Kan börja skriva att ja upptäckte att mitt inlägg om SHEDO-träffen av nån anledning inte publicerades men nu är de gjort iaf =)
Har vatt en jobbig dag idag. Har bestämt nu i flera dar att ja ska röja på mitt rum men inte kommit nånstans me de. Idag fick ja undan klädberget iaf. Sen skulle ja sätta mig me nårra papper .
Pappa kom å frågade snällt om de hänt nåt.
-Nej de har inte hänt nåt
-Men va är de då?
-Inget
-Men de syns att de är nåt
-MEN DE ÄR JU INGET SÄGER JA JU LÄMNA MIG IFRED!
Sen blev mitt rum ännu stökigare å ja gick å la mig på sängen för att inte göra straffhack iaf. Låg å fundera på antalet straffhack. 10? Nä 30 är minsta, ja va ju tyst nere i köket när han prata med mig.
Sen ropade pappa att han skulle gå ut. Dörren va stängd så mitt ok hördes inte ner vilket resulterade i att pappa ropade ett par gånger och mitt svar blev tillslut "MEN JAAAAAAA!!!"
Låg fortfarande kvar i sängen och funderade på antal straffhack. Var uppe i 50 nu.
När pappa kom in igen så kom han upp å fråga om ja ville va me å laga maten.
Mmm svara ja fast ja inte ville.
-Ska vi göra den nu el när mamma kommer hem?
-Vet inte spelar ingen roll.
-Va tycker du?
-Men ja tycker inget!
-Ok då gör vi den sen
Nu är ja uppe i 70 straffhack. El hur va de? Va de 60? Nä. 80? Äh ja minns inte ja gör 100 så räcker de...
Sov vidare sen tills mamma kom hem. Vi va nere å titta på min soffa som kommit å sen började en film lite innan vi skulle äta. När de va 30min kvar på filmen börja ja känna mig konstig. Mådde jätteilla å hade ont i magen. Spydde upp allt (faktiskt inte med vilja) och gick å duscha. Sen titta vi på sista avsnittet av Maria Wern från i onsd. Efter de va de nåt program om tårtdekorationer. Va häftigt faktiskt. Giganstiska å jättefina tårtor. De vägde över 300kg! När de va slut titta ja på "ja undkom döden" mamma å pappa sov.
Nu ska ja försöka sova igen.
Gonatt på er!
/ Sandra
lördag 18 december 2010
Jobbigt
torsdag 9 december 2010
17 år
Idag är de 17 år sen vi kom hem från Sri Lanka med en liten Alle. Helt sjukt att de är så längesen! Ja minns lite från det faktiskt. Vi mellanlandade i Abu dhabi el hur de nu stavas som ligger nånstans i Förenade arabemiraterna. Det var iaf då ett väldigt billigt land där man kunde köpa allt för ingenting. Man fick lämna planet under tiden och pappa ville det men fick inte för mamma för hon trodde att han skulle missa att gå på planet igen. När jag undrarde vart vi var sa de att vi var i öknen. Öken för mig då var bara sand, sand och sand. På sin höjd en pyramid och en palm vid en liten vattenpöl. Kunde inte förstå hur man kunde leva på ett sånt ställe (på Sri Lanka hade ju människorna det mycket svårt och där fanns ju ändå några hus!) och tyckte synd om alla människorna som gick av där. Världen ur ett barns ögon =)
När vi kom till Amsterdam var det dags för planbyte. Det blev ett ganska litet plan och jag frös jättemycket. Fick låna pappas tröja. Har ett kort på det som är taget när vi kom från tullen. Sen minns jag inte så mycket mer än att jag tyckte det var mycket snö. Det jag tyckte var roligast den dan var att mormor, morfar och farmor hade satt upp en massa adventskalendrar och en paketkalender till mig och när vi kom hem till Markaryd fick jag öppna alla.
Paralell då och nu.
Kroppsvisitationer - när kriget var som närmast oss på Sri Lanka så var det andra sidan floden. Vårt hotell låg vid en flod och andra sidan var det ett industriområde och där bakom sköt de ihjäl varandra hej villt. Man hörde skotten på hotellet...När det var så nära fick vi utegångsförbud från hotellet och överallt på hela hotellet stod det soldater beväpnade med K-pister. Vid uppfarten, ingången, hisschakten, trapporna, restaurangerna, överallt. Och varje gång man skulle byta våning skulle de kroppsvisitera en. Det var inte så populärt och ännu värre blev det när jag var tvungen att lämna ifrån mig min nalle som jag hade med mig nästan överallt.
På psyk är det vanligt att jag blir visiterad. Förutom att de gör de innan man kommer in på avd så ska de varje gång de försvinner en kniv efter maten el nåt tvunget visitera en. Det brukar låta "vi visiterar Sandra och hennes rum först innan vi letar igenom avd". Suck..Brukar säg att jag inte tycker det är roligt att ta knivarna längre och att gafflarna är bättre om man vill skada sig med dem. Sen brukar jag avsluta med att "om jag hade tatt dem hade jag inte vatt så dum att ha dem på mig el gömma dem på rummet". MEN...Det är himla kul att bara gömma dem =P
Psyknytt
Va uppe hos AL igår. Kände mig riktigt dålig. Dunderförkyld och inte riktigt koll på vad som är verklighet. Hon fråga hur det gick med mitt lilla tvång, att jag måste göra 30 hack i armen varje dag. Sa att det är svårt och läskigt att ens tänka tanken att bryta det.
-Men om du bara får göra 10 då?
-Va? Vaddå får?
-Ja, om du bara får göra 10 hack om dan?
-Så jag får göra 10 asså?!
-Men suck...Ja så kan man ju oxå se det. Men ja, det får du. Om det är mindre än 30 så får du göra det.
Wow! Jag får göra 10 hack!
Undrar om allt under 30 är tillåtet då, det ska jag fråga nästa gång. Isf kan jag göra 29 helt "lagligt". Det värsta är att jag har inte ens dåligt samvete för det. Är det för att hacken inte är djupa, för att de lixom räcker om de blöder? Hade de vatt annorlunda om det hade behövt sys? Är så arg på migsjälv att jag inte känner dåligt samvete för det. Den ångesten som fanns efter benbrottet är som bortblåst och efter den allvarligaste intoxen oxå. Jag kan inte känna som jag gjorde då hur mycket jag än försöker. Usch, fy vad jag avskyr migsjälv!
En gång när jag skulle köpa en ny skalpell på Panduro i Växjö (skulle faktiskt ha den till mitt pyssel) så sa kassören "Men den funkar bara att skära i papper med". Hade bara sån himla lust att svara "ja, vad trodde du?"
Idag har mamma hjälpt mig att packa ner saker från mitt skrivbord i lådor. Hittade 1ton papper som jag måste gå igenom, blä! Många av dem var brev från förvaltningsrätten när de prövat LPT, journalkopior, resultat på behandlingar och prover, mm, fastnar alltid i det och ändå blir jag lika irriterad varje gång för att det står så himla mycket skit rent ut sagt.
I tisdags gjorde Demonen sig påmind riktigt ordentligt. Jag och Ulrika var ute och gick och helt plötsligt kom han flygande från ingenstans. Vi var nere vid Hunes idrottsplats och jag fick inte gå uppför backen och inte över bron utan var tvungen att antingen gå runt hela skolan el ner i bäcken. Det fick jag inte för Ulrika. Hon tog tag runt armen och drog mig uppför backen. Sen skulle vi komma tebax till VC och jag fick inte gå den närmsta vägen, längs stora vägen heller utan var tvungen att gå runt vid Sjögården. Men Ulrika höll i mig oxå gick vi närmsta vägen iaf. Det kändes inte alls bra. Funderar mycket på vad som kommer hända nu när jag inte följt hans regler. Är orolig för Ulrika oxå. Sa det till henne men hon tyckte inte att jag skulle va bekymrad över det. Men jag är ändå rädd att hon ska va ett paket nästa vecka...
Prata me AL i eftermiddags. Hon sa oxå att det bara är Demonen och inte verklighet och att det är jag som bestämmer och inte han. Men det är inte så enkelt. Demonen är stor, lång, stark och väldigt bestämd. Gör man inte som han säger så blir han jättearg och då råkar man illa ut.
Igår berättade mamma en sak som kändes rätt otäckt men ändå så fantastiskt och roligt. Katarina hade vatt på Sri Lanka på nåt arbete för BFA. Hon hade vatt på barnhemmet Sara bodde på och träffas hennes biologiska mamma och bror. Sara var som en kopia av broren. Katarina hade pratat med personalen på barnhemmet och de hade hjälpt henne att hitta dem.
Hon hade även vatt på Alles barnhem. Hon sa att de var jättefint än, som en oas i allt kaos. Fantastiskt att det är så bevarat efter kriget. Ser fram emot att se bilder därifrån.
Men Sara..Får så många tankar...Katarina var där nere i 3v och hittade mamman och broren på den "lilla" tiden. Skulle det va lika lätt att hitta Alles biologiska mamma? Och hur känns det egentligen för Sara?! Att helt plötsligt få en till mamma och bror, att helt plötsligt få en bild av dem, att helt plötsligt vara lik nån? Måste kännas jättekonstigt!
Mina chanser att hitta mina rötter känns betydligt mindre för att mitt barnhem inte är kvar på samma ställe längre och att mamma och pappa inte fick åka ner och hämta mig. Vi vet lixom så mycket mer om Alles bakgrund även fast vi inte vet mycket. Alle va 7v när vi kom ner till honom och jag var 2mån när jag kom till barnhemmet och 6mån när jag kom till Sverige. Det blir ju lite skillnad...
/ Sandra
söndag 5 december 2010
SHEDO-träff
Igår var jag i Lund på SHEDO-träff och träffade ett helt underbart gäng =) Vi hade mysigt och pratade om SHEDOs verksamhet, lagade mat, pysslade och lekte. Egentligen va det inte slut förrän idag men jag kunde inte stanna över natten. "Plikten" kallar... =/ Men jag är glad att jag kunde va med ena dan iaf.
Va inte så pigg på morronen. Va arg på migsjälv för att jag inte kunde se fram emot träffen även fast jag visste att jag kommer tycka det är jättekul bara jag kommer dit. Blev irriterad på småsaker som att halsbandet hade trasslat ihop sig el att min blus hade blitt skrynklig i gardroben.
Pratade inte så mycket och tyckte ja va allmänt otrevlig. Mamma frågade om de va nåt mer ja önska mig i julklapp än saker till min lägenhet. Hon och pappa skulle till Center Syd och julhandla. Ska tänka sa jag. Hade ju faktiskt en lista i moblilen där jag skrivit upp lite saker. Om jag skickar den slipper ja prata men då blir risken större att de är nåt hon inte förstår och då måste jag ändå prata. Men, det största problemet...Jag är ju inte värd nårra julkappar iaf! Mådde illa när ja tänkte tanken att skicka iväg listan men jag gjorde det tillslut. Tyckte lixom "jaha, här har du vatt så himla otrevlig, svarar bara på tilltal ibland, självskadar så att andra mår dåligt av det mm mm oxå tror du att du är värd att få julklappar?! Är du helt jäkla dum i huvet eller din störda idiot?! Du är bara så himla egoistisk så det finns inte! Och du är inte värd nåt annat heller för den delen! Looser du är ju helt sjuk i huvet...!" Somnade sen i bilen som vanligt. Kände mig sådär konstigt kortisontrött även fast jag faktiskt tatt det innan vi åkte.
Kom fram till centralen och möttes av ett härligt gäng. Vissa som jag kände sen innan och vissa nya. Skulle ha samling där för de som ville ha följe till Linerogården. Lilla Y hade blitt jättestor, himla härlig unge =)
Jag gick in på pressbyrån lite innan vi skulle åka för att ta ut pengar. När jag gick ut igen var alla borta. Jösses tänkte ja..Har vatt här i 15min å har redan slarvat bort mig, typiskt mig =P Sen är de ju dehär när bonden kommer till stan...Jag visste att vi skulle åka buss nr 6. Hittade en buss som det stod 6 på men tyckte att det var lite konstigt att ingen av de andra stod utanför och väntade så faktiskt gick jag inte på utan försökte hitta nr till nån av de andra. Som tur var kom Liv halvspringandes med lilla Y så jag hängde på henne och kom med rätt buss. Den där andra bussen jag tänkte hoppa på var ju ingen stadsbuss, den gick visst till Sjöbo =P
Begriper inte varför det låser sig när jag kommer tillsammans med andra. Blir bara så pinsamt tyst och vet inte vad jag ska säg. Vågar inte säg nåt heller. Är bara rädd för att det ska bli fel. Känner mig dum å vill bara försvinna. Sofia va snäll å mjuka upp mig lite så jag iaf vågade svara på tilltal.
När vi kom fram till Linerogården samlades alla för att presentera sig och sen prata om SHEDOs verksamhet. Efter det lekte vi lite lekar, pysslade och lagade mat. Johanna O och Sofia kom på att de skulle göra en avgutning av sin hand i gips och började gipsa in sig 10min innan maten. Men de gick bra ändå.
Tyckte att de gick bra när vi va i pysselrummet men när vi skulle äta blev de jobbigt. Tänkte att de är fler här som inte gillar att äta så de är lugnt. Men kände mig störtdum när jag satt vid bordet. Fick sånnadär störiga "strokespasmer" i armen och kunde knappt hålla i glaset. Kände att jag började må riktigt dåligt efter en stund. Blev jätteyr och mådde illa så jag gick ifrån en stund. När jag kände mig bättre gick ja in i pysselrummet igen. Vi var nårra stycken som satt där och gjorde bla julkort och pratade om allt möjligt och bytte lite erfarenheter med varann. Hade riktigt mysigt.
Elin tar kort på en pepparkaksdeg el nåt
Nån, minns inte vem: Va gör du?
Elin: Jag dokumenterar. Tänk va roligt att ha om när SHEDO firar 100årsjubileum!
Jag: Man skulle framkalla epileptiska anfall så där fanns en massa saker man kunde göra, ex tv, dvd, tv-spel mm.
Sofia: Jaha så där fanns en massa sånt som blinkar
Sofia hade ett partytrix ja blev riktigt impad över asså! =) Nu vet jag va ja ska göra nästa gång ja blir isolerad. Man ska inte tänka såhär, ja vet men min läkare har sagt att ja kommer att va inlagd fler gånger och personalen säger "åh kan du inte ta me de nästa gång?" så vad spelar det för roll?
Mitt i allt trevligt prat kände jag att ja börja bli konstig. Blev jätteyr, ögonen flackade och fick en olustig känsla i hela kroppen. Gick ut ur rummet för att se om det blev bättre. Skulle ändå ta mina mediciner. Sen försvann vänstersidan och allt blev svart. När ja vakna igen va Sofia den första jag såg och min direkta fråga blev "va har ja nu gjort?! Ja hade inte gjort nåt, men ja hade ramlat å slagit i huvet och tappat medvetandet nårra min och krampat lite. Hade ont i hela kroppen efter kramperna men tyckte inte att ja skulle ligga där på golvet å skräpa. Försökte resa på mig, blev yr och upptäckte att min vänstersida inte funkade som den brukade. Speciellt inte armen. De satt rätt många runt mig och hjälpte mig. Blev inte så glad när ja fatta att ambulansen skulle komma. Men ja sa att ja skulle bli hämtad av mina föräldrar om 1h så jag fick stanna kvar. Tiden efter bortfallet var ja väldigt förvirrad som vanligt. Brukar bli det. Minns inte så mycket av vad som hände men ja blev väldigt orolig över en viss kärlek vid första ögonkastethändelse oxå trodde ja att ja va i Växjö. Pinsamt men det kan hända att ja sagt endel väldigt lustiga saker sen ja vaknade till för de brukar ja göra. Blir nästintill överaktiv ibland för att visa att de inte va så farligt de som hände. Sen somnar ja plötsligt stenhårt helt utmattad.
Usch tycker de va så himla förargligt de som hände. Alltid ska man trassla till de å va en stor börda å ställa till problem! Ja avskyr de! De som kändes bra denna gången är att där va fler som vet hur de känns att alltid va den som de händer nåt med. Och för en gångs skull suckade inte ambulanspersonalen när de kom till mig. De gör de i Växjö, Ljungby å Markaryd.
Sen var de dags för mig att åka hem. Mamma å pappa hade vatt på restaurang å bio efter julhandeln å skulle hämta mig när de va klart. Sofia följde mig ut till bilen.
Tack alla underbara SHEDO-vänner för en jättetrevlig och mysig kväll! Hoppas vi ses snart igen!
Jahapp 2 advent idag då.
Men så himla bra denna dan började då! Gick å hade vänsterbenet släpandes efter mig och tänkte att i trappan sätter jag ner vänsterbenet först hela tiden så går de nog bra. Men katten heller de gick två sten sen ramla ja resten. Aja ner kom ja iaf och ont gjorde de.
Idag ska ja göra en massa julkort å börja leverera mina beställningar =)
Kram på er!
/ Sandra
torsdag 2 december 2010
Att planera sitt öde
Jaha..Idag va de dags för nytt hjärnskrynklarsamtal då. Innan va jag hos AL, min ssk. Hon berätta att Hanne inte ville att hon skulle vara med och att hon även tänkt prata med mamma ensam. Kul...or not...Jag sa att jag ville att hon skulle vara med och att jag ville ta upp en sak när inte mamma var med.
Sen pratade vi om "planerandet av mitt öde". Senaste tiden har jag inte skadat mig så mycket. Fysiskt...Men som många vet kan man ju skada sig så det inte syns och de verkar "det kunniga folket", dvs vårdpersonalen, ha kommit på nu. Film, musik och framför allt internet har blivit fiender.
När tankar som inte borde få finnas finns
När förbjudna tankar kommer
När hjälpsamma människor hjälper
Då blir det fel
De de tar död på tankar som inte borde få finnas
De tar död på förbjudna tankar
De stjälper när de tror att de hjälper
För de hjälper dig att ta död på dig själv
-Hej Sandra, kul att se dig. Förra mötet var under all kritik, det var en kamp och vi nådde inte fram till varandra för i en kamp finns bara förlorare.
Ja förra mötet var en ren mardröm rent ut sagt men kamp vet jag inte, var snarare en kamp efteråt att stå emot allt jag inte borde göra. och nej, det lyckades inte...
- Jag har faktiskt bett om att få prata enbart med dig och Eva för att sist gick det för snabbt när AL var med. Hon lixom sa vad vi skulle prata om och det var som om att jag pratade med henne och inte dig.
- Jo men det var ju för att jag bett henne säg saker som jag glömde bort även fast jag skrivit en lista med saker jag ville ta upp. Och sen tyckte jag inte att hon sa så mycket.
- Nej hon sa kanske inte så mycket men du fick inte tillräckligt med tid på dig att prata om det du ville.
Ärligt, så ville jag inte prata alls så det gör inget...
-Tycker du att saker du brukar tycka är roligt är roligt?
-Nej
-Vad gör du om dagarna?
-Helst inget, ibland sätter jag på en film för att det ska se ut som om jag tittar på den fast ja stirrar ut i tomma intet
- Så du sitter fortfarande mest tyst och still och bara tittar rakt fram?
-Helst, fast jag vill att det ska se ut som om jag gör saker och ibland måste jag. Typ lagar mat, städar, el stryker el nåt. Verkligen avskyr när ja går hemma hela dagarna och inte gör nåt oxå kommer mamma hem och får börja direkt!
-Ok, har du ont i benet?
-Jag tar fortfarande oxynorm...(för er som inte vet är det ett morfinpreparat)
-Än?! Det är ju över 3mån nu då ju!
-Jo jag vet men jag sa att jag ville ha recept på tramadol el nåt men Jonas förlängde oxynormen ist
Ok, den biten har jag inte hand om. Hur sover du?
-Inte så exemplariskt, brukar somna vid 00, vaknar av värk vid 3 och sen 4 och 5, sen har jag svårt att sova
- =/ Ajdå..! Det var inte bra, det blir inte så många timmar sammanhängande
-Hur är det med aptiten då?
- Inte så mycket på den fronten heller...
-Nej, som vanligt då... Du ska få fylla i ett MADRS-S - formulär, vet du vad det är?
-Ja, jag fyllde i ett sånt när jag gick hos Eva. (MADRS-S är ett formulär som mäter graden av nedstämdhet.
-Ok, ska bli intressant att se hur du svarar på orospunkten.
- 4 el 5/6, fast jag satte 4/6.
- =/ Åh, så pass...
..........
- Jadu...Det resultatet var ju inte så bra...Men det sysns på dig oxå, du ser inte pigg ut. Det vi ska göra nu är att vi höjer antidepp oxå får du en ny sorts insomningstabletter som verkar lite annorlunda. 10mg blir bra.
-Men styrkorna är ju i 5mg el 7,5mg...
-Hmm...Ja just det...Men du får 2st 5mg då, 7,5mg räcker inte för det hade du förra gången du hade denna.
Jag ska höja din antidepp oxå...
Ehh..Du dricker inte ditt schampo va?
-Ehh..Nej..??
-Nä, bra för du får inte få det i dig.
-Ehh ok...
Helt sjukt, men bara för det var jag självklart tvungen att kolla varför det var så himla viktigt att jag inte drack det. Blev väldigt förvånad över resultatet.
Substansen kan ge mycket allvarliga leverskador och pat som har läkemedlet i tablettform följs regelbundet upp så att levern inte tar stryk. Min lever är redan mörbultad.
Min antidepp ska inte heller blandas med det eftersom de integrerar och blir ännu giftigare tillsammans.
Och tillslut så ska substansen inte ges till personer med binjurebarksinsufficiens eftersom den reducerar ACTH.
När jag tatt reda på detta insåg jag att jag har haft ett riktigt rävgift som schampo i 1,5år. Jag kan hämta ut 120ml 1ggr/mån helt gratis och skulle jag vilja ha mer finns det receptfritt i 60ml flaskor.
Helt sjukt, varför tänker jag såhär?! Får bara en himla massa tankar vad som händer om man skulle dricka det, om man blandar med andra läkemedel som är levergift + att skölja ner allt med nåt som sänker pH-värdet i magen eftersom den substansen tas upp fortare då...
Varför är inget kul längre? Varför känns allt som ett måste? Varför blir jag jätteirriterad så fort jag tappar en penna el om min mössa inte ligger på de ställe jag tänkt? Varför blev jag jättearg å irriterad bara för att jag tappade mina mediciner över hela golvet? Varför varför varför?
Hur kan ja gå från att vara ok till helt katastrof på 2 sekunder? Varför kan jag på ingen tid alls gå från att prata "mycket" till att inte ens svara på tilltal? Hur kan jag gå från att faktiskt göra nåt till att bara sitta tyst och blickstilla å bara glo rakt ut i tomma intet? Varför kan jag bestämma mig för att göra ett kort och sen tänka att jag inte orkar för att linjalen inte låg så att jag såg den?
Min läkare säger att ja är deprimerad, är de så "enkelt"...?
Jag har börjat titta på Saw-filmerna. De är äckliga, groteska, hemska, otäcka, vidriga mm mm men jag kan inte sluta titta på dem även fast jag mår illa av det å får läskiga tankar. Det går bara inte. Det har blitt ett nytt sätt att göra mig illa på nåt vis. Och helt plötsligt blir inte mitt självskadebeteende så himla svårt känns det som. Det personerna i filmerna gör är mycket värre. Men skillnaden är ju att de gör inte det med vilje. Men likheten är att båda parter gör det för att överleva...
När ja skadar mig får jag ångest för att jag vet att jag sårar mina nära. Men ändå har det blitt som ett slags schema som visar hur mycket jag måste skada mig efter varje gång jag gjort nåt fel. Ex om jag skulle säg nåt som sårar nån måste jag göra ett visst antal ränder och nästa gång jag sårar nån så måste jag göra lika många igen för annars tänker jag "klart jag måste göra lika många, annars betyder det att den personen inte är lika mycket värd som den andra". Ett slags tvångsbeteende som är väldigt svårt att ta sig ifrån och skapar väldigt stort obehag när jag försöker bryta mönstret.
-Men varför är du arg nu?
-Vet inte
-Vad har ja gjort för fel?
-Inget
-Men nåt måste det va?
-Nej!
-Varför är du arg då?
-MEN JAG VET JU INTE SA JA JU!!!!
Varför är jag så nedrans envis när det gäller vissa saker? Tex om jag blev arg och helt plötsligt inte vill titta på ett program på TV. Sen när den där värsta ilskan lagt sig efter en stund och jag tänker att "men jag kan gå ner och titta nu" så är det en annan röst som säger att "nej det ska du visst inte, du har bestämt att du inte ska se det och då ska du inte ge dig heller".
Åhh! Varför blir jag sån?! Jag vet verkligen inte varför och det är skitjobbigt!
-Har du opererat dig?
-Va???
-Har du operertat dig? El ville du det el skulle du el hur var det?
- X??
-Ja
-Ehh..Nej det har jag inte. Har inte pratat om att jag vill det heller
-Så du har klarat det helt på egen hand?
-Ja..
-Bra Sandra!
-Ehh...Tack =/
Det finns en försäkring som kallas drulleförsäkring, hade den gällt inom sjukvården hade många fått stora skadestånd asså...
En rolig sak jag hörde när jag låg inne efter att ha brötit benet var:
-Är Sandra här?
-Ja, hon ligger på sal 2 och 6...
Personen som svarade var inte av svenskt ursprung och brukade blanda ihop småord som "och, eller, i, på, under, över mm. Kan det va det som kallas prepositioner?
Nu har det kommit svart på vitt, jag har både papper och ord på det. Jag avskyr det och är väldigt ledsen för det. Det blir ett självhat, självhat måste straffas för att jag inte är värd bättre och straffar jag mig så måste jag straffa mig en gång till för det. Den onda cirkeln är sluten...
/ Sandra
lördag 27 november 2010
måndag 15 november 2010
Right round
Allt snurrar runt runt. Har ingen koll på nåt alls. Bara följer med strömmen.
Var längesen jag skrev nu. Men under den tiden har ja hunnit bli överkörd, trampad på och kallad både det ena och andra av sjukvården. Är det konstigt att man inte bryr sig? Att man slutar tro på sig själv och allt annat?
De kan säg att ja ser ut som en död fisk, säg att ja är helt jävla omöjlig, är ett psykfall men de kan inte lämna ett besked till mig om att de har en utredning på gång el att de skrivit ut en medicin till mig. Nejdå, det ringer de och säger till mamma. Jag är faktiskt myndig! Det är mig de ska ringa till!
När en god vän till mig som är förlamad i både armar och ben berättade för mig att hon hade blitt lämnad ensam i 18h för att de sa att hennes förlamning var psykisk och att hon egentligen kunde röra sig om hon bara ville hoppades ja på att det hände den gången och ingen mer. Att det va nån klantig idiot som gjorde bort sig på hennes bekostnad och att det aldrig mer skulle hända igen. Men nej, jag hade fel. Som tur var hände det inte min vän och det som hände var inte alls lika extremt. Men det som hände, hände mig och det var fruktansvärt kränkande och jag ville bara bort efteråt. Och då menar jag verkligen bort..
Att ligga på golvet och inte kunna resa sig för att man inte har känsel i ena kroppshalvan och få höra "ska du upp å gå få du resa dig själv, det är ingen som kommer och lyfter upp dig" är bland det hemskaste jag vatt med om. Inte bara för att det sårade mig fruktansvärt utan att jag även blev väldigt väldigt rädd när känseln och styrkan bara försvann sådär. Jag ville inte bli upplyft av nån, jag ville ha hjälp upp bara. Kanske en räckande hand men mest av allt nån som trodde på mig, lyssnade och respekterade mig. Och nån som förklarade vad 17 det var som hände egentligen. Varför försvann känseln helt från vänstra sidan 2ggr på så kort tid?
"Men du har visst känsel, du kunde ju gå när du kom hit". Ja när jag kom hit ja, men det är över 2h sen och det är andra gången på så kort tid som jag faller pga att känseln försvinner. Det är grymt obehagligt!
Jag lever i min egen värld. Ibland vet jag inte vad som är rätt el fel, vad som är sant el inbillning, vad som är upp el ner el nånting annat. Men när jag väl vet nåt som är sant så är det ingen som tror på mig el så blir ja ignorerad.
De säger att ja inte sköter migsjälv, att ja inte tar tillräckligt med "vuxet ansvar". Men jag får ju inte chansen att visa vad jag kan och om jag visar det är det ingen som ser mig.
Jag ser ut som en död fisk. Visste ni det? Om inte så vet ni det nu. Jag ser ut som en död fisk. Det är sant för det var en läkare som sa det och allt en läkare säger ska man lyssna på för det är sant, de vet bäst osv osv. Man kanske bara inte ska säg det till en som inte sagt ett knyst på 3 dar pga bla depression.
Idag har jag vatt hos Ulrika sjg. Vi spela fotboll =) Hon är jättemysig asså. Gillar verkligen henne. Känner mig gladare när ja är hos henne. Från att ha vatt jättetyst och deppig hela dan till att bli glad, skratta å prata. Och då menar ja prata, inte bara svara på tilltal. Med tanke på mina nya smeknamn där smeknamnet börjar på S så skulle Ulrikas kunna bli Underbara Ulrika =)
När ja kom hem så kom Moa in. Hon är för himla smart den ungen asså! Hon läser hur perfekt som helst och är riktigt snabbtänkt och ändå är hon bara 5,5år. Hon fick se mina kort som ja knåpat ihop de senaste dagarna så hon ville oxå göra sånna så nu är hela mitt golv fullt av smutsiga stämplar, papper, tuschpennor och lim och glitter. Hade riktigt mysigt. Hon gjorde nårra julkort. Fast pallar inte städa, men måste iaf tvätta stämplarna annars blir de förstörda.
Mamma kom just hem. "Det har hänt en olycka på E4, man ser blåljusen och ljusen från bärgaren från vårt sovrum. Gick ner och tittade och ja, där var fullt pådrag. Fick en klump i magen. Hur ska jag kunna jobba inom vården?
Men ser man det från ett annat håll, att olyckor tyvärr inte går att förhindra och när de hänt så vill jag hjälpa de skadade att bli bra igen, så vet jag att det är inom vården jag vill vara. Som vårdare och inte patient då för er som läser detta och är mina vårdare. Viktigt att poängtera det men använd det inte emot mig är ni snälla...
Min kärlek till barn gör viljan att bli klar barnssk starkare. Barn ska få vara barn. De ska ha roligt och leka och inte vara sjuka och va sängliggande. Reklamen för Barncancerfonden där 3 barn sitter på en varsin stol och en är tom och de säger att i var 4e familj händer det otänkbara gör riktigt ont i hjärtat. Likadant den för hjärtforskning där personer i olika åldrar säger jag skulle egentligen inte varit här och en brud i slutet säger min pappa skulle vatt här.
Reklamen för Min stora dag får mig verkligen till att vilja bli klar med min utbildning och börja hjälpa. Min stora dag är en stiftelse som hjälper svårt sjuka barn att förverkliga sina önskedrömmar.
Idag hade jag tänkt att jag skulle göra en rad olika saker men som vanligt har jag inte gjort nåt av det. Suttit å gjort ingenting. "Jag gör det jag är bäst på nu, ingenting" som ett av mina vak sa till en av kollegorna när ja efter många timmars tjat hade gått upp ur sängen och satt mig i soffan och glodde rakt fram och vägra prata. Hurra men kul för dig då för att du har betalt för att sitta å glo på mig i ca 1h i taget så att ja inte gör nåt ja inte borde...
Jag funderar mycket på mina ihoplappade armar. Jag bryr mig inte om att de är fula el om det blir fler för ja är ful redan sådet spelar ingen roll. Men inom vården där jag vill jobba är det kortärmat som gäller. Hur kommer folk reagera? Kommer ja ens att få nåt jobb med dehär armarna?
Sen slog en annan tanke mig. Tatueringar...Vissa har det över hela kroppen och det gör ont att sätta dit dem men det är helt ok att göra så. Skulle det va tillåtet att skära sig om jag betalade för det? El ännu bättre om jag tar betalt för att skada mig inför publik, kan jag kalla mig fakir då?
Var går gränserna för vad som är tillåtet och inte tillåtet? Man får inte skära el rispa sig men att tatuera el pierca sig går bra och tar man betalt för att skada sig inför publik kallas man fakir. Man får inte ta droger men man får dricka alkohol osv...
Inga tankar är sorterade bara nedskrivna för ja kan inte sätta dem i nån kronologisk ordning. Inget hänger ihop för mig inte förmågan att tänka klart heller. Allt är flummigt.
Aja tack för att ni titta in. Lämna gärna en kommentar.
/ Sandra
