Hemdags

Hemdags idag. Vi åkte inte så himla tidigt. Första biten sov jag och resten tittade jag på film. Fast mot slutet somnade jag igen. Det var en bra sysselsättning för tiden gick så himla fort. Vi stannade och åt på Mc Donalds. Kände mig SÅ onyttig så det var helt sjukt. Fick ångest över det. Jag ska inte äta onyttigt har jag bestämt.
När vi kom hem till Markaryd blev Sammie helt överlycklig över att vara hemma och att komma till sin korg som vanligt. Det är så roligt att se han vara så glad. Han springer runt, rullar sig på gräsmattan och sen viker han sig dubbel i korgen med nåt av hans gosedjur och skäller av lycka. Om man ändå kunde bli så glad för så lite….
När vi packat upp allt så tittade vi på Körslaget. Det blev fel på utröstningen. Först sa de att Team Rongedal åkte ut och sen sa de att det hade blitt fel och att det var Team Gyllenhammar som åkt ut. Tycker att de kunde köra ett extraprogram där utröstningen inte började förrän nästa vecka ist.

/ Sandra

Sjätte skiddagen

Idag skulle pappa, Johan och Conny göra ett nytt försök med att åka den svarta pisten som går från toppen ner till dalen och sen skulle vi möta upp dem. Det var lite dimmigt idag också men det var inte värre än att de kunde åka den backen iaf. Sista skiddagen. När jag och resten kommit upp i backen var jag livrädd att jag skulle få ont och inte kunna åka. Men det gick! =) Det gjorde ont och det var jobbigt men jag hade bestämt att jag skulle vinna över smärtan idag och det gjorde jag. Fast jag ramlade en gång på vägen hem. Det var brant, uppkört och smörigt och benet pallade helt enkelt inte. Men jag skrattade åt mitt fall. Låg helkonstigt på mage med skidorna som ett V och kunde inte röra mig så mamma fick knäppa av skidorna så jag kunde resa mig.
När vi skulle ge oss ut på em var jag också rädd för att få så ont att jag inte skulle kunna åka mer. Men det gick hyfsat. Jag var lite gnällig men jag kunde åka iaf. Men vi åkte en himla konstig runda asså. Upp på toppen, ner till stolsliften med värmesits, ner till ett annat liftsystem långt bort och sen upp på toppen igen med en 1699m lång bygellift. Lite jobbigt för benen om man säger så! När vi kommit upp på toppen igen så åkte Johan, Alle, Ida och Conny ner för nån pist så de kom ner till stolsliften igen men jag tyckte att det var för brant, kände att benet inte skulle klara av det så jag och pappa åkte nån transportstäcka till stolsliftens topp och tog oss ner därifrån. När vi kommit upp till toppen igen så åkte vi hemåt. Backarna var uppkörda och smöriga. Jag var nedstämd, lessen och arg över att jag hade ont och inte kunde åka samma backar som de andra. Kände mig som en 5åring som alla måste ta hänsyn till. När vi kom hem så var mamma och Catarina ute med Sammie och Bamse och Alle hade glömt lägga ut extranyckeln i skidförrådet så vi var utelåsta. Jag ville bara upp i min säng och gråta och vara ensam. Pappa sa att vi kunde gå in till Ohlssons och vänta till mamma kom hem igen men jag ville inte. Tyckte att ingen förstod mig. Pappa och Alle satt ut och väntade med mig. Jag sa att de fick gå in till Ohlssons om de ville men de sa att de ville sitta ute med mig. Jag trodde dem inte. Kände hur jag förstörde ännu mer för dem än vad jag redan gjort genom att inte kunna åka samma backar som dem, gnälla över att jag har ont, inte kunna åka alls ibland mm mm och ville bara skada mig. När mamma kom hem så var jag snabb med att få av skidkläderna och skulle precis gå upp till min säng när mamma sa att vi skulle fika hos Ohlssons. Jag svarade inte. Hon frågade om jag inte ville. Jag svarade inte utan klädde bara på mig igen och gick ut och satte mig. Sa typ ingenting. Tänkte bara på hur mycket jag avskyr migsjälv, hur mycket jag förstört för alla och hur tjock och äcklig jag är. Vet att jag inte ska göra så men jag kunde inte släppa det. När mamma frågade om jag ville gå in och duscha gick jag direkt. När jag duschat satte jag mig i bastun. De andra satt ute och fikade länge för det dröjde innan de kom in. Jag tyckte det var skönt att va ensam lite och rensa tankarna.
På kvällen tittade vi på Let’s dancefinalen. Jag tycker nog egentligen att Claudia skulle vunnit för jag tycker hon är väldigt duktig men Mattias är ju så himla söt så jag ville att han skulle vinna också. Efter det var det läggdags så vi ska orka upp imån när vi ska åka hem.

/ Sandra

Femte skiddagen

Idag bestämde vi att pappa, Conny och Johan skulle åka en svart backe som gick från toppen enda ner i dalen och sen skulle de ringa oss andra så skulle vi möta upp dem. När de åkt upp i stolliften upptäckte de dock att transportliften upp till toppen var avstängd pga att dimman var så tät så de åkte hem och hämtade oss andra ist. Ida och Karl-Oscar hade hyrt snowoard och var redan uppe och åkte. Johan hade hyrt telemarkskidor hela dagen så han kom hem och bytte till dem. Jag frågade han hur han ens kom på tanken att hyra telemark. ”Äh de ser gött ut” säger han på sitt typiska Johansätt. Han är rena naturbegåvningen när det gäller sånna saker så han klarade självklart att åka telemark på direkten. Han var riktigt, riktigt duktig! =) Jag frågade hur det kändes. ”Ja de känns ju klart bättre än när jag snurrar runt på en snowboard” säger han då. Fattar inte vart han får alla sina kommentarer ifrån. Men han tyckte det var lite ostabilt när han ”gick ner på knä”. Men…Idag ville den jäkla smärtan retas med mig så jag hade kräkont. Fick stanna ofta och ta av mig skidorna för att slippa belasta benen. Blev så arg och lessen. När vi äntligen kom ner till liften så var mamma, Alle och Catarina där men då ville jag inte åka mer. Det gick bara inte det gjorde för ont. Jag var jättetjurig och satte mig och vilade. Alla utom pappa åkte upp med liften och pappa frågade om vi skulle gå hem el om vi skulle ta och dricka lite kaffe/chokladmjölk på cafet som är precis vid liften men jag svarade inte. Jag ville ingenting. Hade sån ångest, var så arg och lessen och avskydde mig själv så himla mycket blandat med en massa självskadetankar. Tyckte bara att jag förstörde för alla när jag inte kunde åka med dem. Tillslut fick pappa mig till att gå hem. Jag var jättenedstämd och samtidigt jättearg för att jag inte kunde få nåt smärtstillande som hjälper mot smärtan nån jäkla gång. Jonas tyckte jag skulle ha denna tabletten jag fick utskriven för att den var inflammationshämmande och att Tramadol var för starkt + att han inte ville skriva ut dem pga att jag hatt sånna problem med att trappa ned dem men jag undrar hur det hade blitt om jag hade fått dem utskrivna bara denna veckan. Undrar om jag hatt lika ont som jag har hatt nu. Om man ska gå efter vad Jonas sagt så borde de hjälpt mer mot smärtan eftersom han tyckte att de var för starka att skriva ut. Men grejen är inte bara det att Tramadol ev var för starka för att jag skulle få dem, Tramadol är ett av de värsta giften de har att erbjuda inom smärtstillandeområdet. Det är lätt att få tag på och är en vanlig drog bland missbrukare. Vet inte om det var en blandning av desperation och självskadetankar jag började tänka på langare och att beställa medicin från utlandet på internet. Än en gång hade smärtan hindrat mig från att göra nåt jag vill, ett enda åk på fm, var så besviken. Visst, utan den värktabletten Jonas skrev ut hade allt vatt värre men iaf. När vi kom hem så gick jag upp och grät i min säng. Pappa kom upp och pratade lite med mig. Han undrade om han kunde göra nåt för mig. Jag sa att jag ville ha två Alvedon även fast jag visste att svaret skulle bli nej. Klockan var 10 och jag hade fått två st kl 8 så det var för tätt. Men pappa hade inte koll på det så jag fick två. Sen låg jag och bölade och hade ångest för att jag hade lurat honom. Jag är väl medveten om att mina levervärden är förhöjda pga överdoser av Alvedon och jag ville inte att pappa skulle få dåligt samvete och tycka att han bidragit till att skada levern ännu mer. Tänkte på gårdagen. Då hade jag bett om att få två Alvedon vid lunchtid. Vanligtvis brukar jag få två på morgonen och två på kvällen men den dagen fick jag på kvällen också. Höll dem länge i handen på kvällen innan jag svalde dem. Tänkte att det mamma inte vet har hon inte ont av. Tänkte likadant nu. Sen på kvällen fick jag två Alvedon till men då brydde jag mig inte om att tänka på levervärdena. Tänkte att bara det inte skulle spela nån roll om jag fick några extra denna veckan.
På eftermiddagen hade jag smörjt in benet med tigerbalsam. Hade hatt hästliniment tidigare i veckan men tänkte se om det var nån skillnad. Jag vet inte om det var nån skillnad, jag var bara så glad att jag kunde åka hela em. Vi åkte alla tre familjerna så det var jättemysigt. Jag är väldigt impad över hur duktig Alle är på att åka snowboard asså! Han är hur grym som helst! Han åker off pist och svarta backar och klarar isiga partier hur bra som helst. Han är grym helt enkelt =) Johan, Conny och Catarina åkte över på andra sidan men jag, Alle, mamma och pappa gjorde inte det för att det är så långt hem ifall jag skulle få ont igen. Vi hittade nårra backar som vi inte åkt innan.
Vår traditionella after ski hade vi hos oss. Idag hade vi marängsviss. Mums!
Ikväll hade vi tacokväll alla tre familjerna inne hos Ohlssons. Mysigt=) Efter vi hade ätit gick vi bort till pulkabacken. Karl-Oscar och Martin hade med sig en varsin pulka och så gjorde vi nåt försök att åka på en vanlig plastpåse men det gick inte så bra. Vi hade pulkarace och tävlade mot varann. Sammie, Bamse och Lucas sprang efter oss när vi åkte pulka och sen hade de race upp för backen igen. Tänk om man hade kunnat ta sig upp med deras fart =P Det såg jättekul ut när Sammie sprang upp för backen och lille Lucas gjorde allt för att springa i samma takt som han. När vi skulle gå hem igen höll Karl-Oscar och Sammie på att bli påkörda av en pistmaskin. Vi skulle gå genom en tunnel och Karl-Oscar och Sammie var först och helt plötsligt kom pistmaskinen körande som från ingenstans. Den hördes inte utan dök bara upp. Som tur var vände Karl-Oscar och började springa tillbaks genom tunneln och då sprang Sammie efter så de klarade sig. När vi kom hem till stugan var alla jättetrötta men vi tittade på Maria Wern Främmande fågel på TV. Det var inte så lång tid kvar men jag ville titta på det. Sen somnade alla gott.

/ Sandra

Fjärde skiddagen

Idag var väl vädret inte det bästa. Alle hade chillfm och åkte inte alls men vi andra var uppe och åkte. Det snöade lite och var lite dimmigt men gick ändå bra. Hade jätteont i benet första åket men det blev bättre sen. På em var Alle med och åkte. Då hade dimman tjocknat så när vi åkte upp till toppen såg man inte långt framför sig. Det var ännu värre när vi skulle åka ner igen. Opassande nog hade jag jätteont i benet också så det gjorde inte saken lättare. När jag får sådär ont så vill jag bara ner ner ner för backen och sätta mig och vila. Det blir att jag åker rätt snabbt, dels för att jag inte orkar hålla emot och dels för att jag vill ner så snabbt som möjligt så jag kan vila. Här blev dimman ett stort problem. Man såg typ ingenting när man åkte och fick titta efter pinnar som markerade pisterna för att inte köra vilse. Man såg inte snöhögarna i backen heller. Jag ramlade två gånger, båda gångerna för att jag inte såg en snöhög och inte orkade hålla emot för smärtans skull. Vid ena tillfället sa pappa att jag skulle säga till när jag ville stanna. Precis efter körde jag och ramlade och sa ”vi kan stanna nu om det går bra…” Vid andra tillfället sa mamma att jag inte skulle glömma att bromsa för hon tyckte jag åkte för fort och precis efter det så ramlade jag. ”Men jag menade inte att du skulle bromsa så mycket” sa mamma.
Det blev bara ett åk på em för min, mammas och Catarinas del. Jag hade så ont och det var svårt att åka i dimman. Blev som vanligt jättearg och lessen över att jag inte kunde åka mer. Även fast det var ett långt åk på em så kändes det ändå som att ett åk är för lite. Läste i min bok när vi kom hem och sen somnade jag som vanligt. Mamma och Catarina lyckades förvirra sig ner för hela fjället och hamnade i Trysil by. De fick fråga om vägen tillbaks och sen gå upp för fjället =P
After skin hade vi på vår terrass igen för vi har mest sol. På kvällen gick pappa och Conny ut en liten runda med Sammie och Bamse och rökte en cigarr. Catarina var inne hos oss då en liten stund och pratade. Jag hjälpte Alle lite med matten och sen vid 21 tittade vi på Fuskbyggarna och sen var det dags att nana sängen.

Jag kan inte sätta ord på det riktigt men efter emåkningen så fick jag en så olustig känsla. Kände mig otillräcklig och nedstämd. Kunde inte slappna av. Kände mig spänd och värdelös. Har bastat alla dagar utom i lördes och söndes och alla gånger har jag kunnat sitta och luta mig bakåt mot väggen och blunda och bara slappna av och ta det lugnt men det var helt omöjligt idag. Kände mig för lessen och orolig i kroppen för att kunna det. Jag har känt mig nedstämd och otillräcklig hela kvällen och mest varit tyst.

/ Sandra

Tredje skiddagen

Vi hade sett på väderleksrapporten att det skulle snöa idag men vi visste inte hur mycket. Pappa, Conny och Johan var och åkte alla svarta backar på fm. Mamma ville inte åka när det snöade så vi bestämde att pappa skulle ringa när de åkt klart i de svarta backarna. Jag och mamma var och handlade lite och sen låg jag och läste/halvsov medan jag väntade på att pappa skulle ringa. När han ringde hade det slutat snöa men han sa att det var 1dm nysnö i backen och att det inte alls var bra att åka på så vi bestämde att vi skulle åka på em ist och hoppas på att snön hade packats av alla andra skidåkare.
Men när vi kom ut på em var det stora snöhögar i backen och jag hade jätteont i benet så jag, mamma och catarina åkte hem igen. Var inte alls glad. Jäkla smärta! Hade jag inte hatt så in kattens ont så hade jag orkat stå emot snöhögarna och kunnat åka mer än ett åk. Men jag hade så ont så jag nästan kräktes så det var bara att ge med sig…
När vi kom hem gick jag upp på mitt loft och grät. Hade ångest och självskadetankar men lyckades tygla det. Läste lite i min bok och sen somnade jag.
Vi hade after ski på vår terrass men det var Cille som fixat fikat. Hon hade vatt flitig och bakat en jättegod kardemummakaka.
Ikväll har jag, mamma och pappa spelat lite spel och sen tittade vi på House.

/ Sandra

Andra skiddagen

Idag hade jag och mamma bestämt att vi skulle ge oss ut lite senare än de andra för att jag skulle kunna åka hela tiden fram till vi skulle hem på lunch. Catarina väntade också lite med att ge sig ut så hon hade följe med oss. Vi mötte upp de andra och tog oss till ett ställe där vi inte vatt innan. Det var ett jättemysigt område med fina backar i med alla svårighetsgrader utom svart. För er som inte vet hur backarna graderas så är grön mycket lätt, blå lätt, röd medelsvår och svart mycket svår. Även fast jag inte åkte i röda backar om det inte var nödvändigt så klarade jag av att åka hela fm. När de andra skulle åka nån röd backe så tog jag och mamma en grön ist. Tanken var att vi skulle svänga av på en blå efter ett tag men vi sa att vi lika gärna kunde åka den gröna för vi skulle komma ner till de andra ändå. Men det gjorde vi absolut inte…Vi hamnade jättelångt bort så vi fick snedda genom skogen hela vägen tillbaks. Det var jättekul =) På vissa ställen gick det inte att staka sig fram och man åkte igenom snön så man hade snö upp till låren. Mamma sa att jag skulle se upp så att den ena skidan inte åkte igenom snön för då ramlar man framlänges med skidorna i ett ”V” och precis när hon sagt det så ligger jag på mage i snön och skrattar och frågar om det var såhär hon menade. Tillslut var vi framme vid en pist som tog oss ner till de andra. Den sittliften som är där är deluxe =P Det är mjuka stolsitsar med värme i och ett vindskydd som man kan fälla ner om man vill.
På em provade vi lite nya backar. Det finns så mycket nytt att prova, det är så kul och spännande! =) Jag är bara dum och vill inte åka en backe om jag vet att den är röd el svart men om jag inte hade vetat om det så hade jag åkt den. Jag kan tycka att jag åker för himla dåligt i en grön backe och tycker att det går för fort. Men de säger att det är som med allt annat när det gäller mig. Jag har för höga krav på migsjälv och på min skidåkning. Jag vill åka lite lagom snabbt med skidorna tätt ihop och inte ha för stora svängar. Jag har iaf kommit så långt att jag insett att för att kunna åka så, så måste jag vara mjukare i kroppen, böja mer på benen och inte vara rädd för att ramla. Innan kunde jag ha som mål att inte ramla nån gång på hela skidsemestern men då var jag så himla stel när jag åkte också. Vet inte hur det ser ut när jag åker nu och det nog tur iof. Fast Anna filmade mig när vi var i Branäs. På den filmen tycker jag att jag åker alldeles för bredbent…
Efter skidåkningen var det after ski på Ohlssons terrass och efter det slappe i stugan. Jag mamma och pappa spelade spel och sen tittade vi på TV innan vi gick och la oss.

/ Sandra

Första skiddagen

Idag var det äntligen dags för första skiddan! =) Fast…Ärligt har jag både längtat och varit rädd för den. Jag har vatt rädd för smärtan som jag var säker på att jag skulle ha. Den hemska ihållande huggande smärtan som aldrig släpper och bara håller fast en i ett järngrepp där man inte kan tänka på nåt annat än smärtan. Man kan inte tänka klart, orkar inte prata orkar ingenting, allt fokus ligger på hur man ska göra för att smärtan ska bli så lindrig som möjligt. Ev så registrerar man bara snabbt att man kräks mitt i allt.
Goseanna har sagt att anledningen till att jag inte har kunnat se fram emot resan är för att det är så mycket jag oroat mig för. Smärtan, att inte kunna hålla samma tempo som de andra, att inte kunna åka med de andra alls mm mm.
När jag fick min kortisonspruta sist bad jag Jonas att skriva ut nån lite starkare värktablett som inte innehöll paracetamol el var ett NSAID-preparat. Mina levervärden är förhöjda efter överdoserna av Alvedon så för tillfället får jag ta max 4 Alvedon/dag. Först ville han inte skriva ut nåt för att han var rädd att jag skulle överdosera dem. Sa att mina föräldrar skulle med på resan och att de har hand om all min andra medicin så om han skrev ut nåt så skulle jag inte ha hand om det själv. Han frågade om det var ok att han ringde och pratade med mamma. Tänkte att bara han skriver ut nåt så får han ringa och prata med vem katten han vill så jag sa att det var ok. Mamma sa att han hade skrivit ut nåt (vet inte mer än att det börjar på A) och att jag skulle få en tablett om dagen. Vid frukosten bad jag därför om tabletten. Som vanligt blev det på gränsen till småtjafs när vi diskuterar mina mediciner. Mamma tyckte inte att jag skulle ta den förrän jag visste om jag fick ont el inte men jag tänkte bara på hur ont jag hade i Branäs och ville verkligen ha den. Sa att jag ville ha två Alvedon iaf men mamma tyckte ändå inte att jag skulle ta nån värkmedicin förrän jag visste om jag fick ont el inte. Men efter att jag haft en lång predikan om att man numera ger smärtstillande i förebyggande syfte och att om man tar värkmedicinen när man har fått ont så har man tatt den för sent så fick jag tabletten.
Första åket var med min familj bara. Vi tog sittliften upp och tyckte att backen under oss såg väldigt härlig ut. När vi kom upp så visade det sig att den backen var röd. Bara det att backen var röd gjorde att jag inte ville åka den men jag gjorde det iaf. Det var en lätt röd backe, vi tyckte att den borde vatt blå ist. Men…Den djävulska smärtan kom och klöste mig djupt i ryggraden. Alle som åker snowboard får ont i knäna när han står still så han ville åka på hela tiden men jag kunde bara inte, det gjorde för ont. Det blev att pappa fick åka med Alle och mamma med mig. Mamma har ont i ryggen så det högg till i hennes rygg med jämna mellanrum och hon kunde inte heller åka så långa sträckor i taget. Grejen var bara det att hon åkte inte så snabbt för att det inte skulle hugga till i ryggen så kraftigt när hon svängde men jag åkte snabbt för jag hade inte styrka att hålla emot när jag åkte. Jag höll på att kräkas av smärta flera gånger på vägen ner. Vurpade en gång också. Körde på en isklump som låg fastfrusen i backen och flög omkull som en vante. Det gjorde inte ont, var snarare skönt att slippa belastningen på benen lite. När vi kom ner till liften igen stod pappa och Alle och väntade på oss. Jag slängde mig ner på mage för att få upp benen i luften och slippa belasta dem. Var nära att kräkas flera gånger. Hade ont i båda benen, eftersom jag ville ha så lite belastning på högerbenet som möjligt så blev det att jag överbelastade vänsterbenet ist. Hörde att mamma sa att hon och jag skulle köra hem till stugan igen. Blev så lessen och arg. Ännu en gång hade smärtan styrt mitt liv…När vi kom hem satte jag mig på bänken utanför stugan och slet av pjäxan. Var jättelessen och hade sån ångest att jag trodde att jag skulle gå sönder. Sammie blev iaf glad över att vi kom hem till han. Det första jag gjorde när jag kom in i stugan var att slänga mig i sängen och storböla. Hade grymt mycket självskadetankar och ångesten gjorde att jag frös så jag skakade. Ville bara dö och slippa allt. Tänkte att jag inte borde blitt utskriven från 24 för att jag inte klarade av att vara därifrån. Mamma kom upp till mig och la sig i sängen och försökte få mig att prata och frågade om vi skulle spela nåt spel. Men jag ville inte prata. Ville inte göra nåt, bara va ensam. Möjligtvis fråga mamma om hon fattade varför jag ville ha min värktablett vid frukosten. Men Sammie försökte ta sig upp för trappan. Han trillade hela tiden men försökte ändå. Om han hade kommit upp så hade han garanterat inte kommit ner i ett stycke, det är trappan alldeles för brant för. Mamma sa att han ville va hos mig och trösta mig så jag gick med på att gå ner och precis som mamma sa så ville han va hos mig. Vi satte oss och spelade Skip-Bo och Sammie låg kloss intill mig hela tiden. Älskade älskade Sammie, du är så underbar och klok. Du förstår så mycket mer än man tror och du älskar en villkorslöst och blir ALLTID glad över att se en. Du är den bästa medicinen som finns, åt skogen med alla de kemiska gifter man kan stoppa i sig för att må bättre, du är helt fri från allt sånt och bara öser kärlek i massor över en ist och det hjälper miljoner gånger bättre. Jag älskar dig mest i hela världen, det vet du <3 <3 <3.
Medan jag och mamma spelade så pratade vi om hur vi skulle göra allt till det bästa. Mina tårar rann och rann, trodde aldrig att de skulle ta slut. Mamma föreslog 1 åk varje dag. Tyckte det var helt vansinnig att bara åka 6 åk på en hel vecka. Då frågade hon om jag ville göra ett nytt försök på eftermiddagen och det ville jag. Vi sa att 1 år på fm och 1 på em varje dag kanske skulle funka. Jag tyckte det var alldeles för lite men insåg att jag bara skulle förstöra ännu mer för alla andra om jag var med och åkte och hade så ont som jag hade på morronen. Jag fick 2 Alvedon vid lunchtid och sen gav vi oss ut på em. Jag trodde inte det var sant el att det var möjligt men jag stod ut med smärtan! Jag kunde hantera den! Jag kunde åka i de andras takt utan att stanna hela tiden! Men det bästa av allt var att jag kunde åka hela em tills liftarna stängde! =D Jag var obeskrivligt glad. Värktabletterna hade hunnit börja verka på em och som ett mirakel hjälpte de mig att stå ut. Det var inte det att jag var smärtfri, det är jag aldrig och jag räknar aldrig med att bli det, men jag har accepterat en viss grad av smärta och den smärtan jag kände när jag åkte var ok. Det roliga övervägde dessutom. Det var kul att börja utforska Trysil, det är första gången vi är här. Skidsystemet är helt kanon asså! Jättestort med många långa fina backar. Typ 4km. Jättehärlig skidåkning!
Precis som vi brukar så har vi alltid lite after ski tillsammans med de andra och eftersom vi hade sol så var vi på vår terass. Inget avancerat utan lite fika och umgås. Prata om hur dagen har vatt och lite prat om hur vi kan åka dagen efter. Hur mysigt som helst =)
På kvällen satt vi och halvsov till Johan Falk Leo Gaut. Det är helt sjukt hur klubbad man blir efter en dags skidåkning. Skulle lätt kunna lägga mig vid kl 19.

/ Sandra