å handla lite snabbt. Jag satt kvar i bilen å lyssna på musik. Helt plötsligt kom nåt blått sken på husen å sekunden efter susa ambulansen förbi i en himla fart. Allt stanna upp för en sekund. Blev helt stel i hela kroppen. Sen kom pappa å precis när han klev in i bilen börja en ny låt på cdn. Det tog nårra sekunder innan ja fatta vilken låt det var, hörde inte riktigt iom att pappa kom. Men när ja hörde vilken låt de va kom en flashback å slog mig hårt i ansiktet. Fick exakt samma känsla som jag fick då när jag fick reda på att du hastigt hade ryckts bort från oss. Fick svårt att andas, tårarna bara rann och jag fick en så obehaglig känsla i hela kroppen. Jag lyssnade på den låten då under en period så jag förknippar den med det. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Kändes skönt när jag klev av bilen och kom ut i den svala luften. Kändes bra att komma ur bilen över huvud taget, kände mig instängd där på nåt vis.
Det är snart 4 år sen en ängel från himlen kom och hämtade dig. Jag tänker ofta på dig. Tänker på hur du hade sett ut om du hade fått leva vidare. Fast saknaden gör ont så vet jag att du har det bra där du är nu. Du leker med de andra barnänglarna.

Vid himmelens grind

Vid himmelens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.
Vid himmelens port
står tofflor i rad
när barfota änglar
går molnpromenad.
I himmelens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.

Britt G Hallqvist

Jag vill visa dig min kärlek,
ge dig allting fint
Jag hoppas, du vackra änglabarn i Himlen,
att min kärlek känns från jorden och enda dit

/ Sandra

Bloggcandy

Bloggcandy



Majamelon lottar ut en massa fina saker

Essmoscrappar

oxå.

/ Sandra

Truckpremiär

Idag var Lonni här. Vi satt å snackade och tog det lugnt. Det var bra att hon var här när arbetsterapeuten kom. Fick truck, duschstol och två griptänger. Tillsammans med betastödet så är det tantvarning på hög nivå asså! Men det var bra att få det så man kan komma ut en runda och så man kan duscha. Jag och mamma var ute och provade trucken en runda sen. Jag höll Sammie och mamma körde. Man känner sig som ett barn i vagn asså. Riktigt lat...Har vatt uppe å gott en hel del idag. Det går bra =)
Var mysigt att va hemma denna helgen. Det var ju marknad idag men jag frågar inte efter det. Tycker det var rätt skönt att slippa faktiskt. Jag mamma å pappa hade mys framför TVn.
/ Sandra

Psykmöte

Idag har jag mamma å pappa vatt på 11 å träffat Hanne, AL å Anders. Ett riktigt psykmöte...Gillade inte det alls. Avskyr när man är en massa och bara ska prata om mig.
Vi bestämde att jag skulle försöka få boendestöd varje dag, att AL ska komma hem till mig så att jag slipper åka till Ljungby nu när jag har som ondast, att de ska börja NPutredningen när jag flyttat till Ljungby och att jag ska få trappa up nån mer medicin när jag blitt av med mina knallpiller för värken.
Hanne, Anders och Anders N hade träffat Maria igår. Maria sa att hon ville träffa dem när hon ringde mig förra tisd. Tyckte det var en bra idé och blev förvånad att det gick så snabbt. Maria sa att jag var tvungen att ha kvar mitt kortison men jag skulle diskutera hur mycket med henne när jag skulle på återbesök.
Efter vi vatt på 11 var vi uppe på 5 och hämtade mina blodförtunnande sprutor. Fick prata med ssk Malin som jag pratade med på telefon igårkväll. Hon är så himla go!

De har satt in en däckstol från uterummet i TVrummet så jag kan sitta i den. Bra för då är det lättare att ha benet i högläge. Sen har jag alla mina saker på bordet och i fåtöljerna. Ser ut som en riktig sjukstuga =P

På em ringde min älskade Jenny och frågade om hon kunde komma och hälsa på så det gjorde hon. Himla mysigt att träffa henne! Sa att jag kunde va hennes övningspatient och att hon kunde bli min personliga sjukgymnast =)
Carina JB ringde igår å frågade om vi kunde ha vårdplanering idag så hon och Mia kom en stund. Jag ska få boendestöd varje dag nu.

Mormor och morfar var här en runda sen. Fick en bukett med jättefina rosor =)
Det går bra att gå med betastödet hemma. Det går inte snabbt men det går iaf.
Imorron ska arbetsterapeuten komma med en truck, duschstol och griptänger. Riktig tantvarning! =P

/ Sandra

Fullgjordat

Nu har jag gjort det jag har känt på mig att jag skulle göra enda sen jag var liten. Jag har brötit vänsterbenet...Nu har jag brötit båda armarna och båda benen så nu har jag gjort mitt på den fronten...

Det var natten till tisd 31/8. Jag halkade i vått gräs med flipflop. Kände hur benet gick av när jag slog i marken fast tänkte att jag säkert bara inbillade mig. Mamma kom springande och sa att jag skulle resa på mig. Inte denna gången sa jag. När jag bröt andra benet fick hon mig att stå upp i 1 sekund innan jag svimmade men denna gången lät hon mig ligga kvar på marken. Uppskattas..! Hon frågade om hon fick dra upp byxbenet men jag ville inte. Hon kände längs underbenet. Där var nåt som stack ut som inte brukade va där oxå rann det blod. Det var benpiporna som stack ut, frakturen var öppen =/ Pappa kom och mamma ringde ambulansen. Den ambulansen som skulle va i Markaryd var i Växjö så de fick skicka en från Ljungby. Eftersom det var kallt och det skulle dröja en stund innan de kom fram så skulle räddningstjänsten komma med filtar för att hålla mig varm. När de kom så var Per med. Det kändes bra men konstigt. En av dem satte sig så jag kunde ha huvudet i hans knä. Det var skönt för dittils hade jag halvsuttit upp och när jag provade att ligga ner lite kände jag hur benet böjde sig. Som vanligt skulle de klämma på en överallt. Jag hade inte ont nån annanstans än i benet men själva beröringen kändes i benet. Ambulansen kom efter ett tag. De fortsatte att klämma och skulle sätta nålar och grejer. Tänkte att det skulle aldrig gå. I vanliga fall är jag jättesvårstucken och nu frös jag så jag skakade oxå var det mörkt. Minns att jag blev väldigt förvånad när han lyckades få nålen på plats efter bara nåt försök. Jag hade hoppats på att det skulle gå eftersom jag skulle få smärtstillande genom den och om de inte lyckades så skulle jag få det intramuskulärt ist och det tar mycket längre tid innan det verkar. Jag minns att jag fick stesolid och att de sa att jag skulle få nåt så jag slumrade till lite för att de var tvungna att dra benet rätt på plats. Jag blev jätterädd och fattade inte riktigt vad som hände. Men det visade sig att den ambulanspersonalen som var på plats inte fick ge ketalar, det läkemedlet jag skulle få så de fick ringa efter den ambulansen som var i Växjö iaf. De var i Alvesta när de fick larmet och de var på plats efter 20min så det gick undan...När de kom så var det Kurt som hade kört. Det kändes oxå bra men konstigt. Sen minns jag inte så mycket mer förrän jag var uppe på akuten. Minns att jag försökte öppna ögonen och att jag då låg nånstans med en som satt på var sida om mig. Gnydde lite och tror att jag lyckades reagera på nåt som de sa nångång.
Jag tyckte klockan var mycket när vi var på akuten, 5. Nångång efter jag kommit fram fick jag komma upp på OP för de skulle dra benet rätt igen. Jag var jätterädd när jag kom upp där. Det hade gjort ont att åka hiss, hur ont skulle det inte göra när de drog benet rätt då? Men de sövde mig som tur var. Jag tycker det är obehagligt att sövas, jag är rädd att vakna mitt i el att narkosen inte ska ta. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle somna ordentligt och att jag skulle känna när de rättade till benbrottet men det gjorde jag inte. När jag vaknade igen hade jag en gipsskena och var jag på UVA. Fattade inte varför jag var där. Mamma åkte hem med Kurt när han gick av sitt pass vid 7 och pappa stannade kvar. Jag skulle va på UVA tills jag skulle till röntgen.
När jag kom in på röntgensalen sa de att de skulle börja röntga högerbenet eftersom jag hade minst ont i det. De hade jättestora röntgenplåtar eftersom de inte visste om och var isf det var brötit. De tar alltid bilder som ligger 90 grader mot varann för att de ska kunna se om och hur brotten är förskjutna. Jag såg inte fram emot när jag skulle lägga mig på sidorna för att ta bilder men de sa att jag slapp det. Ist ställde de röntgenplåtarna på sidan och det var verkligen skönt att de gjorde det! Sen kom personal från avd 5 och hämtade mig. Jag fick ligga på samma sal som förra gången och som den gången när jag var 5 och bröt armen. Rätt häftigt. Men de gångerna fick jag ligga på 6:2 och denna gången 6:1. Jag sov och sen kom mamma.
Vid 13 kom de in och sa att jag nog skulle få komma till operation vid 16. Anna och AL kom och hälsade på. De ville kolla läget. Kul att se Anna igen, det var längesen. Pappa åkte hem sen och jag somade igen och vaknade vid 16.30 och då var jag fortfarande kvar på avd. Läkaren hade vatt inne och ritat en pil på benet och kollat läget lite men jag hade inte märkt nåt. Jag började få ont i höften för att jag legat still så länge. Det kändes som om benet låg för långt bort från resten av kroppen. Jennie, ssk, och mamma hjälpte mig att ändra läge. Först så blev det för högt under knät och då kände jag hur benpiporna la sig som ett upponervändt V och sen blev det för högt under foten och då ändrade benpiporna sig till ett V ist. Inte jätteskönt...Jag hade Jennie som ssk förra gången oxå. Hon är verkligen snäll. När jag var där på praktik så gick jag lite med henne. Likadant med Anna. En Anna till =)
På UVA hade de sagt att det inte var säkert att jag fick komma till OP den dagen för det var jättemycket att göra där så jag började undra om det skulle bli som förra gången. Då kom jag till avd vid 11 och vid 23 kom de in och sa att operationen inte blev av förrän dagen efter. Då var jag jätterädd men det var jag inte denna gången. Mamma hade frågat om det var ok att hon åkte med sista bussen hem vid 19.45 och det var det. Hon skulle behöva gå från sjukan 19.30 för att hinna i tid. 19.15 kom de in och sa att jag skulle in på operation. Väldigt lagom. Mamma följde med till den vita dörren som går in till OP. Det kändes väldigt bra att hon var med när jag kördes in dit.
Väl inne på OP började jag bli rädd. Catarina som var med och opererade mig första gången hjälpte mig över till operationsbordet. Jag sa till henne att jag var rädd. Började prata om min och Jennys film som vi spelade in på operation hösten 06. Vi intervjuade och filmade Nicklas när han opererade ett korsband. Det var han som skulle operera mig denna gången. Det kändes bra, Nicklas är väldigt duktig och himla snäll och rolig. Sen gick allt väldigt snabbt. Jag minns att jag var på sal 2 och att jag tänkte att jag bergis kommer vakna mitt i operationen och att narkosläkaren sa att jag ev behövde epiduralbedövning efteråt sen vaknade jag på UVA igen. De hade opererat in en märgspik som går längs hela skenbenet och fäst den under knät och strax ovanför fotleden. Jag skulle vara på UVA över natten. Jag hade väldigt ont men kunde sova en hel del iaf.

Onsd
På förmiddan var jag på röntgen igen och sen kom jag tillbaks på avd 5. Jag hade blitt flyttad till sal 2, en enkelsal. Himla skönt! Jag fick egen TV på rummet =) Tyckte det var väldigt bra för jag hade den på mycket och jag hade inte orkat sitta i dagrummet och titta heller. När jag kom till avd fick jag en morfinpump ist för epiduralbedövning. Det var väldigt skönt för jag kunde sova bort det mesta av smärtan då. Mamma kom på eftermiddan. Jag minns inte så mycket av att hon var där. Sov mest och mamma sa att ögonen gick i kors. Pappa har berättat att han ringde vid lunch men det minns jag knappt. AL hade vatt där en runda oxå. Hon sa att hon tyckte jag såg piggare ut den dagen. Sen minns jag bara att hon satt på stolen brevid mig och att jag blundade. När jag tittade upp igen var hon borta. Jag var för borta för att prata med. Sjukgymnasterna kom oxå på eftermiddagen. Det var Tasse som jag hade förra gången oxå och Mattias. Jag fick ståträna med gåbord. På kvällen kom Annika och Janne. De var hos mig en bra stund. Var mysigt att prata med dem. Sen tittade jag på Fångarna på fortet. Senare på kvällen fick jag för mig att jag skulle ringa till Jenny och berätta att jag klantat mig. Det gick inte att ringa hennes mobil så jag ringde hem till henne. Hon var inte hemma så jag pratade lite med Britt ist. Tyckte att jag gjort bort mig och att jag var förvirrad. Febern gjorde sig påmind...Hade svårt att syresätta mig oxå.

Torsd
Dan kom på rond på morronen. Han sa att jag skulle behöva ha antibiotika i dropp ett par dagar till eftersom jag hade ganska hög feber så jag var tvungen att stanna på sjukan. Kunde bara syresätta mig till 80% så syrgasen fick va kvar. Tasse och Mattias kom sen. Jag fick ståträna med gåbord och på eftermiddagen fick jag prova att gå ett par steg. Jag fick lite övningar som jag skulle göra, bla att vicka på tårna. I början så gick det typ inte alls att röra på tårna, kändes som om tankeimpulsen från hjärnan inte gick fram lixom.När jag pratade med mamma i telefon så såg jag bara att det ställde sig en i dörren. Det var Britt! Först trodde jag att jag var snurrig av morfinet men det var verkligen hon. Blev jätteglad. Hon var hos mig en bra stund. Efter ett tag kom Jennie, ssk, in och sa att jag hade fått en tid på OTA, jag skulle vatt där på måndagen men de hade en tid till mig redan nu så vi åkte ner där. Britt var med mig. När vi åkte dit så pratade hon om att hennes pappa och farbror oxå hade vatt på 5an och att de var lika. Jag sa att det ligger säkert i generna för du är så lik din syster. Precis när jag sagt det mötte vi henne i korridoren. När man talar om trollen...
Det gick snabbt på OTA. Jag skulle prova ut ett stöd till höger fotled för att få bättre stadga. De fick beställa hem ett för jag låg mellan två storlekar men det skulle komma dan efter el på månd. Annika kom en runda på middan och Mamma och pappa skulle komma sen på kvällen. Alle tycker det är otäckt med sjukhus så han ville inte följa med upp men han och mamma skulle handla lite kläder så först kom pappa och sen kom mamma oxå när de handlat klart. Alle gick och satte sig på en pizzeria. Typiskt han =P Sen ringde han och sa att han ville komma upp =) Blev verkligen jätteglad att han kom! En riktig överraskning =)Sov inte alls bra på natten. Hade väldigt ont och mycket ångest. Anna var hos mig en stund på natten. Det kändes bra.

Fred
Nicklas rondade. Han sa att jag fick åka hem när jag lärt mig gå på kryckor. Jag var uppe och gick med betastöd mer på dagen och jag fick även pröva att ta nåt steg med kryckor. De tyckte inte att jag hade tillräckligt med balans för att gå med kryckor än eftersom jag hade ont i det andra benet oxå. Jag tittade rätt mycket på TV och sov sen. Kurt kom och hälsade på. Himla snällt av han. Vi pratade lite om det som hänt och han rätade ut endel frågetecken som jag hade. Sen på kvällen tittade jag på TV och löste korsord. Idag var det bättre med febern och syresättningen. Syrgasen kunde kopplas bort på kvällen.

Lörd
Lyckades komma upp och duscha första gången. Himla skönt! Febern var borta oxå. Kurt var inne en runda och snackade lite skit. Vid middan satt jag ute på balkongen. Jätteskönt. Soligt och fint. Satt där en bra stund. Sen kom mamma. Vi lånade en truck och var ute en runda på stan. Vi va på maxi och gick förbi där jag ska ha min lägenhet. Sen var vi på Roddys och fikade.

Sönd
Mamma och pappa kom på eftermiddagen. Vi var ute en runda på stan då oxå. Köpte glass på torget och gick förbi Bergagatan igen. När vi kom tillbaks till avd satt vi på balkongen en bra stund. Varmt och soligt. Kurt kom upp en runda oxå. Var uppe och gick med betastöd nårra gånger under dan. Kändes bra att jag skulle få börja gå på kryckor dan efter. Kanske, kanske skulle jag få åka hem då oxå.Natten blev väldigt jobbig. Hade en usk som satt hos mig tills jag somnade.

Månd
Marny kom och rondade på morronen. Himla kul att se henne igen, de va jättelängesen! Hon sa att jag inte fick åka hem förrän tidigast på tisdan. Kändes ok. Stannade hellre en dag för mycket än för lite. Har för mycket dålig erfarenhet att bli hemskickad för tidigt från psyk. Tasse och Mattias kom och tränade lite med mig på morronen och på em kom Mattias och då övade vi på att gå i trappor. Det gick bra. Mattias sa att det märktes att jag gjort det innan.
Mormor och morfar kom på eftermiddagen =) Vi var ute och gick en runda. Sen fikade vi i sjukhuscafeterian. Va jättemysigt att de kom.
På kvällen klantade jag mig. Inte helt oväntat...Skulle sätta mig i sängen efter att ha vatt uppe och gått en runda. Då viker sig högerbenet och sen ligger jag på golvet med betastödet brevid mig på ingen tid alls. Börjar skrika som en 5åring. 4 pers kommer in på rummet och undrar vad jag gör. De hjälper mig upp i sängen och sen bestämde vi att vi skulle gå en runda lite senare på kvällen så att jag inte blev rädd för att va uppe och gå. Jag tittade på Ullared. Det är som Jennie sa, det är inte bra så men det är för roligt att titta på. Asså Morgan..Jag tycker att de driver med honom faktiskt. Och så har de hittat en stjärna till- Ola-Conny. Kunde inte hans föräldrar komma överens om vad han skulle heta?
Kvällen och natten var väldigt jobbig. Hade mycket ångest över allt som hänt. Det var 1 vecka sen och så var det natten till den 7/9 och det datumet har blitt speciellt med tanke på vad som hände förra året. Jag fick endel lugnande och så satt Sara, en ssk hos mig. Hon var väldigt rar och brydde sig verkligen. Jag berättade en hel del för henne om vad som hänt andra gånger när jag vatt inlagd. Bla om vad en ssk sa till sin kollega när jag kom medvetandesänkt till IVA i höstas. Jag hörde vad hon sa men kunde inte prata el röra mig och det hon sa gjorde att bland det första jag sa till min mamma när jag vaknade upp var "jag vill frånsäga mig livsuppehållande åtgärder". Sara sa att det den ssk sagt var väldigt, väldigt fel. Så fel att hon funderade på att skriva en avvikelserapport om det. När hon sagt det tittade jag med stora ögon på henne. "Förstår du att jag menar allvar med det?" sa hon med stark och allvarlig röst. Ja, sa jag. Det är därför jag blev så rädd...Sara sa att hon verkligen ville förbättre psykiatrivården eftersom hon hade så många i sin närhet som hade mått väldigt dåligt. Hon fick mig att se på migsjälv och mitt självskadebeteende på ett helt annorlunda sätt. Hon är verkligen en människa med riktigt gott hjärta.

Tisd
Dan var och rondade. Han sa att jag skulle få åka hem på onsdan =) Blev jätteglad. Mattias kom upp och sa att han hade skrivit ut ett betastöd till mig och att jag inte fick gå på kryckor själv eftersom jag hade ramlat kvällen innan. Kände mig som en gammal tant. Mamma kom på em. Vi gick en runda och fikade i sjukhuscafeterian. Sen gick vi inom OTA och kollade om min ortos hade kommit. De hade den. Himla smidig. Är som en tejpning som man kan ta av och på, kanon.
Annika och Johanna kom och hälsade på sen. Annika fick en ängel av mig. Sen helt plötsligt såg jag Lasse stå i dörren och sen kom Ingar och Kerstin efter. Per-Olof satt å vänta på akuten så de gick upp till mig. Roligt att prata bort nårra timmar. När de gått tittade jag på Idol. Lika kul som alltid att se de som inte begriper att de gör bort sig =P
Även denna kvällen och natten blev jobbig. En usk satt hos mig tills jag blev lugnare. Jennie jobbade natten. Hon sa att de kunde sitta hos mig hela tiden om jag ville men det behövdes inte. Jag lyckades somna tillslut.

Onsd
Dags för hemgång! =) Marny var inne och rondade. Hon berättade hur jag skulle göra med agrafferna och smärtstillande och sånt. Jag skulle på återbesök till röntgen och Nickas om 5-6v.
Jag packade på fm. Kurt kom inom en runda. Han fick larm sen så han var tvungen att gå. Lät så kul när han tittade på sökaren "Äh! Bara prio 3, då är de ingen brådska..."
Sen kom mamma efter middan. Anna var inne hos mig och sa hejdå sen var det äntligen dags för hemresa. Saknar dem på 5an för de är så himla goa men de är jätteskönt att va hemma. Borta bra men hemma bäst.

Sammie blev jätteglad när jag kom hem. Har saknat han så! När han skäller så skäller han av glädje. Mamma sa att han inte hade skällt sen jag blev inlagd men han skällde när jag kom hem =) Älskling! <3

Nu på kvällen blev jag osäker på om jag skulle fortsätta med pencillin och trombosprofylax. Ringde avd och fick prata med Malin. Hon sa att jag inte behövde pencillinet mer men att jag skulle ha 2 sprutor till. Sa att jag kunde hämta dem imån för jag ska ändå till 11 då.

Nu har jag fått mina knallpiller så nu ska jag sova =)
Zzzzzzzzzzzzzzzzzz
/ Sandra